
Kärstin Malmberg Persson, SGU. Den nutida sandstranden vid Mellbystrand i södra Halland kantas av flygsanddyner.
Postglacialt sand och grus
På många platser i Sverige kan man se spår av tidigare, högre havsnivåer. Svallat material, strandvallar med mera är resultatet av vågors och strömmars påverkan.
Morän och isälvsavlagringar vid och under högsta kustlinjen är ofta helt eller delvis omlagrade av vågor och havsströmmar. De öar som först steg ur havet kom att påverkas kraftigt av vågornas erosion, vilket ledde till att jordarterna delvis omlagrades. Sand och grus som svallades ut från jordarterna återfinns idag ofta längre ner på sluttningar och i svackor. På samma sätt omlagras morän och andra jordarter som idag befinner sig i strandzonen.
Längs många sluttningar under högsta kustlinjen finns strandvallar som bildats när platsen befunnit sig i vågornas bränningszon. Sådana strandvallar framträder även tydligt på de platser i fjällkedjan där så kallade issjöar tidigare varit uppdämda mellan dalsidorna och inlandsisen.
Där vågerosionen är kraftig bildas ibland klapperstensfält, som vanligen utgör en rest av äldre jordarter men också kan ha bildats på vågexponerade platser med sprickrikt söndervittrat berg. På många klapperstensfält finns serier av strandvallar som bildats successivt allteftersom landet stigit ur havet.
Gamla svallsediment från forna tiders stränder återfinns i landskapet på nivåer över dagens havsyta - från sand till grovt klapper. Klapper är en jordart bestående av stenar och mindre block som svallats ut från en annan jordart genom vågornas verkan, oftast från morän. Här en bild från naturreservatet Högklinten vid världsarvet Höga kusten.
Foto: Gunnel Ransed, SGU.
Senast granskad 2020-11-12