Marin sand och grus

Där det är kostsamt, energikrävande eller genererar mycket restprodukter att använda krossat berg, kan det vara lämpligt att använda marin sand och grus som ersättningsmaterial för naturgrus, exempelvis till gjuterisand och de finare fraktionerna i betong. Marin sand och grus skulle även kunna användas som kusterosionsskydd genom strandfodring.

Ärenden om sand-, grus- och stentäkt till havs är i dagsläget inte vanligt förekommande i Sverige, men det finns ett ökat intresse, både från näringslivets sida och kommuner, att undersöka möjligheterna att tillgodogöra sig sand, grus och sten från kontinentalsockeln för byggnation, infrastrukturändamål och strandfodring, dvs. lindra stranderosion.

För närvarande finns i Sverige ett erhållet tillstånd till sand-, grus- och stentäkt och det är för Ystads kommun som under tio år, vid fyra tillfällen, från april 2011 kan ta ut totalt 340 000 m³ sand, grus och sten inom specificerat område vid Sandhammar Bank, för att motverka pågående stranderosion vid Ystads Sandskog och Löderups Strandbad. Tillståndet är förenat med ett antal villkor som SGU har fastställt för att skydda allmänna intressen och enskild rätt.

Fram till i april 2015 importerades ca 30 000-60 000 ton/år marin sand och grus från Danmark till Göteborg av svenska NCC Roads (muntlig uppgift). Marin sand och grus importeras även via lastbil över Öresundsbron från Danmark till Sverige som en del i den regionala materialförsörjningen i Skåneregionen.

Förutsättningar för uttag av marin sand och grus i Sverige

SGU har inom ett regeringsuppdrag, tillsammans med Havs- och Vattenmyndigheten (HaV), lokaliserat fyra områden som möjliga för ett geologiskt och miljömässigt hållbart sanduttag. Dessa fyra områden är Sandflyttan, Sandhammar Bank och Klippbanken i södra Östersjön samt Svalan och Falkens Grund i Bottenviken. Möjligheten avser valda delar av dessa områden. Området vid Sandflyttan ingår i ett av regeringen, under december 2016, föreslagna Natura 2000-områden. Inom vissa delar av Salvo Rev, nordost om Gotland i Östersjön, och Östra Banken i Bottenhavet kan det också vara möjligt att utvinna sand och grus under hållbara premisser. Dessa två områden ligger dock inom Natura 2000-områden, vilket kräver en mer omfattande tillståndsprocess.

Möjliga områden för sanduttag

• är belägna i sluttningar och svackor djupare än den fotiska zonen,
• är uppbyggda ända till bottenytan av större och mäktigare sand- och grusavlagringar och 
• har ett bottensubstrat som utgörs huvudsakligen av fraktionerna sand och grus, 
• har i bottenytan en så pass hög energi i bottenvattnet att en stor transport och ackumulation av sand och grus förekommer och
• ligger så pass långt från kusten att risken för en ökad kusterosion är försumbar.

Detta innebär också att grunda, biologiskt känsliga hårdbottnar som ligger kustnära undviks. Sannolikheten är därför hög att ekosystemtjänster och biodiversitet i täktområdet bibehålls.

De geografiska regioner, där marin sand och grus förslagsvis och delvis kan ersätta naturgrus är de kustnära regioner som

• har stor förbrukning av naturgrus
• har små tillgångar av naturgrus på land, och som
• förväntas fortsätta vara expansiva när det gäller byggande och branschrelaterad industri.

För dessa regioner kan marin sand och grus utgöra ett transportrelaterat ekonomiskt och miljömässigt hållbart alternativ till naturgrus på land. De områden, vilka därför är mest aktuella för användning av marin sand och grus som en del i materialförsörjningen, är Stockholm-Mälardalen, Skåne och Göteborgs-Västra Götalandsregionen. Inom dessa regioner finns även hamnar som har möjlighet att ta emot, förvara samt förädla marin sand och grus. Hamnarna är belägna inom rimliga avstånd till platser där materialet behövs och har möjlighet att transportera materialet vidare med både lastbil och tåg. Andra regioner och platser med behov är givetvis inte uteslutna då det finns möjlighet att ta in marin sand och grus till fler hamnar längs Sveriges kust för omlastning och vidare transporter, både kortare och längre sträckor, med fartyg, tåg eller lastbil.

Riktlinjer - från miljökonsekvensbeskrivning till återställande

SGU följer riktlinjer för uttag framtagna av ICES (International Council for the Exploration of the Sea – Internationella havsforskningsrådet, en mellanstatlig organisation för Nordatlanten och Östersjön) som är baserade på kunskap och erfarenheter i länderna runt Nordatlanten. ICES har riktlinjer för  framtagande av miljökonsekvensbeskrivning, för hur täktverksamheten ska utföras för att orsaka minimal miljöpåverkan, samt för fysisk och biologisk miljöövervakning före, under och efter sand/grusutvinningen. Riktlinjerna är baserade på ett hållbart användande av resursen och en målsättning att lämna området i det fysiska skick det hade innan utvinningen, i syfte att säkerställa att möjligheten finns till ett snabbt fysiskt och biologiskt återhämtande.

SGU beslutar om tillstånd och är tillsynsmyndighet

SGU beslutar om tillstånd till sand- grus- och stentäkt på allmänt vattenområde i havet (enligt delegation från regeringen, 5 § kontinentalsockelförordningen (1966:315)). Om den aktuella täkten är av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar ska SGU med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.

Läs mer om tillstånd till täktverksamhet på havsbottnen enligt kontinentalsockelförordningen