Kvickleror

Kvickleror är leror som kan förlora sin stabilitet och vattenhållande förmåga och hamna i ett flytande tillstånd där de sammanhållande krafterna mellan lerpartiklarna går förlorade. Det här kan leda till skred med stor areell utbredning. Kvickleror bildas oftast av leror avsatta i saltvatten under glaciomarina förhållanden intill en avsmältande inlandsis. De förekommer i Skandinavien, Nordamerika och Ryssland där de avsatts i anslutning till de stora inlandsisarna under den senaste nedisningen.

Den höga känsligheten hos kvickleror beror främst på processer som skett efter det att leran avsatts på havsbottnen. Urlakning av saltjoner som binder samman lerpartiklarna är här den viktigaste processen. Alla saltvattenavsatta leror är inte kvickleror, utan av stor betydelse här är salthalten i leran idag, förekomsten av mer vattengenomsläppliga lager i anslutning till leran, samt porvattnets jonsammansättning. Bindningarna mellan lerpartiklarna kan även minskas eller lösas upp av organiska avlagringar i anslutning till leran eller av vissa oorganiska ämnen, till exempel olika typer av sulfider, i leran.

Skriv ut Stäng

Förutsättningar för kvickleror i Sverige

SGU har identifierat landområden i Sverige där den geologiska historien varit sådan att kvickleror kan ha bildats. Resultatet är en ny rapport och en karta över potentiella områden i Sverige där kvickleror kan förekomma.

Saltvattenavsatta leror i Sverige med potential för att bilda kvicklera, SGU-rapport 2016:08 (nytt fönster)

Kvickleraprojektet

Nästan alla lerskred i Norge och Sverige som medfört betydande skador har varit kvickleraskred. I ett samarbetsprojekt mellan SGI, SGU och Trafikverket är målet att utveckla en kostnadseffektiv metodik för att kartlägga utbredningen av den känsliga kvickleran med hjälp av helikoptermätningar.