Den märkligt uppstickande klippön Blå Jungfrun i Kalmarsund skiljer sig som landform från både Ölands och det intilliggande fastlandets flacka landskap. Ön har i alla tider varit ett riktmärke för sjöfarare och föremål för myter. I klart väder ses den på långt håll som en blåskimrande siluett, ibland som en hägring över havsytan. Men på närmare håll ser du att de mjukt formade klipphällarna är rödaktiga. Den röda färgen kommer av mineralet kalifältspat, som blir extra tydlig i den grovkorniga Jungfrugraniten.

Berget som aldrig lät sig brytas ned

Blå Jungfrun har en fascinerande geologisk historia som berör enorma tidsrymder. Som landform tillhör den från början ett av ytterst få kvarlämnade restberg i en nästan fullständigt nederoderad och vidsträckt urbergsslätt, det subkambriska peneplanet som till exempel kan ses vid Nordkroken.

Blå Jungfruns granitkupol stack upp redan i det kambriska havet, det vet vi eftersom det finns sprickor i berggrundsytan som är fyllda med sandsten. Sanden avsattes i det hav som svämmade över urbergsslätten för mer än 500 miljoner år sedan. Blå Jungfrun syntes ovanför havsytan ända tills havet blev allt djupare och hela restberget blev begravt i allt tjockare sedimentlager av sand, lera och kalk.

Sveriges svar på Uluru

Hela detta slättlandskap med pålagrade havssediment har senare höjts upp över havsnivån så att området än en gång eroderats varvid Blå Jungfruns granitkupol frilagts. På bottnen runt ön finns fortfarande sandstenslager kvar på urbergsytan.

Blå Jungfrun jämförs ibland med Australiens heliga berg Uluru, eller mer känt som Ayers rock. Liknelsen kanske haltar något, men båda bergen kan sägas utgöra ensliga restberg omgivna av slättlandskap. Bergen har dock väldigt olika åldrar, restberget Blå Jungfrun fanns redan när sandkornen, som byggde upp Uluru, avsattes på en havsbotten.

Slipning, putsning och polering

Blå Jungfruns former har påverkats av inlandsisars rörelse då rundhällar och isräfflor bildats under istiden. Havets krafter har också haft en tydligt polerande och eroderande verkan. Ön domineras helt av granithällar och nästan inga lösa jordlager finns. Dessa har förmodligen svallats bort allteftersom ön höjdes ur havet efter den senaste istiden. Kvar blev en del spridda stora kantiga moränblock som på några platser bidrar till att grottliknande håligheter uppstår. Längs stränderna har strömvirvlar och vågor rundat av formerna, skulpterat ut håligheter och jättegrytor. Tyvärr har den mest speciella, en tunnelformad grottbildning, förstörts i samband med den stenbrytning som skedde på ön i början av 1900-talet.

Längs stränderna finns också klapperstenar, vackert rundslipade av havsvågorna. Här är det lätt att hitta kambriska sandstenar där något slags maskdjur har efterlämnat lodräta grävspår. Klapperstenar hittar du också högre upp på ön, från tidigare strandnivåer under landhöjningen och numera överväxta med lav.

Plats för mystiska väsen

Genom tiderna har många myter frodats kring Blå Jungfrun, som därför också bär flera namn som till exempel Jungfrun, Blåkulla och Känningen. Farvattnen kring ön är ökänt svåra och man trodde att mystiska väsen rådde över väder och vind. Det finns flera myter om dessa väsen, en del säger att de bodde i öns största grotta, Jungfrukammaren. Sedan 1500-talet lär istället häxor farit hit på skärtorsdagen. Idag sägs det medföra otur att ta med sig en sten härifrån.