Trender för konduktivitet

Fakta om konduktivitet i grundvatten

Grundvattnets konduktivitet, det vill säga grundvattnets elektriska ledningsförmåga, ger ett sammantaget mått på vattnets innehåll av lösta joner, som till exempel klorid och sulfat. Olika joner är olika effektiva vad gäller att leda elektrisk ström och ger därför olika stort bidrag till konduktiviteten. Grundvattnet tillförs lösta joner successivt, genom vittringsprocesser, under sin passage genom mark och berggrund. Konduktiviteten är därför högre i områden med lättvittrade jord- och bergarter och ökar vanligtvis med djupet.

Naturligt förhöjd konduktivitet förekommer i områden med relikt vatten från den senaste istiden (det vill säga områden under den så kallade marina gränsen). I havsstrandnära områden förekommer inträngning av nutida havsvatten i djupborrade brunnar. Problem med saltvatteninträngning (relikt såväl som nutida) kan förvärras vid stora grundvattenuttag. I havsnära lägen på västkusten kan även depositionen av luftburet salt ge förhöjd konduktivitet i grundvattnet.

Lokala föroreningskällor som till exempel vägsaltning, lakvatten från deponier och avlopp kan ge tillskott till konduktiviteten i grundvattnet.

Mer information om konduktivitet finns att läsa under Mer på vår webbplats.

Trender i grundvatten

För perioden 1996–2018 finns trendberäkningar för konduktivitet för 370 st. provtagningsplatser för vilka 43 % (160 st.) saknar signifikant trend. Antalet provtagningsplatser med minskande trender är större än antalet ökande trender för samtliga vattendistrikt. För hela landet är fördelningen 37 % (136 st.) med minskande trend och 20 % (74 st.) med ökande trend.

För perioden 2009–2018 finns trendberäkningar för 1 276 st. provtagningsplatser för vilka en majoritet (57 %) saknar signifikant trend. Sett över hela Sverige är andelen provtagningsplatser med minskande och ökande trend nästan lika stor, 22 % (282 st.) respektive 21 % (263 st.). Förhållandet mellan andelen minskande och ökande trender har dock en geografisk gradient. Allra störst andel minskande trender återfinns i Bottenvikens vattendistrikt och denna andel minskar gradvis allt längre söderut i landet. I Västerhavets och Norra Östersjöns vattendistrikt ses en knapp övervikt för ökande trender och i Södra Östersjöns vattendistrikt är andelen ökande trender dubbel så stor som andelen minskande trender. Som mest ökar trenden för konduktivitet med 4,8 mS/m om året för en provtagningsplats i Västra Götalands län.

Till viss del kan trenderna i konduktivitet förklaras av förändringar i kloridhalten. Trendens riktning för dessa parametrar överensstämmer i 50 % av provtagningsplatserna (1996–2018) och 48 % av provtagningsplatserna (2009–2018).

Högsta medelvärdeskoncentration för en provtagningsplats är 129 mS/m vilket klassas som hög halt (tillståndsklass 4) enligt ”Bedömningsgrunder för grundvatten”. Samtliga provtagningsplatsers medelvärden för konduktivitet underskrider det generella tröskelvärdet för god kemisk grundvattenstatus som är fastställt till 150 mS/m. Efter att trendberäkningen gjordes har SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och klassificering av status för grundvatten (SGU-FS 2023:1) ändras. Det som nu kallas tröskelvärde hette tidigare riktvärde. Det generella tröskelvärdet för konduktivitet är detsamma som det tidigare nationella riktvärdet, så trendberäkningen stämmer men begreppet riktvärde står kvar i figurerna. 

Skriv ut Stäng

Skriv ut Stäng