Vindkraft till havs
Ett antal grundområden och utsjöbankar inom Sveriges territorialhav och ekonomiska zon är av intresse för etablering av storskaliga vindkraftparker.
I dessa områden behövs maringeologisk information som underlag för att bestämma lokalisering för och typ av fundament till vindkraftverken, men också för att bedöma hur havsmiljön påverkas.
Botten- och grundläggningsförhållanden
Planer på större vindkraftparker till havs i Sverige har hittills huvudsakligen avsett grundområden med förhållandevis jämn bottenyta. Bottenmaterialet i dessa områden utgörs vanligen av morän, sand och lera.
Områden av denna typ passar de grundläggningsmetoder som nu är vanliga vid anläggning av vindkraftverk till havs, så som gravitations-, monopile-, tripod- och fackverksfundament. Ett någorlunda mäktigt jordtäcke gör det också möjligt att skydda sammanbindningskablar genom att förlägga dem någon meter under havsbottenytan.
En förhållandevis flack bottenyta möjliggör en optimal placering av verken i förhållande till den dominerande vindriktningen samt underlättar förläggning av sammanbindningskablar.
Motstående intressen
Områden av intresse för vindkraftparker kan även vara viktiga för fiskenäringen värdefulla ur biologisk synpunkt eller utgöra betydande naturmaterialresurser. En samhällsekonomisk avvägning mellan nyttan av vindkraftparken och olika motstående intressen ingår i tillståndsprocessen.
Erosionsbenägenhet
Vid anläggning av vindkraftparker inom grundområden bör bottenmaterialets erosionsbenägenhet beaktas. Påverkade ytor kan behöva förses med erosionsskydd. Vidare bör den samlade sedimentdynamiska effekten av flera stora anläggningar inom ett begränsat område beaktas.
Senast granskad 2021-03-29