Litiummineral
Kritiska råvaror
Vårt samhälle har ett stort behov av metaller och mineral. I Europa konsumerar vi ungefär en fjärdedel av världens råvaror, men producerar endast tre procent. Vi är till stor del beroende av import. Enligt EU måste produktionen i Europa öka.
EU har listat 30 mineral och metaller som bedöms som kritiska för vårt samhälle och för välfärden. De kritiska råvarorna väljs ut efter två viktiga kriterier: ekonomisk betydelse och tillgångsrisk.
EU pekar på fyra områden av avgörande betydelse:
- robusta värdekedjor för EUs industri
- minskat beroende av primära råvaror genom stärkt cirkulär ekonomi
- ökad produktion och bearbetning av råvaror inom EU
- diversifierad försörjning genom hållbar internationell handel
En av de kritiska råvarorna är kobolt som har en stor ekonomisk betydelse men ingen betydande produktion inom EU. Med osäker tillgång, bland annat på grund av politiska osäkerheter, är importbehovet stort och därför bedöms kobolt som kritiskt. De råvaror som EU bedömer som kritiska är: antimon, baryt, bauxit, beryllium, borater, flusspat, fosfatmineral, fosfor, gallium, germanium, grafit, hafnium, indium, lätta sällsynta jordartsmetaller (LREE), tunga sällsynta jordartsmetaller (HREE), kisel, kobolt, koks, litium, magnesium, naturgummi, niob, platinagruppens metaller (PGE), skandium, strontium, tantal, titan, vanadin, vismut och volfram.
En stor del av produktionen av de kritiska råvarorna sker utanför EU. Det finns däremot en betydande mängd fyndigheter av kritiska råvaror inom EU, bland annat i Sverige. I Sverige har vi kända fyndigheter av bland annat antimon, flusspat, fosfatmineral, grafit, kobolt, PGE, REE, och volfram.
På kartan nedan ser du den globala produktionen av olika kritiska råvaror. Klicka på kartan för att öppna den i ett större fönster. Den går också att ladda ner i pdf-format.
Så här läser du kartan
Varje cirkel visar varje lands totala produktion av olika kritiska mineral och metaller, räknat på procent av vikt. Procentsatserna som står utskrivna för de olika ämnena visar andel av världsproduktionen för ett visst ämne (”tårtbitarnas” sammanlagda ytor för ett visst ämne utgör tillsammans 100 procent, fortfarande baserat på vikt). Till exempel står Brasilien för 92 procent av världens produktion av niob. Kartan visar bland annat att Kina helt dominerar den sammanlagda produktionen även om de inte producerar samtliga kritiska råvaror. Observera att denna karta gäller kritiska metaller och mineral. Därför finns till exempel inte Sverige med, som annars är en stor producent inom EU av järnmalm, ädelmetaller och basmetaller.
Källa: Study on the EU's list of Critical Raw Materials (2020)
Tillgången på råvaror är avgörande för EUs tillverkningsindustri. Därför är det också en prioriterad fråga för EU, och kommissionen genomför för närvarande en rad olika åtgärder för att säkerställa en säker, hållbar och ekonomiskt hållbar råvaruförsörjning.
Arbetet sker inom ramen för EUs råvaruinitiativ. En central del av initiativet handlar om att identifiera vilka metaller och mineral som är kritiska för råvaruförsörjningen.
Kina största producenten
Kina är den största producenten för flesta av de utpekade råvarorna, bland annat sällsynta jordartsmetaller, magnesium, volfram, antimon, gallium och germanium.
Flera andra länder har en ledande ställning när det gäller produktionen av specifika råvaror, till exempel Brasilien (niob) och USA (beryllium och helium). Produktionen av platinametaller är koncentrerad till Ryssland (palladium) och Sydafrika (iridium, platina, rodium och rutenium).
En anledning till att försörjningen av flera ämnen bedöms som kritisk, är att produktionen av det aktuella ämnet är geografiskt koncentrerad till en eller ett fåtal platser samtidigt som graden av återvinning och ersättning för samma ämne är låg.
Behovet ökar snabbt
Det finns tydliga globala trender och tendenser som visar att behoven och efterfrågan på de kritiska råvarorna kommer att öka drastiskt framöver. Mycket pekar på att de nya energiteknikerna inom solceller, elnät och biobränsle kommer att kräva stora mängder av till exempel sällsynta jordartsmetaller, kobolt och rutenium.
För att kunna tillverka så kallade permanenta magneter, som används framför allt till vindkraftverk och elektriska fordon, behövs neodym (Nd), dysprosium (Dy) och praseodym (Pr) – alla tre är exempel på sällsynta jordartsmetaller. Behovet av dessa beräknas öka med ungefär 250 procent under perioden 2020–2030. Flera av de sällsynta jordartsmetallerna behövs också för produktion av elfordon; det går åt 1–2 kg mer än vid produktion av konventionella bilar. Att efterfrågan ökar syns också på prisutvecklingen, till exempel ökade priset på neodymium och praseodymium med cirka 60 procent under perioden juli till och med september 2017.
2017 såldes det cirka 4 miljoner elfordon. År 2030 kommer försäljningen att, enligt prognoserna, vara uppe 50 miljoner per år. Det betyder att för att kunna få fram tillräckligt med bland annat neodymium och praseodymium, behöver betydligt större mängder av sällsynta jordartsmetaller utvinnas. Samma trend gäller även för litium och kobolt.
Ökad brytning i Europa är nödvändigt
Det kommer att dröja till 2100 innan återvinningen kan stå för hälften av den mängd av sällsynta jordartsmetaller som vi räknar med att Europa och världen behöver då. Det behövs alternativ. Det alternativ som kommissionen bedömer som mest säkert och mest realistiskt, ur försörjningssynpunkt, är en ökad gruvdrift i Europa. En europeisk gruvbrytning kan successivt säkerställa tillgångarna av vissa kritiska mineral och metaller och samtidigt begränsa den oetiska och olagliga utvinningen i framför allt Afrika.
Fördelningen av kända mineraliseringar samt områden med förhöjd potential för kritiska råmaterial i Norden. Från Eilu m. fl. 2021.
Senast granskad 2020-10-05