Tyngdkraft.

Foto: Johan Jönberger, SGU

Tyngdkraft

Genom yttäckande mätningar av tyngdkraften kan man kartlägga variationer i massfördelningen i jordskorpan. Dessa variationer beror på skillnader i berggrundens sammansättning.

Tyngdkraftsinformation utnyttjas främst inom berggrundskartläggningen. Informationen kan också användas för att lokalisera större vattenreservoarer. Dessutom används tyngdkraftsinformation i samband med prospektering efter malmer, inom olika geodetiska tillämpningar, navigering och positionsbestämning samt vid utplacering av trådtöjningsgivare och kalibrering av precisionsvågar.

Tyngdkraften mäts med hjälp av en så kallad gravimeter. Gravimetern består i princip av en massa som är upphängd i en mycket känslig fjäder, förbunden med en registreringsanordning. Med en gravimeter kan man uppmäta skillnader på miljondelar av tyngdkraften.

SGU påbörjade systematiska tyngdkraftsmätningar i slutet av 1950-talet i samband med järnmalmsinventeringen i Norrbottens län. De mer landsomfattande regionala mätningarna gjordes i mitten av 1960-talet, främst som stöd för SGU:s berggrundskartläggning. 

Mätningarna utförs på markytan och i huvudsak längs vägar, då sker förflyttning mellan mätpunkterna med bil. Inom områden med glest vägnät används snöskoter eller helikopter och under vinterhalvåret kan tyngdkraftsmätningar också utföras på sjö- och havsisar. Mätningarna i Bottenviken och Bottenhavet har utförts på isen under kalla vintrar i huvudsak under 1970- och 1980-talet. I slutet av 1990-talet har delar av Bottenhavet och enstaka stråk i Östersjön, Kattegatt och Skagerrak uppmätts från fartyg. Under 1999 har Östersjön, Finska Viken samt Vänern och Vättern uppmätts med hjälp av flygplan. Vid mätningarna på isen har SGU samverkat med Lantmäteriet och Finlands geodetiska institut. Vid fartygs- och flygmätningarna har samverkan dessutom skett med Kort & Matrikelstyrelsen i Danmark, Norges kartverk och universitetet i Bergen samt geodetiska institutioner i Estland, Lettland och Litauen.

Vid SGU:s regionala tyngdkraftsmätningar eftersträvas ett mätpunktsavstånd på ca 1–1,5 km. Vid mer objektorienterade mätningar görs betydligt tätare mätningar med ca 100 m mätpunktsavstånd. Lantmäteriets mätningar, som till stor del också föreligger i SGU:s databas, har mätpunktsavståndet 5 km.

Storleken på tyngdkraften är beroende av latituden, höjden över havet (geoiden), geologin, landhöjningen, månens och solens gravitation och den tidjord de förorsakar, samt av topografin. Geofysiker och geologer är intresserade av den delen av tyngdkraften som påverkas av massfördelningen i jordskorpan, det vill säga av geologin. Därför reduceras tyngdkraftsvärdet med hänsyn till de övriga faktorer som påverkar värdet. På detta sätt erhålls tyngdkraftsavvikelser som endast är relaterade till geologin, så kallade terrängkorrigerade Bougueranomalier, vilka åskådliggör markens massfördelning (densitetsvariation) ner till stora djup i jordskorpan.

Senast granskad 2024-02-22