Stranderosion

Sandstranden vid Löderup på Skånes sydkust har troligen svenskt rekord i stranderosion.

Foto: Kärstin Malmberg Persson, SGU.

Erosion innebär nedbrytning av berg och jord samt borttransport av nedbrytningsmaterialet. Vid stranderosion förs sedimenten bort av vågor, strömmar och vind för att småningom ackumuleras någon annanstans. Om det sker erosion eller ackumulation bestäms av ett samspel mellan vind, vågor, havsströmmar, geologiska förhållanden samt topografi över och under havsytan.

Stranderosion sker huvudsakligen vid högvatten i kombination med starka vågor, ofta i samband med stormar under höst och vinter.Människans anläggningar, till exempel hamnar och olika typer av erosionsskydd, kan också påverka erosionen genom att detta samspel förändras.

Flacka sandstränder

De mest erosionskänsliga stränderna längs Sveriges kust är de flacka sandstränder som finns framför allt i Skåne och Halland samt på Gotland och Öland.

Vid sådana stränder transporteras sanden med vågor, strömmar och vind. Stränderna kännetecknas av omväxlande erosion och ackumulation (pålagring), det vill säga periodvis försvinner sediment från stränderna, periodvis avsätts sediment och stränderna blir bredare. Svenskt rekord i stranderosion har antagligen Löderup på Skånes sydkust där 200 meter av stranden försvann på 35 år.

Klintkuster

Klint i Visingsösandsten som överlagras av lerig morän, södra Visingsö.

Foto: Kärstin Malmberg Persson, SGU.

 

En annan typ av erosion sker längs de klintkuster som är vanliga längs delar av Skånes kust och längs södra Vättern. Klinterna eroderas genom att ras och skred sker i branterna. Detta orsakas av att undre delen av klinten eroderas av vågor som underminerar klinten och ras kan inträffa direkt eller efter en tid.

Runt främst Gotland, Öland och Visingsö finns också kustklintar i sedimentär berggrund. Där går erosionen betydligt långsammare, men plötsliga ras kan ske längs begränsade sträckor.