Horns udde – miljöförändringar i en svunnen tid

I den enfärgade öländska kalkstenen kan man se två färggranna horisonter som är namngivna av lokala stenhuggare, Blommiga bladet och Blodläget. Vid Horns udde syns dessa tydligt i den branta kustlinjen, den så kallade Baltiska klinten. Det är en erosionsbrant som sträcker sig i en lång båge av branta klippor längs Ölands västra kust, under Östersjöns yta, och ända till sjön Ladoga i Ryssland.

Blommiga blad är havsbottenyta

Blommiga bladet är en fossil hård havsbottenyta som man kan följa över hela den gamla kontinenten Baltica, från Dalarna till Polen och Västergötland till Ryssland. Den skiftar i starka avvikande gula, gröna och lila färger, som den fått av olika mineral, främst goethit, glaukonit och hematit. I det Blommiga bladet finns spår efter gångar och hålor som djur har gjort i den dåtida hårda havsbottenytan. De finns så tätt ihop att hela ytan verkar ha varit nästan täckt av dem. Att en enda organism var dominerande över ett så stort område är ett tecken på en stor ekologisk förändring i det ordoviciska grundhavet.

Blodläget

Som man kan gissa av namnet är Blodläget en mörkt rödfärgad del av kalkstenen. Gamla historier berättar att det är förstenat blod från en strid mellan älvorna på alvaret och de troll som levde i berget. I Kina finns det en motsvarighet till Blodläget, ett bevis för att sedimentationen under den här tiden var liknande på flera av dåtidens kontinenter.

Ölands berggrund byggdes upp under 40 miljoner år

Den öländska berggrunden bildades under kambrium och ordovicium och spänner över 40 miljoner år. Uppskattningar har visat att kalkstenen växte till med ca 1 mm per tusen år. Under ordovicium låg Sverige på södra halvklotet och rörde sig sakta norrut, allt medan kalkslam med skal från bland andra bläckfiskar och trilobiter sjönk till botten och så småningom bildade kalksten, den bergart som dominerar det speciella öländska landskapet.