Jordklotets uppbyggnad

Uppsala ligger 60 kilometer norr om Stockholm. Det är en sträcka som på ett ungefär motsvarar den förhållandevis tunna jordskorpan, vars tjocklek varierar mellan 5 och 70 kilometer. I Sverige är skorpan vanligen mellan 40 och 50 kilometer tjock. Under jordskorpan ligger jordens mantel som är ungefär 2 900 kilometer mäktig. Om man fortsätter jämförelsen skulle manteln bre ut sig ända fram till Tripolis i Libyen, där jordens kärna skulle börja.

Kunskapen om jordens uppbyggnad är av naturliga skäl begränsad – det finns inga direkta observationer av planetens inre. Borrningar och djupa gruvor sträcker sig normalt bara någon eller några få kilometer ner i jordskorpan, där temperaturen sätter gränser. Världens djupaste borrhål drevs ned på Kolahalvön till ett djup av 12 262 meter. Den kunskap som vi idag har bygger till största delen på information baserad på olika geofysiska mätningar, framför allt seismiska sådana. I flera fall har det även varit möjligt att undersöka bergartsfragment som via vulkanutbrott eller andra geodynamiska processer antas ha förts upp från manteln. Meteoriter som motsvarar mantel och kärna i primitiva planeter har också påträffats på jorden.

Kärnan

Jordens kärna består av en inre och en yttre del. Den inre antas vara fast och ha en temperatur på nära 6 000 °C. Den yttre delen är flytande och har i gränsen mot den omgivande manteln en temperatur på uppskattningsvis 4 000 °C. Sannolikt består både den fasta och flytande delen av kärnan av nickelhaltigt järn och mindre mängder järnsulfider. Jordens magnetfält uppstår till följd av det elektriskt ledande, strömmande materialet i den flytande delen av kärnan.

Manteln

Manteln består huvudsakligen av mörka järn- och magnesiumrika silikatmineral som pyroxen och olivin. På grund av trycket från överliggande berg har dessa mineral en tät struktur och hög densitet. Till största delen är manteln fast, men de yttre delarna har plastiska egenskaper. Rörelser i det plastiska materialet är grunden för plattektoniken.

Jordskorpan

Jordskorpan består också huvudsakligen av silikatmineral. På grund av lägre tryck har skorpans silikater generellt sett en lägre densitet än de i manteln. Deras sammansättning är också annorlunda och mer varierad, och de bildar i större utsträckning ljusa mineral som kvarts och fältspat.

Tillsammans med en del av den underliggande manteln bildar jordskorpan de så kallade litosfärplattorna. Dessa plattor "flyter" på den relativt mjuka del av manteln som kallas för astenosfären. Litosfärsplattorna delas in i två typer, oceaniska och kontinentala. De oceaniska plattorna under världshaven är tunnare än de kontinentala, men genom att de består av relativt unga bergarterna som är järn- och magnesiumrika har de en högre densitet (det vill säga de är tyngre). De kontinentala plattorna är tjockare och består av äldre bergarter med en stor mängd ljusa mineral.