Seismisk aktivitet

Plattorna glider isär, krockar och "skaver" mot varandra. Därför har kontinenternas utseende också ständigt förändrats.

I gränserna mellan plattorna finns stora förkastningar eller skjuvzoner i jordskorpan. Friktionen i zonerna gör att rörelserna är långt ifrån ”smärtfria”. I själva verket är det snarast så att rörelserna i jordskorpan aldrig är jämna utan upplevs som plötsliga, och ofta kan effekterna av dem bli allvarliga för oss människor.

Friktion mellan plattgränser ger skalv

Spänningar byggs upp längs plattgränserna på grund av rörelser i den underliggande manteln. När spänningen blir för stor utlöses den genom att det sker en hastig rörelse längs en svaghetszon. Rörelsen, dvs. jordbävningen, ger upphov till ljudvågor som fortplantas genom berggrunden.

Kraftiga jordbävningar skapar ljudvågor som kan registreras av seismografer över hela jordklotet. Hus, broar och andra konstruktioner som befinner sig på jordytan över och intill en jordbävning kommer på grund av sin egen tröghet i svajning och löper risk att skadas eller förstöras. Risken för skador beror på många faktorer utöver jordbävningens styrka, till exempel hur rörelseenergin sprids från jordbävningen, djupet till jordbävningszonen och markförhållandena på den plats där konstruktionen står. De flesta jordbävningar äger rum på djup mindre än 70 kilometer ned i marken, men det förekommer jordbävningar på djup av ända ned till 680 kilometer.

Jordbävning under vatten

Om jordbävningen sker under vatten kommer den energimängd som rörelsen utvecklar att, för vissa typer av jordbävningar, överföras till vattnet. Energimängden fortplantar sig genom vattenmassan via långa vågrörelser, vilka på djupt vatten endast framträder som svaga förhöjningar av vattenytan (vanligen under 1 meter). När vågrörelserna närmar sig land, där vattendjupet är lägre, kommer våghöjden att öka dramatiskt. Anledningen är att samma energimängd måste fortplantas i grundare vatten. De höga vågorna kan bryta in över land och orsaka stor förödelse. Vågorna kallas flodvågor, jätteflodvågor eller tsunamier.

Tre olika typer av plattgränser 

Litosfärplattorna rör sig ständigt i förhållande till varandra. Det är dessa rörelser som bland annat leder till vulkaner och jordbävningar.

Gränserna mellan litosfärplattorna är av tre olika slag:

Transforma förkastningar

Transforma förkastningar uppstår där plattorna rör sig i sidled mot varandra. De är ofta långa och branta. San Andreas-förkastningen i Kalifornien är ett välkänt exempel.

Kollisionszoner

Kollisionszoner är de zoner där plattorna kolliderar med varandra. Litosfärplattorna är inte lika tjocka överallt och har inte en homogen sammansättning. De delas in i två typer. Den oceaniska skorpan under världshaven är tunnare, bergarterna i den yngre och den har en järn- och magnesiumrik sammansättning. De kontinentala delarna av plattorna är tjockare, äldre och består av bergarter som innehåller mer kisel och aluminium. På grund av detta är de kontinentala bergarterna också lättare (har lägre densitet) än de oceaniska.

När en kontinent möter oceanisk skorpa, är det därför alltid den oceaniska skorpan som trycks ner under den kontinentala. Om en del av materialet i plattorna smälter och stiger upp mot ytan som magma, kan vulkaner bildas. Detta område, där en del av en litosfärplatta glider ned under en annan och till viss del kan smälta, brukar kallas för subduktionszoner. Där plattorna kolliderar bildas också ofta en djuphavsgrav.

Om en kontinent kolliderar med en annan kontinent bildas en hög bergskedja. Ett sådant exempel är i norra Indien, där den indiska plattan kolliderar med den euroasiatiska. Resultatet av denna krock är bland annat den förhållandevis unga bergskedjan Himalaya. Efter hand brukar en sådan kollision avstanna och de både plattorna fastnar i varandra och bildar en ny, större kontinent.

Spridningszoner

Island ligger på den Mittatlantiska ryggen. Här samverkar en hot spot med spridningszonen, vilket ger oss ett utmärkt tillfälle att faktiskt kunna se med blotta ögat hur litosfärplattorna glider isär. Västra Island, som hör till den Nordamerikanska plattan, skiljs med i medeltal 1–2 centimeter per år från östra Island, som hör till den Eurasiatiska plattan.

Spridningszoner är de områden där plattorna glider isär. Ett sådant exempel är den Mittatlantiska ryggen, där ny havsbotten bildas genom att magma når ytan och stelnar. Ju längre ut man kommer från ryggen, desto äldre är bergarterna.

Liksom kontinenterna kan slås ihop genom plattkollisioner, kan existerande kontinenter brytas upp genom isärslitning (”rifting"). Rörelserna under en litosfärplatta kan vara riktade så att plattan spricker isär. På jordytan yttrar sig riften delvis i form av en långsträckt dal med vulkaner. Östafrikanska riften är ett exempel på en sådan struktur. Inledningsvis kommer vulkanismen i riftdalen att vara annorlunda till karaktären än den längs till exempel mittatlantiska ryggen. Om isärglidningen går till en viss gräns kommer dock oceanskorpa liknande den i Atlanten att bildas.