Muddring och dumpning

För bedömning av en planerad muddringsverksamhet behövs kunskap om havsbottnens uppbyggnad, hydrografiska förhållanden, sedimentationsförhållanden och miljökemiska förhållanden.

Havsbottnens uppbyggnad på platsen

• Hur ser sedimentlagerföljden ut?
• Förekommer naturligt erosionsskydd i form av grovt residualmaterial?
• Förekommer unga gyttjiga sediment, även så kallat hamnslam?
• Förekommer svavelhaltiga sediment, även så kallad sulfidjord?

Kort sagt, vad ska muddras, hur djupt i sedimenten och hur mycket?

Hydrografiska förhållanden på platsen

• Vattendjup
• Exponering för vågverkan och strömmar
• Stratifiering av vattenmassan

Sedimentdynamiska förhållanden på platsen

• Pågår sedimentation av gyttjiga leriga sediment?
• Ingår platsen i ett sandtransportsystem?
• Förekommer stranderosion i anslutning till platsen?
• Kan erosion påräknas om naturliga erosionsskydd avlägsnas från en botten som före muddringen kunde klassas som transportbotten?

Miljökemiska förhållanden

Miljökemiska förhållanden är framför allt betydelsefullt om man har unga gyttjiga ler- och siltsediment.

• Innehåller de sediment som ska muddras höga halter av antropogena miljögifter? Med höga halter avses här halter av miljögifter i klass 5 och högre enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Då det gäller tributyltenn saknas idag en svensk klassning. I avvaktan på en sådan bör De norska bedömningsgrunderna användas (Vejleder for klassifisering av miljögifter i vann og sediment, SFT, TA-2229/2007).

Delar av den nödvändiga informationen enligt ovan finns inom SGU, är allmänt tillgänglig eller kan bedömas på basis av tillgänglig information. Annat måste den presumtiva verksamhetsutövaren tillhandahålla. För större muddringsföretag och muddring i känsliga områden ökar kraven på precisa uppgifter och därmed också kraven på underlag från verksamhetsutövaren.

Muddring

När muddring ska utföras har jordarten där muddringen ska ske mycket stor betydelse. SGU anser därför att områden som avses att muddras bör undersökas i detalj med avseende på bottenmaterial.

Grövre sediment

I de fall en planerad muddringsverksamhet endast berör grövre sediment (sand –> lerfri morän) bör i första hand risken för störningar i sandtransportsystem och risken för erosion av påverkade ytor beaktas. Krav på återställda erosionsskydd bör övervägas vid muddring inom eller i anslutning till känsliga områden. Verksamheten torde inte ge upphov till någon större vattengrumling. Eventuellt spill torde sedimentera snabbt i direkt anslutning till verksamhetsområdet. Risken för remobilisering av sedimentbundna miljögifter är mycket liten.

Moränlera och glacial lera

Moränlera och glacial lera är, vid sådana vattendjup där muddring kan vara aktuellt, normalt skyddade från erosion av ett ytligt skikt av grovt residualmaterial, sand, grus och sten. Vid muddring i sedimenten avlägsnas det naturliga erosionsskyddet och de primära sedimenten blir åtkomliga för påverkan från havsvågor och strömmar. Trots att sedimenten är förhållandevis motståndskraftiga mot erosion torde återkommande erosion och vattengrumling uppstå vid stormtillfällen. Krav på återställt erosionsskydd bör övervägas, speciellt i känsliga områden. Muddringsarbetet i sig bör förväntas orsaka vattengrumling som dock torde vara förhållandevis måttlig. Kohesionskrafter i leran tenderar att hålla ihop den i klumpar. Det finmaterial, ler och silt, som ändå frisätts kommer att finnas i suspension över tid och kan där det sedimenterar påverka mer avlägsna bottnar. Risken för remobilisering av sedimentbundna miljögifter är mycket liten.

Unga gyttjiga ler- och siltsediment

Unga gyttjiga ler- och siltsediment är ofta förorenade av antropogena miljögifter, speciellt i anslutning till hamnar, marinor och strandnära industrianläggningar. Utbredningen av unga gyttjiga sediment och de gyttjiga sedimentens innehåll av miljögifter bör fastställas. Det senare genom provtagning för analys. Prover bör tas ytligt och djupare ned, och analys bör göras på tungmetaller, TBT, PAH och PCB.

Sulfidjord återfinns i Mälardalen och utmed Norrlandskusten och är en problemjord i många avseenden. Framför allt kan miljömässiga problem uppstå om sulfidjord grävs upp och läggs på land. Svavelsyran som då bildas kan bidra till en kraftig försurning av markmiljön med surt lakvattnen (pH-värden kring 3 är inte ovanliga) och urlakning av miljöfarliga metaller som följd. Prover från områden med sulfidjord bör därför analyseras med avseende på svavel.

Om höga halter av miljögifter konstateras (klass 5 i enlighet med Naturvårdsverkets bedömningsgrunder och högre), bör de starkt förorenade sedimentskikten avlägsnas och behandlas på land, enligt reglerna för miljöfarligt avfall/förorenad mark, innan det egentliga muddringsarbetet påbörjas. För att minimera spridning av uppmuddrat sediment till vattenmiljön bör så kallad miljöskopa användas för muddringsarbetet.

Sedimentet har vanligen en lös konsistens och hög vattenhalt. En avsevärd vattengrumling och sedimentspridning bör därför påräknas. Det finmaterial, ler och silt, som frisätts kommer att finnas i suspension över tid och kan där det sedimenterar påverka avlägsna bottnar.

Dumpning

Dumpning av muddermassor i havet kan till del anpassas så att effekterna reduceras. Grundläggande är att de tillkommande massorna bör ge en så liten förändring av den naturliga havsbottnens sammansättning som möjligt.

Detta kräver kännedom dels om sammansättningen av det material som ska deponeras, dels om havsbottens uppbyggnad och dels om pågående sedimentdynamiska processer.

Föroreningsfria leror, inklusive sulfidleror bör deponeras på en botten som är väl skyddad från vattenrörelser och där en naturlig deposition av finsediment pågår. Om möjligt bör ett bäcken där permanent syrebrist råder i bottenvattnet eller havsbottnen väljas. Dessa bottentyper bör förbehållas leriga sediment och inte användas för deponering av grovkorniga sediment. Observera dock att en bassäng eller håla i havsbottnen kan bero på erosion och att den därmed är olämplig som deponi. Vid deponering av unga lösa ler- och siltsediment kan åtgärder för att motverka vattengrumling och sedimentspridning behöva vidtas.

Transportsand som underhållsmuddras i en farledsränna inom ett sandtransportsystem bör återföras "nedströms” om muddringen, för att sandbrist inte ska uppstå på någon punkt i systemet.

Sprängsten och muddrad morän bör deponeras på en moränbotten och på ett sådant vattendjup eller i ett sådant läge att massorna är skyddade från erosion och därmed inte utgör en källa till vattengrumling. De deponerade massorna kommer på detta sätt inte att utgöra någon större förändring av havsbottens naturliga sammansättning.