Undersidor

Bergartsbildande mineral

Merparten av bergarterna byggs upp av relativt få mineral och mineralgrupper. De mineral som bygger upp de flesta bergarter kallas bergartsbildande mineral.

Bergartstyperna gnejs och granit, som är vanliga i Sveriges äldre berggrund, byggs främst upp av kvarts, olika fältspater och glimmer. Kvarts är ett mineral, medan fältspat och glimmer är mineralgrupper, där en viss kemisk variation resulterar i olika individuella mineral.

Bergartens innehåll av mineral styrs av var och hur den har bildats

Vilka mineral som bygger upp en bergart beror på hur och var bergarten har bildats, dvs. genom vilka geologiska processer och i vilken del av jorden de har bildats.

Havsbottnarnas bergarter har en viss mineralsammansättning, medan kontinenterna är uppbyggda av olika bergarter med mycket varierande sammansättning.

Bergarterna delas in i magmatiska, sedimentära och metamorfa:

De magmatiska bergarterna bildas ur stelnad magma (smält berg). Av dessa har de intrusiva magmatiska bergarterna stelnat (kristalliserat) nere i jordskorpan och är ofta mer grovkorniga, medan de vulkaniska bergarterna är extrusiva, det vill säga består av magma som stelnat ovan markytan i form av bland annat lava eller aska.
De sedimentära bergarterna bildas vid jordytan genom att avlagrade sediment kompakteras och cementeras genom tryck, till exempel som sandsten eller kalksten.
De metamorfa bergarterna bildas genom att magmatiska eller sedimentära bergarter omvandlas genom högt tryck och/eller hög temperatur på olika djup i jordskorpan beroende på vilken metamorf process som är aktiv.

Vad gäller de magmatiska bergarterna skiljer man dessutom på basiska och sura bergarter. Inom geologin har dock sur och basisk en helt annan betydelse än inom kemin. De basiska har låga halter av kiseldioxid och de sura höga halter av kiseldioxid.

Basiska bergarter

Basiska bergarter har bildats av magma med förhållandevis låga halter av kiseldioxid och oftast med ganska höga halter av kalcium, järn och magnesium. De innehåller huvudsakligen en specifik grupp av bergartsbildande mineral, framför allt kalciumrika typer av fältspaten plagioklas och magnesium-järnrika mineral som amfibol och pyroxen. De kan också innehålla mineral som olivin, epidot och olika järnhaltiga oxider. Den stora mängden av mörka, järnförande mineral ger ofta de basiska bergarterna en ganska mörk färg och ibland också vissa grönaktiga färgtoner.

Sura bergarter

Zirkonkristall fotograferad i polarisationsmikroskop. Den cirka 0,2 mm långa kristallen och dess omgivning bildades genom att magma kristalliserade djupt ned i den dåvarande jordskorpan för omkring 1,87 miljarder år sedan.

Foto: Erik Jonsson, SGU

Sura bergarter, såsom granit och närbesläktade bergarter, är i motsats till de basiska förhållandevis rika på kiseldioxid. Denna grundläggande skillnad i magmans ursprungliga sammansättning medför alltså att dessa bergarter byggs upp av andra bergartsbildande mineral än de basiska bergarterna, exempelvis en annan typ av plagioklas (mera rik på natrium och fattig på kalcium), kalifältspat, kvarts samt ett eller flera glimmermineral (vanligen biotit, muskovit).

De sura bergarterna är vanligen också mera rika på alkalimetaller som natrium och kalium, och har lägre halter av järn, kalcium och magnesium.

De sura bergarterna är ofta ljusa, vilket beror på stora rikedomen på ljusa fältspatmineral och kvarts tillsammans med den relativa bristen på mörka mineral. Ofta kan de också ha en rödaktig eller vit till grå ton. De röda färgerna kommer ofta av rosa till röd kalifältspat. Riktigt finkorniga sura bergarter, framför allt lavabergarter, kan dock ibland vara nästan svarta.

Accessoriska mineral

Accessoriska mineral kallas sådana mineral som uppträder i så små mängder i en bergart att de inte påverkar klassificeringen. Några exempel är epidot, zirkon samt olika sulfider och oxider. Även om de inte används för klassificering, har de andra viktiga användningsområden. Till exempel används zirkon flitigt för att datera (åldersbestämma) magmatiska bergarter genom att man mäter sönderfallet av uran till bly – en geologisk klocka.