Världskänd svensk dateringsmetod blir nu mer exakt –ger förbättrad förståelse för klimatförändringar

Forskare på Sveriges geologiska undersökning, SGU, har tillsammans med forskare från Stockholms universitet, Kristianstads högskola och Bergens universitet i Norge studerat och daterat material från den period då den senaste inlandsisen i Norden smälte (Weischelisen).

Fokus har legat på att få en mer exakt datering av de Geers nollvarv, som är den referenspunkt som anger den senaste istidens slut i Norden. De Geers metod bygger på att räkna de varviga lager av lera och silt som avsatts i sjöar, och där varvens kornstorlek skiljer sig åt beroende på årstid. Denna metod, som är världskänd bland geologer, bygger på att korrelera olika lokala varvserier från olika platser till en och samma serie. Resultatet kallas för den svenska tidsskalan och visar framför allt hur olika stadier av isavsmältningen i Norden förhåller sig till varandra. Fram tills nu har denna inte kunnat kopplas ihop med modernare tidsskalor, som till exempel kol-14-dateringar, och med andra ord har det varit svårt att få fram en exakt tidpunkt för när nollvarvet avsattes.

– Man kan säga att vi har förankrat den svenska tidsskalan i tiden och fått fram en absolut tidpunkt för De Geers nollvarv som tidigare användes som den tidpunkt då den senaste istiden i Norden tog slut. Med de mätningar vi har gjort kan vi med säkerhet bestämma åldern för denna nollpunkt till 10 008 år sedan med en felmarginal på 87 år säger Carl Regnéll, universitetsadjunkt på högskolan i Kristianstad och gästforskare på Stockholms universitet.

Genom att kunna koppla De Geers tidskala mer exakt i tiden till andra geologiska processer, skapas möjligheter att bättre förstå tidigare globala klimatförändringar. Det in sin tur kan öka förståelsen för de klimatförändringar som sker idag och väntar framöver. Vidare bekräftar denna studie tidigare antagandet om att hundratals ’varv’ saknats från tidsskalan, vilket gör De Geers metod mer exakt.

– Vår kunskap om den här perioden ökar helt enkelt. Det ger bland annat oss på SGU bättre förutsättningar att kartlägga jordarter och landskapsformer så effektivt som möjligt och därmed också ta fram ännu bättre underlag för till exempel klimatanpassning, dricksvattenförsörjning och infrastruktur. Med andra ord, vi kan på ännu bättre sätt bidra till ett robust och uthålligt samhälle, säger Gustaf Peterson vid SGU. 

Detta har gjorts möjligt genom att kartlägga de issjöar som dämdes mellan fjällkedjan och inlandsisen under istidens slut. Nollvarvet avsattes när den största av dessa sjöar tappades under ett hastigt förlopp.

Undersökning av varv i västra Jämtland. Foto: Carl Regnell, SGU

Den kartläggning som har utförts av SGU i Jämtland har lett till en betydligt bättre detaljrikedom, inte bara av jordarter, utan också de strandlinjer som använts för att rekonstruera de forna issjöarna. De sediment som har undersökts ligger i centrala Jämtland och Härjedalen, i sjöar och torvmarker som tidigare var en del av de stora issjöarna. Dateringen har gjorts med hjälp kol-14 dateringar på växtfossil som finns i sedimenten.

Resultatet från undersökningarna har publicerats i den vetenskapliga skriften Geology, som ges ut av The Geological Society of America.

Läs artikeln Anchoring the Swedish Time Scale to the radiocarbon time scale —An absolute age for De Geer’s zero varve.

För 10 000 år sedan hade inlandsisen (vitt område) dragit sig tillbaka och en stor issjö tappades genom Indalsälvens dalgång och avsatte det så kallade nollvarvet.