Vanadin

Vanadin (V) är ett metalliskt grundämne som utgör cirka 120 miljondelar av jordskorpans totala kemiska sammansättning. I naturen förekommer en uppsjö så kallade vanadatmineral, det vill säga mineral som har vanadatjonen som huvudsaklig byggsten. I början av 1900-talet upptäcktes en stor vanadinförekomst i Peru, där malmen bestod av vanadinsulfidmineralet patronit, som under flera decennier var den huvudsakliga källan till vanadin i världen. Med ökad efterfrågan har andra källor fått undersökas och i dagsläget produceras det mesta vanadinet från vanadinhaltig magnetit (en järnoxid) som utvinns ur ultramafiska magmatiska bergarter. Även råolja, stenkol, oljeskiffer och oljesand är kända för att innehålla upp till 0,1 procent vanadin.

Vanadin används framförallt till stålproduktion där redan små inblandningar ger avsevärd förhöjd hållfasthet hos slutprodukten. Liknande effekter uppnås även vid legering med aluminium och titan. Vissa vanadinlegeringar utgör också supraledande material. Olika vanadinföreningar används i stor utsträckning inom kemiindustrin som katalysatorer, alltså ämnen som påskyndar en kemisk reaktion utan att själva varken produceras eller konsumeras. Vanadin kan även användas för att tillverka så kallade flödesbatterier. Sådana batterier lämpar sig för storskalig energilagring i elnät, exempelvis för att jämna ut produktionen från högvarierande energikällor som vind och solkraft.

Fyndigheter och produktion

Vanadin produceras främst i Kina (55 procent), Sydafrika (22 procent) och Ryssland (19 procent). Hela EU:s efterfrågan tillgodoses genom import. Endast 2 procent av behovet bedöms erhållas genom återvinning. Ingen produktion av vanadin sker i Sverige i dag men tidigare gruvor och andra kända mineraliseringar finns i Småland, Dalarna, Gästrikland, Härjedalen och Jämtland. Prospektering har i närtid bedrivits i bland annat Jämtland och Skåne.