Radon från marken är den vanligaste källan till radon i byggnader. Det finns alltid tillräckligt med radongas i marken för att orsaka radonhalter inomhus om huset är otätt mot marken.

Källor till radon

Halterna av uran i bergarterna varierar med deras bildningssätt och mineralogiska sammansättning. Många sedimentära bergarter som kalksten och sandsten, liksom de flesta basiska bergarter, har låga uranhalter. Höga halter påträffas främst i kvartsrika bergarter, som vissa graniter och pegmatiter, samt i alunskiffer. Alunskiffer, som är en sedimentär bergart, har använts för att tillverka så kallad blåbetong. Blåbetongen användes under perioden 1929–1978 vid byggandet av både enfamiljshus och flerfamiljshus, vilka därmed har förhöjda radonhalter i inomhusluften.

Jordarternas egenskaper är viktiga när man bedömer radonrisker

De markegenskaper som har störst betydelse vid bedömning av radonrisker, förutom innehållet av uran, radium och radon, är kornstorlek, porositet, vattenhalt och jordlagrens mäktighet.

När berggrunden bryts ned och vittrar till jord sker en successiv borttransport av uran och radium som sedan anrikas i de finkornigaste sedimenten, som leror.

I jordarter som innehåller alunskiffer sker dock inte någon minskning av uranhalten genom vittring eller borttransport. Detta innebär att även små mängder alunskiffer i till exempel ett grus kan orsaka höga radonhalter i den luft som finns i marken, den så kallade jordluften.

Jordarter som har hög porositet och genomsläpplighet, som sand, grus och grusiga moräner, innehåller stora mängder luft. Även vid en måttlig radonhalt i jordluften innebär de stora volymerna tillgänglig luft att dessa jordar är riskjordarter för radon. Mycket höga radonhalter har uppmätts i hus byggda på grusåsar.

Sandig morän, som är Sveriges vanligaste jordart, har en mer begränsad genomsläpplighet för transport av jordluft. Detta innebär att moräner vid normala radonhalter i jordluften inte bedöms vara högriskjordarter för markradon.

Mer om radongasens transport i marken

Radongasen transporteras genom marklagren främst med jordluften och med grundvattnet. Hur långt radonet hinner transporteras genom en jordart innan det sönderfaller till radondöttrar, vilka är fasta metallpartiklar, beror bl.a. på jordartens genomsläpplighet och vattenhalt.

Hos leror är vattenhalterna vanligtvis höga vilket medför att transporten av radongas försvåras. Om det bildats torksprickor eller om lerdjupet är ringa kan även leror vara riskjordarter för radon.

I grus och sprängsten är transportsträckor på mellan 20 och 40 meter möjliga vid de undertryck som kan skapas genom skillnader i lufttryck utomhus och inomhus (så kallad skorstenseffekt). Det är en orsak till att bland annat dåligt tätade fjärrvärmeinstallationer kan orsaka förhöjda radonhalter inomhus.