En borrkärna som visar övergången mellan urberg och kambriskt basalkonglomerat.
Peter Dahlqvist, SGU
Kärnborrning och markseismisk mätning i mål
Efter drygt två månaders intensivt arbete är både kärnborrningarna och de seismiska mätningarna på land på södra Gotland avslutade. Undersökningarna har gjorts inom ramen för det regeringsuppdrag om koldioxidlagring som Sveriges geologiska undersökning (SGU) genomför fram till 2026.
Borrningarna på Sudret på Gotland har gått enligt plan och i stor sett alla planerade tester och loggningar har kunnat utföras. Kärnborrningen och den geofysiska borrhålsloggningen har SGU gjort i samverkan med Lunds universitet, Uppsala universitet och Riksriggen, en nationell forskningsinfrastruktur för djupborrning.
Två kärnborrhål Nore-1 och Nore-2, 791 meter respektive 787 meter djupa ger ny och unik information.
– Resultaten blir framför allt ett viktigt stöd till tolkningen av berggrundens uppbyggnad i södra Östersjön där det ofta endast finns geofysisk borrhålsdata och beskrivningar av berggrunden från borrkax, säger Mikael Erlström, statsgeolog vid SGU.
Preliminärt visar dokumentationen av kärnorna på en tät och homogen takberggrund mellan 400 och 550 meter djup med lerig kalksten, lersten och flera bentonitlager. Därunder följer en 225 meter tjock lagerföljd med bland annat tre 20–40 meter tjocka sandstenslager.
Från utförda pump- och injektionstester och första utvärdering av de geofysiska borrhålsloggningarna bedöms Faluddensandstenen vara den bästa reservoaren, medan När- och Viklausandstenarna har sämre egenskaper.
– Närmast följer att göra ett mer utförligt pumptest i Nore-2, samtidigt som mätningar görs i Nore-1 för att bedöma sandstenslagrens kommunikation mellan de båda borrhålen. Detta är viktigt för att kunna utvärdera reservoarens egenskaper över ett större område och bättre förstå dess hydrogeologiska lämplighet för koldioxidlagring, säger Mikael Erlström.
Kärnorna har skickats för kemisk skanning och högupplöst fotografering. Därefter kommer ett stort antal prov tas ut för olika slags fysikaliska analyser.
Även de markseismiska mätningarna som genomförts de senaste veckorna runt de båda borrhålen är nu avslutade. Med hjälp av så kallade geofoner har vibrationer i marken uppmätts och skapat en tredimensionell ”röntgenbild” av berggrunden som bland annat visar om det finns förkastningar i berget. Dessa mätningar utgör ett stöd vid tolkning och analys av borrkärnorna.
Frågor och svar
Lagringen måste ske till havs, och minst 800 meter under havsbottnen. Den överliggande, täta berggrunden som hindrar koldioxiden från att sippra upp till ytan ska vara minst 100 meter tjock. Sandstenslagret där koldioxiden ska injekteras och lagras måste vara minst 20 meter tjockt, ha en hög genomsläpplighet och en porvolym på över 20 %. Det får inte finnas förkastningar i berggrunden, som skulle kunna leda till läckage...
Steg ett är att identifiera de områden där det kan finnas djupt liggande sandstenslager. Med hjälp av seismiska mätningar och analyser av borrhål samlas information in om hur tät den överliggande berggrunden (takbergarten) är, om det finns slutna fällor i berget, hur porös och genomsläpplig den tilltänkta lagringsbergarten är, om det finns förkastningar i området samt vilken temperatur och tryck som råder. Om ...
De största riskerna med CCS-tekniken finns vid infångning och komprimering (bildning av giftiga ämnen) och vid transport och injektering (läckage och olyckor). Själva lagringen bedöms vara säker, om de geologiska förutsättningarna är de rätta. Den största risken är att lagrad koldioxid sipprar upp till ytan via förkastningar och gamla borrhål. Ett stort sådant läckage skulle kunna påverka havsbotten genom att vattnet blir...
När koldioxiden injekterats sprider den sig som en plym i den porösa sandstenen och stiger upp mot den överliggande, täta takberggrunden. Koldioxiden reagerar successivt med det salta vatten som finns i sandstenslagret, fastnar i porutrymmena och mineraliseras.
Senast granskad 2023-11-17