6. Utö

En vulkanbåges uppgång och fall

Utös berggrund är ovanligt rik på geologisk information och spännande mineral, och är därför en klassisk besöksplats för geologer. Berggrunden här har genomgått många olika geologiska händelser och processer. Dess tidigaste geologiska historia präglas av att en kedja vulkaner - en vulkanbåge - uppstod i havet, mognade och slocknade.

Välbevarade ursprungliga bergarter

Utö är speciellt inte minst för att bergarternas ursprungliga bildningsstrukturer är ovanligt välbevarade trots senare perioder av geologisk omvandling och omformning. Utö ingår i den geologiska regionen Bergslagen med likartad bildningshistoria. Stora delar av Bergslagen har dock påverkats mycket kraftigare av senare geologiska processer. Gränsen mellan kraftig påverkan och mer välbevarade bergarter ses vid Utö hamn.

Berghällarna skvallrar om Utös geologiska historia

På Utö finns därför många spår kvar av de processer som bildade de ursprungliga sedimenten och vulkaniska avlagringarna för runt 1 900 miljoner år sedan. Berghällarna här berättar om uppkomsten av en vulkanisk öbåge, med samtida malmbildande system och senare metamorfos (omvandling), deformation och påföljande uppträngande av yngre granitiska smältor. Hela historien spänner över nära 100 miljoner år, och det är få platser där den är så tydlig, välexponerad och lättillgänglig som här.

Från djuphav till explosiv vulkanism

Bildningen av Utös bergarter börjar med sedimentation av lera och sand på havsbottnen, på ganska stora djup. En första vulkanisk aktivitet och upphöjning av en del av havsbotten kan skönjas genom att mängden grusiga-steniga lager och små konglomerathorisonter tilltar. Det är nu vulkanbågen bildas. Uppgrundningen fortsätter och vulkanaska börjar avsättas i vattnet. Nu bildas också så kallade pyroklastiska flöden, sannolikt genom att enorma, heta askplymer kollapsar i luften och faller ned.

När vulkanbågen mognat bildas kalkstenar på ganska grunt vatten. Kalkstenarna tillsammans med inlagrade askhorisonter är ett bevis på att vulkanisk aktivitet har pågått. Under detta skede börjar också järnmalmer att fällas ut på havsbottnen. Uppvärmt havsvatten rör sig i den nyligen avsatta ask- och sedimentpacken och samlar på sig metaller. Metallerna fälldes ut och bildade små ansamlingar av silverrika bly-zinkmalmer. På 1100-talet började gruvbrytningen, främst av järnmalm, på Utö och pågick sedan under cirka 700 år.

Hela denna fantastiska historia kan man se och återskapa för sig själv genom att korsa ön, från dess sydöstra sida kring Rävstavik och Nasknäsudd, och upp över öns centrala delar, via de gamla gruvorna, för att så avslutas på Persholmen, alldeles nära Gruvbryggan.

Pegmatiterna och den särpräglade mineralogin

Den sista storskaliga geologiska aktivitet man ser spår av på Utö är de ganska omfattande granitiska smältor som trängde upp i berggrunden för omkring 1 800 miljoner år sedan och bildade pegmatiter - en bergart med mycket stora mineralkorn. I dessa bergarter finns den stora mångfalden av mineral som Utö är känt för. Ett flertal nya mineral har upptäckts, bland annat mineralet petalit i vilket ett helt nytt grundämne upptäcktes - litium. Än idag undersöks Utös gamla varphögar efter spännande och sällsynta mineral, och det sista nya mineralet från Utö är säkerligen inte hittat än!