Anrikningsprocessen och anrikningssand

I anrikningsprocessen separeras värdefulla ämnen ut i ett anrikningsverk med metoder som nyttjar mineralens fysikaliska och kemiska skillnader. Som exempel avskiljs järn ur järnmalmen ofta ut via magnetisk separation. Anrikningsmetoder som används för flera andra ämnen, som koppar, bly, zink, guld och silver, är ofta flotation, cyanidlakning och så kallad tyngdkraftsanrikning (densitetsskillnader). I många fall så används kombinationer för att maximera separationen.

När malmen bryts tas den först till krossning och malning. Målet med detta är att få mineralkornen så pass frilagda att deras skillnaderna i egenskaper kan utnyttjas för att separera ut värdefulla ämnen. Krossning och malning är en viktig del av anrikningsprocessen och den som kostar mest energi att driva.

Efter att malmen krossats och malts så behöver de värdefulla ämnena separeras ut från det som kommer bli avfall. Då används en eller flera metoder. Vilken som väljs beror på de fysikaliska och kemiska skillnaderna hos malmen. I flera anrikningsverk används så kallad tyngdkraftsanrikning, vilket betyder att tyngre ämnen (exempelvis guld) separeras från lättare ämnen.

I slutet av anrikningsprocessen har de värdefulla ämnena ansamlats i en förhållandevis hög koncentration och bildat ett så kallat koncentrat. Detta koncentrat transporteras från anrikningsverket till ett smältverk där metallkoncentrationerna ökas ytterligare genom metallurgiska processer. Det avfall som blir över efter anrikningsprocessen, så kallad anrikningssand, tas från anrikningsverket till en anläggning för förvaring, ett så kallat sandmagasin. Anrikningssanden färdas ofta genom pipelines i en så kallad slurry, en blandning av anrikningssand och gruvvatten.

Sandmagasinet är konstruerat för att förvara anrikningssanden säkert, samtidigt som miljön skyddas. Ibland hålls anrikningssanden mättad med vatten, främst för att förhindra att sanden utsätts för syre vilket kan göra att vissa mineral vittrar, främst vissa sulfidmineral.

Läs mer om sulfidmineral

I sandmagasinet finns ofta inbyggda sensorer och övervakningssystem för att kontrollera att konstruktionen håller. Då sandmagasinet ofta håller stora, tunga mängder anrikningssand och vatten så finns risker för att konstruktionen brister – så kallat dammbrott eller dammhaveri – samt att anrikningssand och gruvvatten läcker ut, vilket kan leda till allvarliga konsekvenser. Höga krav ställs därför på sandmagasinets konstruktion.

Verksamhetsutövaren utför egenkontroll av sandmagasinet och tillsyn görs av tillsynsmyndigheten. Varje år lämnar verksamhetsutövaren en dammsäkerhetsrapport till tillsynsmyndigheten och vart tionde år ska en helhetsbedömning av dammens säkerhet göras.

Myndigheten Svenska kraftnät ger vägledning i frågor om dammsäkerhet i Sverige.

Läs mer på Svenska kraftnäts webbplats om dammsäkerhet (nytt fönster)