Dumpning
Dumpning av muddermassor i havet kan till del anpassas så att effekterna reduceras. Grundläggande är att de tillkommande massorna bör ge en så liten förändring av den naturliga havsbottnens sammansättning som möjligt.
Detta kräver kännedom dels om sammansättningen av det material som ska deponeras, dels om havsbottens uppbyggnad och dels om pågående sedimentdynamiska processer.
Föroreningsfria leror, inklusive sulfidleror bör deponeras på en botten som är väl skyddad från vattenrörelser och där en naturlig deposition av finsediment pågår. Om möjligt bör ett bäcken där permanent syrebrist råder i bottenvattnet eller havsbottnen väljas. Dessa bottentyper bör förbehållas leriga sediment och inte användas för deponering av grovkorniga sediment. Observera dock att en bassäng eller håla i havsbottnen kan bero på erosion och att den därmed är olämplig som deponi. Vid deponering av unga lösa ler- och siltsediment kan åtgärder för att motverka vattengrumling och sedimentspridning behöva vidtas.
Transportsand som underhållsmuddras i en farledsränna inom ett sandtransportsystem bör återföras "nedströms” om muddringen, för att sandbrist inte ska uppstå på någon punkt i systemet.
Sprängsten och muddrad morän bör deponeras på en moränbotten och på ett sådant vattendjup eller i ett sådant läge att massorna är skyddade från erosion och därmed inte utgör en källa till vattengrumling. De deponerade massorna kommer på detta sätt inte att utgöra någon större förändring av havsbottens naturliga sammansättning.