Elektrisk ledningsförmåga
Genom att mäta hur marken reagerar på elektromagnetiska vågor går det att få information om markens förmåga att leda elektrisk ström.
God elektrisk ledningsförmåga är exempelvis förknippat med vissa – ofta malmgeologiskt intressanta – typer av bergarter, vattenförande sprickzoner i berggrunden eller vattenrika jordarter.
Markens elektriska ledningsförmåga kan kartläggas genom att studera hur lågfrekventa (Very Low Frequency) radiovågor samverkar med elektriskt ledande partier i berggrunden och genom induktion ger upphov till elektriska strömmar. VLF har ett inträngningsdjup på flera hundra meter. Radiosändarna som används ligger i frekvensbandet 10–30 kHz och används egentligen för informationsöverföring över stora avstånd. Mätinstrumentet mäter den magnetiska komponenten av det elektromagnetiska fältet i tre vinkelräta riktningar.
SGU har gjort mätningar med VLF-metoden sedan 1973 och sedan starten tillverkat sina egna mätinstrument. Från början användes signalen från enbart en sändare. Nackdelen med bara en sändare är att responsen från en markledare i många fall är starkt riktningsberoende. Genom att idag registrera VLF-signalen från två valda sändare i olika riktning, kan elektriska ledare detekteras oberoende av riktning.
Vattenförande sprickzoner har bättre elektrisk ledningsförmåga än omgivande sprickfattigt berg, vilket gör VLF till en användbar metod vid lokalisering av sprickzoner samt vid vattenprospektering.
Kartan baseras på mätningar utförda till och med 2019. Cirka en tredjedel av undersökta områden har information från två VLF-sändare. Dessa data kan presenteras som Peakerkartor, som visar den riktningsoberoende responsen, eller som resistivitetskartor där markens ledningsförmåga beräknats. Peakerkartan är särskilt bra för att visa linjära strukturer, som till exempel sprickzoner, medan man på resistivitetskartan även kan urskilja ytor med olika ledningsförmåga. Man kan till exempel urskilja högresistiva bergartsenheter från mer konduktiva bergartsled. I områden med stora jorddjup återspeglar resistivitetskartan även variationer i de kvartära avlagringarna.
Kartan visar de VLF-mätningar som SGU har i databaserna. Grå färg på kartan markerar de områden där det finns äldre VLF-information, från vilken det idag inte är möjligt att beräkna markens resistivitet. De färgade områdena visar markens resistivitet, röda områden leder ström dåligt, medan blå områden leder ström bra.
Flygmätningen har utförts enligt följande
Flyghöjd: 30 eller 60 m
Höjdmätning: radar
Navigering: Manuell navigering till och med 1990, därefter GPS
Linjeriktning: huvudsakligen N–S eller Ö–V
Linjeavstånd: 200–800 m
Flyghastighet: 250 km/h
VLF-informationen tillsammans med annan information används för att bestämma vilken typ av berggrund, jordarter och vilka vattentillgångar det finns Sverige. Andra användningsområden är mineralprospektering och miljörelaterade undersökningar.
Senast granskad 2024-02-22