Frågor och svar

Via kartgeneratorn och temat Jorddjup kan du få information om jorddjup och dylikt.

Till kartgeneratorn

Man bör undvika impregnerat och laserat eller målat virke. Ett betonglock fungerar bra, men det finns också lock i plast. Plastlocken tillverkas i polyeten eller glasfiberarmerad plast beroende på storlek. Locken finns med låsanordning, vilket är viktigt ur säkerhetssynpunkt. Locket bör också ha ventilation av något slag, till exempel ett böjt rör så att det inte regnar in i brunnen och nät för röröppningen så att inte möss och andra djur kan krypa in. Det är viktigt att locket sluter tätt mot brunnsöverkanten så att det inte kommer in djur. Brunnen ska också vara avslutad ovan mark.

Om ett provsvar visar att du har dåligt dricksvatten bör du som brunnsägare anlita  fackkunnigt folk för att åtgärda problemen. När det gäller problem med den mikrobiologiska kvaliteten ska alltid orsaken utredas först. Oftast beror dålig vattenkvalitet på att ytligt vatten tränger ner i brunnen. Se över följande:

• Är brunnslocket helt?
• Finns det läckande skarvar? (Gäller brunnar med betong- eller cementringar)
• Är brunnsöverkanten avslutad ovan mark? Brunnens överkant bör ligga cirka 30–40 cm ovan mark, annars kan ytligt vatten rinna in i brunnen vid snösmältning eller ihållande regn.
• Finns det djur runt brunnen? Om brunnen är belägen i en beteshage bör området runt brunnen inhägnas.
• Finns det bra tätning runt brunnen? Tätningen kan bestå av lera eller tätduk. Det kan också behövas dränering runt brunnen.
• Finns det något avlopp eller någon gödselstack i närheten av brunnen?

Dålig kvalitet i den grävda brunnen kan också bero på de geologiska förutsättningarna. För att komma till rätta med problem med kemiska ämnen i dricksvattnet behöver man ibland installera filter. Kontakta en fackkunnig filterleverantör för att diskutera detta. Tänk på följande:

• Begär referenser av filterleverantören
• Begär funktionsgaranti på åtgärden. En funktionsgaranti ska säkerställa att filtret löser problemet och inte skapar andra problem som mikrobiologisk aktivitet eller korrosion.
• Följ upp den installerade vattenreningen genom att ta prov på dricksvattnet en period efter det att vattenreningen installerats.

Det är brunnsborraren som ska skicka in protokollet till SGU. Vid energiborrning måste fastighetsägaren innan borrning alltid anmäla till kommunen och i en del fall även skicka in protokoll till kommunen efter utförd borrning.

En AB-certifierad brunnsborrare är ansvarig inom sitt företag. Hen måste ha minst tre års erfarenhet av brunnsborrning, ha avlagt svetsprov och fått godkänt resultat på kurserna: Heta arbeten, Säkerhet på väg, Praktisk hydrogeologi samt Juridik för brunnsborrare. AB-utbildningen inom praktisk hydrogeologi samt juridik är mer omfattande och har högre krav för godkännande än för ett B-certifikat.

En B-certifierad brunnsborrare måste ha minst ett och ett halvt års erfarenhet av brunnsborrning eller borrat minst 100 brunnar. Hen måste ha avlagt svetsprov och fått godkänt resultat på kurserna: Heta arbeten, Säkerhet på väg, Praktisk hydrogeologi samt Förenklad borrarjuridik.

På certifieringsorganet SITACs webbplats, www.sitac.se, finns uppgifter om brunnsborrare som har giltiga certifikat och om kraven för att få certifikat.

Det finns cirka 250 certifierade brunnsborrare och ca 10 företag som är certifierade. Fler än 250 brunnsborrare har dock genomgått utbildning i praktisk hydrogeologi och juridik men de behöver ytterligare utbildning innan de är certifierade.

Det finns inga regler för detta men om det är för litet avstånd mellan energibrunnar finns det risk att de påverkar varandra. Det kan få till följd att anläggningens verkningsgrad försämras och energibesparingen inte blir den förväntade. Eftersträva därför att hålla ett avstånd på minst 20 meter mellan brunnarna. Man bör kräva att energibrunnar anläggs minst 10 meter innanför en tomtgräns. Då blir avståndet till närmsta energibrunn alltid blir minst 20 meter.

Ett alternativ kan vara att ”grada”, dvs. luta, borrhålet bort från det andra borrhålet. Det är en mycket vanlig metod när flera brunnar kopplas till samma värmepump.

Det går tyvärr inte att säga hur stor risken är eftersom det beror på hur sprickorna går i berget i tre dimensioner och detta är ofta okänt. Men risken ökar med minskat avstånd.

Några goda råd om din granne ska borra brunn:

• Ta ett vattenprov från din brunn innan geoenergiborrningen startar som referens om kvalitén på ditt vatten skulle försämras efter bergvärmeborrningen.
• Se till att grannen och borrentreprenören känner till var din brunn finns.
• Observera grundvattenytan i vattenbrunnen medan bergvärmeborrningen pågår för att upptäcka om brunnarna får hydraulisk kontakt med varandra.
• Att inte använda vattenbrunnen medan bergvärmeborrningen pågår minskar risken för påverkan.

Normalt sett borras enskilda vatten- och energibrunnar i diametrarna 115 mm, 140 mm eller 165 mm. Valet av diameter beror på brunnens användning eller vilken utrustning brunnsborraren använder. De flesta brunnsborrare kan dock borra med de dimensioner som nämns ovan. Man bör tänka på att borrkostnaden vanligen stiger med ökad borrhålsdimension.

I områden med känd saltvattenrisk eller dålig vattentillgång kan det vara lämpligt att välja en något grövre dimension (140 mm–165 mm). Då kan man öka brunnens vattenmagasinerande förmåga utan att behöva öka borrdjupet.

I en energibrunn vill man åstadkomma ett maximalt värmeflöde från det omgivande berget in i kollektorn. Därför borras de flesta energibrunnar med minsta dimensionen 115 mm.  Värmeöverföringen mellan borrhålsvägg och kollektorslang påverkas dock bara marginellt med ökad borrhålsdimension.

Ett för smalt borrhål kan dock medföra ökad risk för att man inte får ner kollektorslangen.

Värmepumpsanläggningar för utvinning av värme är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt bestämmelser i förordning om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Det är fastighetsägaren som har ansvaret att sända in sådan anmälan eller tillståndsansökan till kommunens miljökontor eller motsvarande.

Vattenbrunnar för enskild vattenförsörjning (1–2 familjer) kan i normala fall anläggas utan att man gör en anmälan. Speciella regler brukar dock gälla inom vattenskyddsområde.

Kommuner kan även införa krav på tillstånd för anläggande av ny vattentäkt om det råder eller befaras uppkomma knapphet på sött grundvatten.

Anläggning av vattentäkt som betjänar fler än två familjer är dock alltid tillståndspliktiga. Fråga kommunens miljökontor vad som gäller.

Brunnsborraren har alltid uppgiftsskyldighet vid anläggning av vatten- och energibrunnar. Det innebär att brunnsborraren måste skicka en kopia på brunnsprotokollet till SGU.

SGU kan inte rekommendera någon viss brunnsborrare, men vi kan svara på om ett företag lämnat brunnsuppgifter. Några allmänna råd:

• Fråga grannar och vänner om de kan rekommendera någon brunnsborrare. Du kan också be brunnsborraren att visa referenser.
• Det finns en branschorganisation, Borrföretagen, som du kan ta kontakt med om du har frågor om brunnsborrare.

SGU rekommenderar att man anlitar en certifierad brunnsborrare.

Det förekommer att borrare lämnar garanti på både vattenmängd och vattenkvalitet. Det är dock SGUs uppfattning att brunnsborrare varken kan garantera att få fram en vattenmängd om 100 l/h mot ett bestämt djup eller en viss råvattenkvalitet. Detta eftersom det är de hydrogeologiska förhållandena som bestämmer både kvantitet och kvalitet.

Brunnsborrare ska dock kunna garantera att lämpliga åtgärder kommer att utföras för att uppnå önskvärd kvalitet och kvantitet på råvatten från brunn. SGU anser därför att det är bättre att beställaren begär en kostnadsgaranti som gäller vattnets kvalitet och kvantitet. En sådan garanti är också betydligt enklare att tolka. Om inte brunnsborraren uppnår utlovat resultat avgår del av eller hela kostnaden för borrningen.

Ja, det finns en viss risk, även om den är relativt liten. Det är viktigt att brunnen blir rätt utförd så att den inte orsakar problem på lång sikt. Om brunnsborraren följer kraven i "Vägledning för att borra brunn" (Normbrunn -16) minskar riskerna betydligt.

Vägledning för att borra brunn (Normbrunn -16, pdf, nytt fönster)

Exempel på oönskade effekter som kan uppstå.

• I områden med saltvattenrisk, till exempel i kustnära områden, kan en djup brunn eller ett stort vattenuttag innebära att risken för saltvattenpåverkan ökar.
• På grund av de stora luftmängder och det tryck som fordras vid dagens sänkhammarutrustningar kan borrningen i enstaka fall medföra att borrkax eller annan sprickfyllnad kommer in i grannens brunn. I de flesta fall räcker det med att du pumpar rent brunnen för att denna olägenhet ska upphöra. Det är också lämpligt att grannen har sin pump avstängd medan borrningen pågår. Då slipper han pumpa in grumligt vatten från din borrning.
• Vattentillgången kan minska i brunnar i närheten av en ny brunn om vattentillgången är liten. Det är i de flesta fall mycket svårt att klarlägga om det är den nya brunnen som orsakat minskningen eftersom det oftast inte gjorts någon provpumpning innan den nya brunnen anlades.

Det kan vara bra att låta göra en analys av vattnet i grannens brunn innan borrningen genomförs. Om någon olägenhet med vattnet senare skulle uppstå kan en vattenanalys vara bra att ha för att reda ut orsaker och ansvar.

Det säkraste är att gjuta igen den första brunnen så att den inte påverkar den nya brunnen.

Ta först reda på om vattenförbrukningen har ökat eller om det är vattenmängden i brunnen som minskat. Om inte förbrukningen ökat kan det vara idé att kontrollera om vattenbristen har tekniska orsaker:

• Läckage, till exempel på vattenledningar eller i kopplingar, hydrofor, hydropress eller varmvattenberedare.
• En sliten eller gammal pump. Om det finns sand eller andra partiklar i vattnet kan pumpen slitas fortare.
• För liten hydrofor. Den största belastningen på brunnen är oftast under två timmar på morgonen och två timmar på kvällen. Har man en grund brunn med liten vattenkapacitet men god vattenkvalitet kan det vara idé att försöka lagra vatten.

Om dessa orsaker kan uteslutas kan man vidta någon av följande åtgärder:

• Högtryckspolning (eller tryckning).
  Den absolut vanligaste metoden är att trycka brunnen. Med en högtryckspump öppnar man de sprickor som kan vara igentäppta av till exempel kemiska utfällningar eller sprickfyllnader. Med dagens borrteknik med höga lufttryck är det vanligt att borrhål "degar" om man endast får mindre vattenmängder vid borrning. Med detta menas att borrkax blandas med inkommande vatten och lägger sig som cement efter borrväggarna. Då verkar det som om brunnen är torr vid borrningen. Genom att trycka eller spola ur brunnen försvinner oftast detta problem. Om en äldre brunn ska tryckas bör brunnen spolas ren eftersom slam ofta lagrats på botten av brunnen. Detta slam kan tryckas ut i sprickorna och missfärga vattnet eller täppa igen sprickorna.
• Sprängning av brunnen.
  Denna metod var vanligare tidigare. Den har numera oftast ersatts med tryckning av brunn. Tekniken är att man spränger med dynamit i botten av brunnen. Genom den tryckvåg som bildas rensas och öppnas eventuella sprickor. Riskerna med denna metod är dels att borrhål kan rasa, dels att vattnet tar smak av dynamiten.
• Fördjupning av brunnen eller borrning av en ny brunn kan ibland vara det bästa alternativet.

En brunn bör om möjligt placeras högre i terrängen, så långt från föroreningskällan som möjligt. Risken för påverkan beror på föroreningskällans art samt jordlagrens mäktighet och genomsläpplighet. Borrentreprenörens rekommenderade minsta avstånd mellan brunn och avlopp är 30 meter. Om man inte kan utesluta påverkan, bör borrentreprenören  täta brunnen till stort djup eller avråda  från borrning.

I många fall har SGU en kopia på brunnsprotokoll. Om brunnen är borrad efter 1976 (vattenbrunn) eller efter 1985 (energibrunn) är sannolikheten stor att SGU har uppgifter om brunnen. Lagen om uppgiftsskyldighet för brunnsborrning för vattenbrunnar kom 1976 och för energibrunnar 1985. Det kan tilläggas att det är brunnsborraren och inte fastighetsägaren som har skyldighet att lämna brunnsuppgift till SGU.

För att besvara frågan behöver man data från till exempel Brunnsarkivet, topografiskt underlag och jordartskartor.

I höglänt terräng och i moränområden är jorddjupen oftast måttliga, mindre än 10 meter. Större jorddjup, och därmed längre till berg, förekommer främst i dalgångar och i låglänta områden.

Man kan också få vägledning av information om borrningar som gjorts i närheten av den plats där man själv tänkt borra. Sådan information finns i kartvisaren ”Brunnar” på SGUs webbplats. 

SGUs jordartskartor kan också vara användbara, särskilt i områden där det inte gjorts några borrningar.

Se mer om jorddjup i brunnar i SGUs kartvisare ”Brunnar”

Det är mycket svårt att ge ett exakt svar på hur mycket vatten du kan få i din brunn. Viss vägledning kan du få av informationen om vattenkapaciteten hos de brunnar som registrerats i SGUs brunnsarkiv. Informationen finns i kartvisaren ”Brunnar” på SGUs webbplats. Om information om en befintlig brunn finns i Brunnsarkivet får man ett mer exakt svar om vattenmängd.

Länk till kartvisaren ”Brunnar”.

Några råd:

• Vattenmängden i urberg beror i första hand på förekomsten av vattenförande sprickor. I kartvisaren ”Brunnar” kan du se om SGU har uppgifter om någon brunn i din närmaste närhet. Det faktum att en granne har gott om vatten är dock långt ifrån en garanti att man själv får mycket vatten.

Tänk på att det viktiga är att man får så mycket vatten att det räcker till hushållet och att vattnet är av godtagbar kvalitet. För ett normalt hushåll är 60–100 liter per timme oftast fullt tillräckligt, vilket kan jämföras med att mediankapaciteten för brunnar som är registrerade i Brunnsarkivet är 600 liter per timme. Det innebär att det i de flesta fall är fullt möjligt att få tillräcklig mängd vatten till en enfamiljsfastighet. Man bör dock alltid fråga om den brunnsborrare man anlitar lämnar kostnadsgaranti på vattentillgång.

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, oftast kommuner eller kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på dricksvattnet, s.k. dricksvattenkontroll. Livsmedelsverket föreskriver hur dricksvattenkontrollen ska gå till i sina föreskrifter om dricksvatten (Livsmedelsverket 2001, 2005a, 2007, 2011, 2013).

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, dvs. kommuner eller
kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på det grund- och ytvatten som ska användas
för beredning av dricksvatten, s.k. råvattenkontroll. Det finns idag inga lagkrav på att vattenproducenterna ska utföra råvattenkontroll eller hur den ska utföras, men många huvudmän följer dock helt eller delvis rekommendationerna i Svenskt Vattens branschriktlinjer för råvattenkontrollen (http://www.svensktvatten.se/).

Nej, SGU tar inte emot vattenprover. Miljökontoret i din kommun kan lämna information om var du kan lämna ditt vattenprov.

Rötter från vattenlevande växter (främst Starr och Älggräs) analyseras på grundämnen.

Ett prov från morän tas på cirka 70-100 cm djup och analyseras på grundämnen.

Grundvatten är det vatten i den del av jorden eller berggrunden där hålrummen är helt vattenfyllda. Det är det vatten som påträffas när man gräver i marken och det blir vatten stående i gropen. Vatten finns normalt på alla nivåer i jorden och i berggrunden. Med hänsyn till vattnets uppträdande kan man särskilja två zoner. En övre zon, den omättade zonen eller markvattenzonen (där det även finns luft i porerna) och en nedre, den mättade zonen eller grundvattenzonen. Det mesta av vattnet i sjöar och vattendrag kommer från grundvatten.

Grundvatten bildas när regn- och smältvatten tränger ner genom markytan och fyller porer i marken och sprickor i berggrunden. Innan allt vattnet hunnit tränga ner avdunstar en del till atmosfären. Av resten tas en del upp av växtligheten och avgår till atmosfären genom transpiration, växternas naturliga sätt att reglera sin vattenbalans. Resten fortsätter vidare ner mot grundvattenytan och bildar så småningom grundvatten.

Grundvattenytan kallas den yta under vilken samtliga porer eller sprickor är vattenfyllda, grundvattenzonen. I brunnar observeras enklast en grundvattenyta genom att mäta avståndet ner till vattenytan (grundvattennivån). Grundvatten är en del i vattnets kretslopp och blir ytvatten vid utströmningsområden. Omkring 80 % av allt vatten i sjöar och vattendrag kommer från grundvatten.

Grundvatten filtreras under lång tid i marken och renas naturligt. Ett djupare grundvatten håller generellt en jämnare kvalitet än ett ytligt, och det är därför viktigt att brunnar är ordentligt tätade för att förhindra att ytligare vatten kommer in. Ett grundvatten med lång uppehållstid kan dock få kvalitetsproblem som t.ex. förhöjda halter av arsenik, uran, radon och fluor i berggrund som naturligt innehåller sådana ämnen.

Fossilt, eller relikt, grundvatten är ett vatten som uppehållit sig i en akvifer under väldigt lång tid, tusentals år. I Sverige pratar vi ofta om relikt saltvatten som har sitt ursprung från olika perioder av istider när stora delar av Sverige låg under hav med varierande saltinnehåll. Vid stora uttag i brunnar, som befinner sig i områden som en gång i tiden hade ett salt hav över sig, kan det bräckta eller salta vattnet komma upp i brunnen och göra vattnet odrickbart.

Det beror på vilken vattenhalt marken har och vilken jordart det är. Om marken är uttorkad behövs stora nederbördsmängder för att grundvatten ska bildas. I mark som är mättad med vatten, däremot, kan grundvatten bildas redan vid måttliga nederbördsmängder.

Tiden på året har stor betydelse för grundvattenbildningen. Under en sommarmånad brukar det mesta av nederbörden avdunsta eller tas upp av vegetationen. Det kan då behövas dubbelt så mycket nederbörd som normalt för att det ska bildas grundvatten. Under hösten, däremot, brukar normala nederbördsmängder räcka.

Det regnar vanligtvis mest i juli månad - tvärtemot vad många kanske tror.

I Götaland och större delen av Svealand brukar grundvattennivåerna vara som lägst under perioden augusti till september. I större delen av Norrland är nivåerna lägst i mars och april.

Det är svårt att säga. Grundvattennivån påverkas bland annat av faktorer som jordart, topografiskt läge och typ av grundvattenmagasin. Har du en egen brunn kan du själv mäta avståndet ned till vattenytan regelbundet, för att undvika att bli överraskad om brunnen sinar.

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, oftast kommuner eller kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på dricksvattnet, s.k. dricksvattenkontroll. Livsmedelsverket föreskriver hur dricksvattenkontrollen ska gå till i sina föreskrifter om dricksvatten (Livsmedelsverket 2001, 2005a, 2007, 2011, 2013).

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, dvs. kommuner eller
kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på det grund- och ytvatten som ska användas
för beredning av dricksvatten, s.k. råvattenkontroll. Det finns idag inga lagkrav på att vattenproducenterna ska utföra råvattenkontroll eller hur den ska utföras, men många huvudmän följer dock helt eller delvis rekommendationerna i Svenskt Vattens branschriktlinjer för råvattenkontrollen (http://www.svensktvatten.se/).

Kristallint urberg (större delen av berggrunden i Sverige) är så pass tät att vatten bara transporteras i sprickor i berget. Tillgången på vatten är till stor del beroende på hur sprickigt berget är vid brunnen, sprickigheten kan variera mycket på korta avstånd. Två närbelägna brunnar behöver inte vara sammankopplade med samma spricksystem, vilket gör att tillgången kan variera kraftigt mellan två brunnar.

Man bör undvika att vattna gräsmattan och tvätta bilen och att använda ”vattenslukande” apparater i hushållet, som till exempel pool och badkar. I vissa kustnära områden, till exempel Stockholms skärgård, bör man vara försiktig med vattenförbrukningen under sommaren, även när grundvattennivåerna är normala. Läs mer om dricksvattenförsörjning i kustnära områden.

Det beror på behovet. Till exempel har lantbrukare med stora djurbesättningar akut behov av stora vattenmängder.

Utgångsläget inför sommaren är mycket viktigt eftersom det normalt sett inte bildas grundvatten under sommaren. Det har alltså inte så stor betydelse om man får en normal eller regnfattig sommar.

Under våren och sommaren är växterna aktiva och tar upp stora mängder av markens vatten. Om växtligheten kommer igång tidigt på våren tas därför sammanlagt större vattenmängder upp av växterna (och minskar därmed grundvattenbildningen).

Grundvattennivån sjunker vanligtvis cirka 1 cm per dygn.

Låga grundvattennivåer kan ge vattenbrist och då kan kommunen eller länsstyrelsen komma med antingen förbud eller rekommendationer om bevattningsförbud. SGUs mätningar inom Grundvattennätet kan vara ett underlag inför ett eventuellt beslut om bevattningsförbud.

Grundvatten används för dricksvattenproduktion i de flesta kommuner

Många kommuner använder grundvatten för sin dricksvattenproduktion. Grundvattenmagasinen i kommunen kan vara begränsade, vilket innebär att det kan vara svårt att få vattnet att räcka till vid hög förbrukning. Detta gäller särskilt under sommarhalvåret om mer vatten används, men kan även inträffa under andra delar av året när det är låga grundvattennivåer på grund av till exempel liten nederbördsmängd.

Vissa kommuners begränsade vattentillgångar ligger till grund för bevattningsförbud året runt. Det kan bland annat innebära att man endast får vattna med handhållen slang och inte ha vattenspridare kopplade till det kommunala dricksvattennätet. Om man tex ska fylla en trädgårdspool är det bra om den fylls sakta och gärna nattetid.

Extrema torrår var 1976, 1989 och 1996.

I kustnära områden kan det bli problem med saltinträngning av havsvatten och med grundvattentillgången. Salt vatten kan medföra angrepp på t ex ledningar och pumpar.

Kustnära områden har ofta problem med grundvattentillgång och saltrisk även om nivåerna är normala. Detta beror bland annat på att jordlagren är tunna, vilket innebär en liten magasinerande förmåga. Den magasinerande  förmågan i berg är också mycket liten.

SGU tar inte emot vattenprover. Miljökontoret i din kommun kan lämna information om var du kan lämna ditt vattenprov.

Mer om regelverket kring prospektering och gruvverksamhet kan läsas på Bergsstatens webbplats eller i våra vägledningar:

Ladda ned "Vägledning för prövning av gruvverksamhet" (nytt fönster)

Ladda ned "Prospektering i skyddade områden" (nytt fönster)

Bergsstaten är den organisatoriska enhet inom SGU vars roll är att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral. 

När man söker ett nytt undersökningstillstånd får man betala

• ansökningsavgift - 500 kr per påbörjat område på 2000 hektar
• undersökningsavgift -  20 kr per påbörjat hektar, om ansökan avser metaller och industrimineral, eller
• undersökningsavgift - 2 kr per påbörjat hektar, om ansökan avser olja, gas eller diamant

Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession får överlåtas efter medgivande av Bergsstaten. Förvärvaren av ett undersökningstillstånd måste ha möjlighet och avsikt att få till stånd en ändamålsenlig undersökning och får inte tidigare ha visat sig olämplig att bedriva undersökning.

Precis som gäller annars när någon ansöker om olja, gas eller diamant krävs för sådan överlåtelse att förvärvaren är lämplig att bedriva sådan undersökning.

Överlåtelse av bearbetningskoncession får beviljas om förvärvaren är lämplig och fyndighetens belägenhet och art inte i och för sig utgör hinder.

Tillstånden övertas i oförändrat skick, det vill säga giltighetstiden räknas från det att tillståndet eller koncessionen ursprungligen meddelades.

Det kan såväl privatpersoner som juridiska personer göra.

Internationella jämförelser är generellt svåra att göra, eftersom förhållandena och regleringen varierar stort mellan och inom länder. I federala länder kan ”återbäringen” till staten i form av bolagsskatt, vinstskatt, gruvskatt, royalties eller mineralersättning variera från delstat till delstat. I vissa länder är det olika regler om marken är privatägd eller statligt ägd, eller om verksamheten bedrivs inom ett visst område.

Mineralersättning beräknas på bearbetningskoncessioner som trätt i kraft efter 1 maj 2005, då bestämmelserna om mineralersättning infördes.

Av 7 kap. 7 § minerallagen framgår att ersättningen ska motsvara 2 promille (0,2 procent) av det beräknade värdet av de mineral som omfattas av koncessionen och som har brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet under året. Av ersättningen ska tre fjärdedelar tillfalla fastighetsägare inom koncessionsområdet och en fjärdedel staten. 

I 48 § mineralförordningen (1992:285) finns detaljerade uppgifter om hur priset för mineral ska räknas fram.

Bergsstaten inhämtar årligen uppgifter från koncessionshavarna och beslutar om mineralersättningen, som sedan betalas ut av koncessionshavarna. Den andel som går till staten sätts in på ett konto hos SGU.

Ingen fysisk åverkan på mark. För att få utföra undersökningsarbete på annans mark krävs en gällande arbetsplan. Du får inte heller utan arbetsplan påverka djur (te x hästar, renar och liknande) eller människor negativt t ex genom flygmätningar på låg höjd.

Läs mer om undersökningstillstånd och arbetsplaneprocessen under Prospektering

Ett delgivningskvitto kan följa med ett brev som du får av Bergsstaten. Du ska skriva under kvittot och skicka tillbaka det som ett bevis på att du tagit emot brevet.

Att du skriver under är inte ett bevis på att du godkänner innehållet i brevet.

Om du inte skickar in något delgivningskvitto kan Bergsstaten skicka ut en delgivningsman, det vill säga en person som besöker dig i ditt hem eller på din arbetsplats, för att få kvittot underskrivet.

Använd gärna det förtryckta bladet för att skicka tillbaka kvittot. Om delgivningskvittot kommer bort kan du skriva ett eget. Det kan se ut ungefär så här:

"Härmed kvitterar jag att jag tagit emot beslutet med diarienummer xx-yyyyy-xx.

Din underskrift

Namnförtydligande, adress och telefonnummer"

I normalfallet krävs det inte tillstånd enligt minerallagen för småskalig guldvaskning av hobbykaraktär. Undersökningstillstånd enligt minerallagen krävs om syftet med undersökningen är att påvisa en fyndighet av ett koncessionsmineral och att utröna dess sannolika ekonomiska värde och beskaffenhet. Tillstånd krävs dock endast i den mån undersökningsarbetet innebär intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares rätt.

Beroende på var vaskning sker och på vilket sätt kan det dock krävas andra tillstånd, än enbart berörd markägares. Det förekommer att vattendrag har stränder och/eller bottnar känsliga för påverkan eller att det är skyddade vattendrag med restriktioner. Det kan därför vara klokt att höra sig för med länsstyrelsen innan man börjar.

Om det är fråga om mer storskalig vaskning med motordrivna vaskverk och grävmaskiner, kan det röra sig om sådan vattenverksamhet som är tillståndspliktig enligt 11 kap. miljöbalken. Även om så inte är fallet, kan en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken behöva ske, om verksamheten innebär en väsentlig ändring av naturmiljön (och inte bara vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena).

Om ingen verksamhetsutövare finns kvar är det (om någon) i första hand markägaren som ansvarar. Polismyndigheten, länsstyrelsen och kommunen kan ha vissa uppgifter.

Läs mer om gruvor på vår webbplats.

Mer om regelverket kring prospektering och gruvverksamhet kan läsas på Bergsstatens webbplats eller i SGUs vägledningar:

Ladda ned "Vägledning för prövning av gruvverksamhet" (nytt fönster)

Ladda ned "Prospektering i skyddade områden" (nytt fönster)

Högfluorerade ämnen är framställda av människan och förekommer därför inte naturligt i miljön. De har förmåga att bilda släta, vatten-, fett- och smutsavvisande ytor och är dessutom extremt långlivade. Exempel på högfluorerade ämnen är perfluoroktansulfonat (PFOS) och perfluoroktansyra (PFOA).

Källa: Kemikalieinspektionen, https://www.kemi.se/kemiska-amnen-och-material/hogfluorerade-amnen-pfas

Högfluorerade ämnen i brandskum verkar genom att bilda en tunn vattenfilm mellan skummet och den brinnande vätskan. Denna film gör skummet mer lättflytande så att det snabbare sprider sig över den brinnande vätskeytan och förbättrar skummets förmåga att hindra avdunstning och värmestrålning. PFOS-baserade brandskum får sedan 2007 inte marknadsföras, och sedan 2011 får kvarvarande lager inte längre användas.

Högfluorerade ämnen kan även finnas i en del andra produkter, som impregnerade kläder och rengöringsmedel. Det vi får i oss från dessa källor är sannolikt mindre än vad vi får i oss via livsmedel. Användningen kan dock innebära att ämnena hamnar i miljön och via den vägen kan livsmedel förorenas.

Källa: Kemikalieinspektionen, https://www.kemi.se/kemiska-amnen-och-material/hogfluorerade-amnen-pfas

Högfluorerade ämnen bör helst inte hamna i livsmedel och dricksvatten. De finns där eftersom de släppts ut i miljön vid produktion och användning. Vissa sjöar och vattendrag i Sverige är förorenade, framför allt i områden där det finns brandövningsplatser. Regelbunden konsumtion av starkt PFOS-förorenad fisk från dessa förorenade vatten kan ge höga PFOS-intag som ger små eller inga marginaler till nivåer som inte är acceptabla ur hälsomässig synvinkel. Flera kommuner, som funnit förhöjda halter av dessa ämnen i fisk från sjöar och vattendrag, har utfärdat kostråd gällande denna fisk, alternativt utfärdat fiskeförbud om halterna varit höga.

Inom EU är det sedan 2008 förbjudet att använda PFOS, och ämnen som kan brytas ner till PFOS, i kemiska produkter och varor, med vissa mindre undantag.

Det finns idag inga rättsligt bindande gränsvärden högfluorerade ämnen i dricksvatten. Livsmedelsverket har dock tagit fram åtgärdsgränser för att dricksvattenproducenter och kontrollmyndigheter som undersöker halterna ska kunna avgöra om de innebär någon fara för hälsan. För andra livsmedel finns EU-gränsvärden, så kallat tolerabelt dagligt intag (TDI), för PFOS och PFOA.

Källa: Kemikalieinspektionen, https://www.kemi.se/kemiska-amnen-och-material/hogfluorerade-amnen-pfas

De myndigheter och forskningsinstitutioner som hittills har undertecknat avsiktsförklaringen är:

• Folkhälsomyndigheten
• Formas (Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande)
• Fortifikationsverket
• FRAM - Centrum för framtidens kemiska riskanalyser och styrning, Göteborgs universitet
• Försvarets materielverk (FMV)
• Generalläkaren
• Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet
• Karolinska Institutet
• Kemikalieinspektionen
• Livsmedelsverket
• Länsstyrelserna (21 samverkande myndigheter, inklusive de fem regionala vattenmyndigheterna)
• Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)
• Naturvårdsverket
• Statens geotekniska institut (SGI)
• Sveriges geologiska undersökning (SGU)
• Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
• Örebro universitet

Enligt resultat från studier med försöksdjur kan höga halter ge leverskador och påverka fettmetabolismen, immunförsvaret och reproduktionsförmågan. Vid studier av stora befolkningsgrupper i USA, Taiwan och Kina med exponering för framförallt PFOS och PFOA via förorenade miljöer har antytt liknande, men svaga, samband. Det är oklart om de högfluorerade ämnena verkligen orsakat de observerade effekterna hos människa.

Källa: Kemikalieinspektionen, https://www.kemi.se/kemiska-amnen-och-material/hogfluorerade-amnen-pfas

Piloterna försöker så långt möjligt att uppmärksamma och väja kring djur och människor. Om du är orolig för dina djur rekommenderar vi att du, om du har möjlighet, tar in dem den morgon flygning är planerad över aktuellt område. Planerat område syns på SGUs webbplats. 

Undersökningarna är väderberoende och kan, av kvalitets- och säkerhetsskäl, inte genomföras i för hård eller byig vind eller när sikten är för dålig. Detta gör att det inte går att precisera tidplanen mer än vad vi gör i dagsläget.

Normalt sett är en metall ett grundämne, vilket typiskt bygger upp mineral i kombination med andra grundämnen. Mineral är oftast kemiska föreningar. Det finns dock mineral som är mer eller mindre rena metaller, exempelvis guld.

Lär dig mer om mineral

Malmmineral bryts för att utvinna en eller flera metaller ur det; industrimineral bryts för att använda själva mineralet, på grund av dess egenskaper.

Läs mer om malmmineral och industrimineral

Beteckningen ”kattguld” har använts för flera olika mineral som kan misstas för guld i naturen. Vanligast här är att man ser små, gulaktiga flagor av en vittrad glimmer som man kan tro är guld, exempelvis i ett vattendrag. I färskt ituslagen sten kan högglänsande, metalliska sulfidmineral som kopparkis och pyrit misstas för guld.

En av de mineralrikaste platserna i världen (där det finns flest olika mineral) ligger i Värmland. Det är en gammal mangan- och järnmalmsgruva som heter Långban, och som är mest känd internationellt för sin rika och komplexa mineralogi.

Läs mer om mineralrika miljöer och mineraldiversitet

Meteoriter ser ofta ganska speciella ut. Stenmeteoriter är något tunga och har typiskt en svart, tunn ytterskorpa och ett ljust inre, vilket kan innehålla små kulformiga mineralaggregat. Mestadels är de något magnetiska. Järnmeteoriter är mycket tunga och är starkt magnetiska.

Läs mer om meteoriter

De är sådana metaller som är kritiska för industrin, och mestadels sådana där Europa idag är helt beroende av import. Många av de mera kritiska är ovanliga i större koncentrationer, som till exempel de sällsynta jordartsmetallerna.

Läs mer om mineral

Läs mer om forskningsprojektet "EURARE" som syftar till att öka kunskapen om sällsynta jordartsmetaller

Du kan via vår kartgenerator skapa en egen PDF-karta över valfritt område alternativt se om kartan finns tillgänglig via GeoLagret där numera nästan alla våra produkter finns.

Till sidan om Kartgeneratorn

Till sidan om GeoLagret

Med hjälp av vår kartgenerator kan du ta fram och spara geokemiska guldkartor över valfritt område.

Via kundtjänst kan du även beställa vår handbok för mineraljägare samt vår populära guldletarkarta som visar provpunkter på morän i guld.

Till sidan om Kartgeneratorn

Till kundtjänst

Kvickleror är en speciell typ av leror som framför allt finns i Västsverige. De är normalt sett relativt stabila men blir de utsatta för vibrationer eller ökad belastning, kan de bli mycket lösa. Flera stora skred i Västsverige är av kvickleretyp.

Stranderosion drabbar idag främst stränder i södra Sverige, och problemen kan förväntas öka med en stigande havsnivå. SGUs information kan användas vid kustzonsplanering.

Vid stranderosion förs sedimenten bort av vågor, strömmar och vind för att så småningom ackumuleras någon annanstans. Om det sker erosion eller ackumulation bestäms av ett samspel mellan vind, vågor, havsströmmar och geologiska förhållanden samt topografi över och under havsytan. Människans anläggningar, till exempel hamnar och olika typer av erosionsskydd, kan också påverka erosionen genom att detta samspel förändras.

I områden där sulfidjordar förekommer bildas ofta sura sulfatjordar vilket många gånger leder till att vattenkemin i vattendragen periodvis påverkas mycket negativt. Höga metallkoncentrationer och lågt pH kan då i vissa situationer leda till fiskdöd.

Vid ett ras rör sig block, stenar, grus- och sandpartiklar fritt. Ras sker i bergväggar, grus- och sandbranter.

Skred är en sammanhängande jordmassa som kommer i rörelse. Skred förekommer i silt- och lerjordar. Skred kan även inträffa i siltiga eller leriga moräner om moränen är vattenmättad.

Mer om regelverket kring prospektering och gruvverksamhet kan läsas på Bergsstatens webbplats eller i våra vägledningar:

Ladda ned "Vägledning för prövning av gruvverksamhet" (nytt fönster)

Ladda ned "Prospektering i skyddade områden" (nytt fönster)

Bergsstaten är den organisatoriska enhet inom SGU vars roll är att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral. 

Det kan såväl privatpersoner som juridiska personer göra.

Internationella jämförelser är generellt svåra att göra, eftersom förhållandena och regleringen varierar stort mellan och inom länder. I federala länder kan ”återbäringen” till staten i form av bolagsskatt, vinstskatt, gruvskatt, royalties eller mineralersättning variera från delstat till delstat. I vissa länder är det olika regler om marken är privatägd eller statligt ägd, eller om verksamheten bedrivs inom ett visst område.

När den nya Gruvlagen trädde i kraft 2011 valde man att ändra begreppet "utmål" till "bearbetningskoncession". På den här webbplatsen använder vi enbart begreppet "bearbetningskoncession".

När minerallagen uppdaterades 2011 valde man att ändra begreppet "inmutning" till "undersökningstillstånd". På den här webbplatsen använder vi enbart begreppet "undersökningstillstånd".

Läs om undersökningstillstånd på Bergsstatens webbplats.

Mer om regelverket kring prospektering och gruvverksamhet kan läsas på Bergsstatens webbplats eller i SGUs vägledningar:

Ladda ned "Vägledning för prövning av gruvverksamhet" (nytt fönster)

Ladda ned "Prospektering i skyddade områden" (nytt fönster)

Bergsstaten är den organisatoriska enhet inom SGU vars roll är att handlägga ärenden som rör prospektering och utvinning av mineral. 

Nej, SGU mäter inte radon i inomhusluft. Det har förekommit att företag hänvisat till oss vid marknadsföring, men vi står inte bakom detta. SGU har utfört mätningar av radon i jordluft och radon i grundvatten, främst för allmänna studier, men i vissa fall på uppdrag av kommuner.

Om man bor länge i ett hus med höga radonhalter finns risk att man drabbas av lungcancer. Oavsett var man bor är det alltid bra att mäta radonhalten i huset. Är halterna förhöjda går det att åtgärda.

Utomhus späds det radon som kommer från marken snabbt ut, och halterna blir aldrig speciellt höga.

Det finns alltid tillräckligt med radon i marken för att orsaka halter över gällande riktvärde om ditt hus är otätt mot marken.

Normalt sett har din kommun bäst koll på hur det ser ut i just din kommun.

På SGU finns uppgifter om vilket material som finns i jordytan (se Kartvisaren Jordarter) och om det är hög eller låg strålning där du bor (se Kartvisaren Gammastrålning, uran). Det ger dock en väldigt översiktlig bild.

Det enda sättet att ta reda på om det är för hög radonhalt i ett hus är att mäta. Om radon inte är mätt i fastigheten kan man inför husköp göra en rådgivande korttidsmätning.

Man beställer uppgifter genom att skicka e-post till vattentaktsarkivet@sgu.se. Eftersom det finns sekretessklassade uppgifter i Vattentäktsarkivet kan SGU komma att behöva information om beställaren och syftet med beställningen för att kunna lämna ut data. En prövning sker innan leverans kan medges.

Fel i databasen kan ha flera orsaker eftersom det är många aktörer inblandade i insamlingen av data. Det är viktigt att felaktigheter rättas i Vattentäktsarkivet och inte i levererade kopior. Vid misstanke om felaktigheter är det viktigt att inte bara rätta egna filer utan kontakta SGU, vattentaktsarkivet@sgu.se, för gemensam korrigering.

För att få tillgång till lägesuppgifter för vattentäkter kan man skicka en förfrågan till vattentaktsarkivet@sgu.se. Behöriga användare får tillgång till uppgifterna. Det är sedan upp till varje myndighet eller organisation som hanterar hemliga eller känsliga uppgifter att ansvara för att de hanteras på lämpligt sätt. SGU är skyldig att informera om uppgifternas känslighet vid leverans.

• Rapportera misstänkta felaktigheter och sänd förbättringsförslag till vattentaktsarkivet@sgu.se.
• Uppmana kommunerna att uppdatera informationen i Vattentäktsarkivet i samråd med SGU.

Rekommendationer om hur man kan använda uppgifterna i arbetet med Sveriges vattenförvaltning anges under respektive arbetsmoment i vägledningen.

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, oftast kommuner eller kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på dricksvattnet, s.k. dricksvattenkontroll. Livsmedelsverket föreskriver hur dricksvattenkontrollen ska gå till i sina föreskrifter om dricksvatten (Livsmedelsverket 2001, 2005a, 2007, 2011, 2013).

Sveriges allmänna dricksvattenförsörjning sköts av vattenproducenter, dvs. kommuner eller
kommunala bolag. Dessa kontrollerar kvaliteten på det grund- och ytvatten som ska användas
för beredning av dricksvatten, s.k. råvattenkontroll. Det finns idag inga lagkrav på att vattenproducenterna ska utföra råvattenkontroll eller hur den ska utföras, men många huvudmän följer dock helt eller delvis rekommendationerna i Svenskt Vattens branschriktlinjer för råvattenkontrollen (http://www.svensktvatten.se/).

Vattentäktsarkivet är en databas vid SGU, där teknisk information om vattentäkter och vattenverk, t.ex. uttagsmängder, distributionsområden, anslutna hushåll, vattenskydd etc., lagras tillsammans med analysresultat från vattenproducenternas dricksvatten och råvattenkontroll.

Sveriges kommunala vattentäkter har en samhällsviktig funktion eftersom de försörjer knappt 8 miljoner människor med dricksvatten. Man bedömer att rubbningar i systemet med dricksvattenförsörjning är ett hot mot Sveriges säkerhet. Med stöd av 15 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen klassas därför lägesuppgifter för vattentäkter som hemlig information.

Respektive vattenproducent äger och ansvarar för sin information. SGU ansvarar för att insamlade uppgifter förvaltas på ett säkert sätt. Observera att det är frivilligt för vattenproducenterna att lämna uppgifter till SGU.