Geologiska förutsättningar för koldioxidlagring i Sverige
Det är den lokala geologin som ger förutsättningarna för ett koldioxidlager. Oftast utnyttjas sedimentära bergarter, som till exempel porösa och djupt liggande sandstenslager. SGU undersöker och utreder lämpliga platser för permanent lagring av koldioxid i Sverige, på uppdrag av regeringen.
I Sverige består större delen av vår berggrund av kristallina bergarter såsom gnejs och granit, bergarter som alltså inte lämpar sig för koldioxidlagring. Lämpliga sedimentära bergarter finns bara i begränsade delar av landet: i sydöstra Östersjön söder om Gotland och sydvästra Skåne samt havet utanför.
Områden med potential för koldioxidlagring i södra Sverige. På bilden visas i sydöstra Östersjön Faluddensandstenens utbredning (ljusgrön) med den potentiella lagringsenheten (turkos), och i sydvästra Skåne utbredningen av Arnagergrönsanden (gul) och dess potentiella lagringsenhet (grön).
Regeringsuppdrag om koldioxidlagring 2023-2025
De bedömningar som tidigare gjorts över vilka områden i Sverige som kan vara intressanta för geologisk lagring av koldioxid har baserats på äldre data. Nu ska kunskapsunderlaget förbättras, i ett projekt som SGU genomför på uppdrag av regeringen. Målet är att identifiera och kvantifiera möjliga lagringsplatser, samt utreda om geologisk lagring av koldioxid överhuvudtaget är praktiskt möjlig i svensk berggrund.
I projektet ingår:
- Digitalisering och bearbetning av befintlig seismisk data från gamla borrhål
- Undersökningsborrningar och seismiska undersökningar på land
- Seismiska undersökningar och marin kartläggning till havs
- 3D-modellering för att skapa regionala modeller av möjlig lagringspotential
I regeringsuppdraget ingår också att analysera förutsättningarna för drift av lagringsplatserna, samt bevakning av den utveckling och forskning som pågår om CCS i omvärlden. Regeringsuppdraget inleddes 2023, och ska slutredovisas våren 2026.
Frågor och svar
Lagringen måste ske till havs, och minst 800 meter under havsbottnen. Den överliggande, täta berggrunden som hindrar koldioxiden från att sippra upp till ytan ska vara minst 100 meter tjock. Sandstenslagret där koldioxiden ska injekteras och lagras måste vara minst 20 meter tjockt, ha en hög genomsläpplighet och en porvolym på över 20 %. Det får inte finnas förkastningar i berggrunden, som skulle kunna leda till läckage...
Steg ett är att identifiera de områden där det kan finnas djupt liggande sandstenslager. Med hjälp av seismiska mätningar och analyser av borrhål samlas information in om hur tät den överliggande berggrunden (takbergarten) är, om det finns slutna fällor i berget, hur porös och genomsläpplig den tilltänkta lagringsbergarten är, om det finns förkastningar i området samt vilken temperatur och tryck som råder. Om ...
De största riskerna med CCS-tekniken finns vid infångning och komprimering (bildning av giftiga ämnen) och vid transport och injektering (läckage och olyckor). Själva lagringen bedöms vara säker, om de geologiska förutsättningarna är de rätta. Den största risken är att lagrad koldioxid sipprar upp till ytan via förkastningar och gamla borrhål. Ett stort sådant läckage skulle kunna påverka havsbotten genom att vattnet blir...
När koldioxiden injekterats sprider den sig som en plym i den porösa sandstenen och stiger upp mot den överliggande, täta takberggrunden. Koldioxiden reagerar successivt med det salta vatten som finns i sandstenslagret, fastnar i porutrymmena och mineraliseras.
Senast granskad 2023-06-26