Hur vet jag att jag har hittat en meteorit?

En meteorit från Hessleskuren visar en stor kontrast mellan den mörka, ganska blanka smältskorpan och det ljusa, opåverkade innanmätet. I högerkanten syns också rundade, tumavtrycksliknande former, så kallade regmaglypter. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet. 

Foto: Carl-Erik Alnavik, SGU.

 

Många stenmeteoriter är tydligt magnetiska. Detta exemplar från Hesslemeteoritskuren visar tydlig respons med en stark magnet. Ur Evolutionsmuseets samlingar, Uppsala universitet.

Foto: Carl-Erik Alnavik, SGU

Allt som är mörkt och gropigt är inte en meteorit. Denna ”falska meteorit” hittades i början av 1900-talet i Västergötland och sattes i samband med ett observerat himlafenomen. Den inlämnades senare till SGU, där man kunde konstatera att det rörde sig om en mörkvittrande basisk gångbergart (diabas) av tämligen vanligt jordiskt slag. Ur SGU:s samlingar, Uppsala.

Foto: Carl-Erik Alnavik, SGU

En typisk och lätt observerad egenskap är närvaro av smältskorpa. Då meteoriten hettas upp under färden genom jordatmosfären börjar dess yttersta del att smälta. Denna smälta, om den är bevarad, bildar en tunn, svart skorpa på den annars vanligen ganska ljusa stenen. Meteoriter som legat länge under fuktiga förhållanden kan dock ha förlorat hela eller delar av denna skorpa genom vittring.

Spår av hög hastighet under fallet

Många stenmeteoriter innehåller magnetiska mineral, vilket man kan testa med hjälp av en magnet.På en färskt ituslagen yta av så kallad kondrit kan man ibland observera små runda kulor – kondruler. Ofta krävs lupp, förstoringsglas eller mikroskop för att de ska kunna observeras. De är en stark indikation på att det rör sig om en meteorit.Den höga hastigheten under fallet kan resultera i att rundade, flacka gropar uppstår på meteoritens yta genom att material smälter och försvinner (ablation). Dessa tumavtrycksliknande gropar kallas för regmaglypter.

Tunga järnmeteoriter

Kännetecknande för järnmeteoriter är den höga densiteten och därmed den förhållandevis stora tyngden. Dessa kännetecken gör att järnmeteoriter i stort sett endast kan sammanblandas med rika malmstycken. Järninnehållet leder till att järnmeteoriter med tiden börjar rosta. Det gör å andra sidan också många andra av de järnföreningar som förekommer i naturen. För att säkert fastställa att det är en järnmeteorit kan man behöva sågade, polerade och etsade snitt samt kemiska analyser.

Att observera fallet

Den 1 januari 1869 observerade flera personer en svärm med meteoriter som föll ned på snö och is vid Hessle i Uppland. Upp emot 700 meteoriter föll mot marken och mer än 200 samlades in eftersom de var så lätta att se på snön. De insamlade meteoriterna vägde mellan 0,1 g och 1,7 kg. Det mest uppenbara kännetecknet är förstås om man lyckas observera ett fall och kan hitta meteoriten. I de flesta fall tappar mindre meteoriter mycket av sin ursprungliga hastighet genom inbromsningen i atmosfären och bildar sällan några större nedslagskratrar.

Något större och tyngre meteoriter med vikter på något eller några kilo kan i mjuk mark lämna mer eller mindre tydliga nedslagsgropar. Vid meteoritfallet i Ställdalen år 1876 kunde exempelvis ett par stenmeteoriter observeras i några decimeter djupa nedslagsgropar i mjuk åkermark. 

Ännu tyngre meteoriter ger som regel upphov till tydliga kratrar, från meterstorlek och uppåt. Mycket stora meteoriter ger upphov till så kallade impaktstrukturer, kratrar med stora mått. I sådana fall förångas som regel både själva meteoriten och delar av berggrunden där den slår ned vid själva nedslagssmällen. Rester av stora och flera hundratal miljoner år gamla nedslag är bland annat Siljan i Dalarna, Lockne i Jämtland och Dellen i Hälsingland.