Magnetfält
Vid flygmätningar av jordens magnetfält registreras mycket små variationer i magnetfältets styrka. Detta ger bland annat information om djup- och ytfördelningen av olika bergarter och bergartsled, samt deras stryknings- och stupningsriktningar. Förkastningar och deras relativa rörelser kan i vissa fall också identifieras i de magnetiska mönstren.
Magnetfältsbilden påverkas inte av ovanliggande jordlager eller vatten och därför är detta en mycket viktigt metod för att kartlägga berggrunden där den inte går att direkt observera.
Flygmätningen har utförts enligt följande
Flyghöjd: 30 eller 60 m (norra fjällkedjan 1 800 m)
Höjdmätning: radar
Navigering: GPS
Linjeriktning: huvudsakligen N–S eller Ö–V
Linjeavstånd: 200–800 m över land, 400–1 000 m över hav samt 2 000 m över norra fjällkedjan
Flyghastighet: 250 km/h
Referensfält: DGRF 1965.0
Relativ noggrannhet:
1960–1967 10–15 nT
1968–1981 5 nT
1982–1994 2 nT
1995–2006 <1 nT
2007– <0,3 nT
Kartan visar uppmätta variationer i det magnetiska totalfältet efter subtraktion av det geomagnetiska referensfältet (DGRF 1965.0). Kartan baserar sig på mätningar gjorda 1960–2023.
Jordskorpans magnetiska egenskaper bestäms huvudsakligen av förekomsten av det magnetiska mineralet magnetit i de olika bergarterna. Koncentrationen kan variera från nästan noll till 10% eller mer i till exempel gabbror och upp till nästan 100% i järnmalmer.
Magnetfältet har mätts och registrerats i systematiska och detaljerade flygmätningar. Data bearbetas och lagras i databaser och kan sedan visualiseras som exempelvis kartor.
Djup- och ytfördelningen av olika bergarter kan tolkas ur mönstren i anomalikartan. Bergartsutbredning samt stryknings- och stupningsriktningar kan bestämmas med olika geofysiska tolkningstekniker. Förkastningar och deras relativa rörelser kan ses som förskjutningar i det magnetiska mönstret.
Senast granskad 2024-02-22