Jordbävningar och vulkaner

Jordklotet är uppbyggt av koncentriska skikt. Innerst finns kärnan, som omges av manteln, och ytterst finns jordskorpan. Jordskorpan och översta delen av manteln är uppdelad i flera så kallade litosfärplattor.

Plattorna ligger inte still, utan rör sig i förhållande till varandra. De kan röra sig mot varandra, längs med varandra och ifrån varandra. I samband med dessa rörelser uppstår jordbävningar (jordskalv, seismisk aktivitet). Det är genom mätningar av den seismiska aktiviteten som vi idag vet var plattgränserna går. På en del ställen där plattorna glider mot eller ifrån varandra uppstår vulkanisk aktivitet.

Var inträffar jordbävningar?

De flesta jordbävningar och vulkanutbrott inträffar där litosfärplattorna rör sig i förhållande till varandra. I Sverige, som ligger långt in på den eurasiska plattan, förekommer visserligen jordbävningar – men mycket svaga sådana. Däremot är kraftiga jordbävningar vanliga i områden där plattorna kolliderar. Dessa områden kallas kollisionszoner.

Några välkända områden där plattorna rör sig mot varandra och orsakar vulkanism eller jordbävningar är Nord- och Sydamerikas västkust, Himalaya, Turkiet och Japan. Ibland förekommer också vulkaniskt aktivitet inne på plattorna, till exempel på Hawaii och Kanarieöarna samt längs den Östafrikanska riften. I sådana fall antas aktiviteten bero på så kallade hot spots i den underliggande manteln.

Den gren av geovetenskaperna som behandlar litosfärplattornas rörelser kallas plattektonik. Små rörelser i jordskorpan kan ske även utan att plattektoniska processer är inblandade. Ett exempel är rörelser som uppstår på grund av att jordskorpan häver sig upp, till exempel efter avsmältningen av en tung och tjock inlandsis.