”Särlagstiftning för alunskiffer hindrar utveckling”

Läs repliken i Svenska Dagbladet

Flera kommunpolitiker i Jämtland uttrycker i en sin oro över att förlora det kommunala vetot mot uranbrytning om det inte sömlöst övergår i ett mot brytning i alunskiffer. Det är förståeligt att känna en oro för skador på människors hälsa och miljön i sitt närområde, den oron har funnits länge. Däremot hänvisar författarna av debattartikeln till flera rent felaktiga påståenden om skador och risker som mineralnäringen skulle innebära.

Som skräckexempel tas brytningen av uran ur alunskiffer i Ranstad i Västergötland på 1960-talet. Låt oss direkt slå fast att vi nått längre sedan dess. Förutsättningarna är helt annorlunda i dag jämfört med innan vår miljöbalk trädde i kraft 1999, inte bara miljökraven utan även tillståndsprocesserna och utvinningsmetoderna, liksom kraven på ekonomisk säkerhet, har förändrats enormt det gångna halvseklet.

Artikelförfattarna hävdar att det saknas en särskild reglering för gruvdrift i alunskiffer och inte finns några särskilda lagkrav för hur bergartens innehåll av flera giftiga ämnen ska hanteras. Det stämmer inte. Regeringen utredde frågan om brytning i alunskiffer så sent som 2020, vilket lett till regelskärpningar. Bland annat kräver minerallagen en lämplighetsprövning av de företag som ska bedriva bearbetning i alunskiffer innan tillstånd kan beviljas.

I artikeln framkommer inte bara en oro för Storsjöns vatten, författarna menar att redan mineralprospektering i sig är samhällsskadligt och skapar ”investeringsskugga, låsningar och konflikter”. Om så är fallet är bästa botemedlet informationsinsatser grundade på fakta. Det gäller för Jämtland liksom för resten av Sverige. Ett undersökningstillstånd, det vill säga rätten att leta efter mineral på ett visst område, begränsar inte markägarens förfoganderätt överhuvudtaget. Oftast utgör prospektering ett ingrepp i naturen jämförbart med svamp- eller bärplockning. Om prospekteringen skulle gå så långt att borrning kan komma i fråga, då kan åverkan ske med en påverkan liknande den för skogsbruk. Markägaren har rätt till såväl information om prospektörens arbetsplaner som ekonomisk kompensation vid eventuell skada.

Det finns flera problem med att driva fram särlagstiftning för enskilda metaller och bergarter i allmänhet, och för alunskiffer i synnerhet. Ett av dem tangerar de oroliga kommunpolitikerna själva – kunskapsläget kring utvinning ur alunskiffer skulle behöva bli bättre. Men om denna bergart utsätts för särlagstiftning begränsar det samhällets möjligheter att lära sig mer om vad som krävs för en säker och bra brytning. Vi vet redan i dag att det finns väsentliga skillnader mellan alunskiffer i exempelvis Jämtland och Västergötland. Ett veto mot prospektering och brytning i alunskiffer riskerar att blockera fördjupad geologisk informationsinhämtning för utveckling på området.

Varje gruva är unik utifrån de specifika förutsättningar som finns på platsen med avseende på bland annat geologi, topografi, vilken typ av malm som ska brytas och hur den ska brytas. Utifrån dessa parametrar har alla svenska gruvor specifika risker som hanteras i miljötillståndsprocessen. I varje enskilt fall sker en specifik prövning dels av om det är visat att verksamheten överhuvudtaget kan tillåtas, dels av vilka villkor som i så fall behövs för att skydda människors hälsa och miljön.

Alunskiffer är en bergart som, ifall dess restprodukter hanteras fel, kan leda till utsläpp av surt, metallhaltigt vatten. Men vid en sammantagen bedömning innebär alunskiffer inte någon principiellt ny typ av miljörisk jämfört med annan gruvverksamhet, däremot en högre komplexitet i både anrikning och miljöhantering och större osäkerhet till följd av begränsad erfarenhet av storskalig utvinning. En eventuell framtida brytning skulle kräva plats- och metodspecifika miljöundersökningar och utredningar, robusta system för vattenrening och avfallshantering samt omfattande och långsiktig övervakning, precis som är fallet med konventionella sulfidmalmsgruvor som till exempel våra koppar-, zink- och blygruvor i Skelleftefältet i Västerbotten.

Just alunskiffer innehåller flera metaller som är kritiska för svensk och europeisk industri, däribland vanadin, molybden och nickel. Ett kommunalt veto mot alunskiffer skulle hindra prospektering och utvinning av dessa råmaterial som Sverige inte bara borde, utan rent faktiskt måste öka självförsörjningen av – för att möta klimatförändringarna, stärka vårt försvar och upprätthålla grundfunktioner i vårt samhälle.

Mineralutvinning skiljer sig på olika sätt från annan näringsverksamhet när det gäller de resurser som behövs för att verksamheten ska kunna bedrivas på ett effektivt sätt. De mineraliseringar som kan hittas kan till exempel av naturliga skäl inte omlokaliseras. Fyndigheterna måste exploateras i anslutning till fyndplatsen, om de över huvud taget ska kunna brytas. Men allra först måste de såklart upptäckas. Att kräva att ett bolag redan i det skedet ska kunna uppvisa en fungerande metod för brytning och anrikning fungerar inte. Först måste en fyndighet lokaliseras och företaget får därefter rätt och tid att utveckla de processerna och utreda om de klarar kraven i miljöbalken. Inget bolag kommer att ta den finansiella risken att investera i den utvecklingen om de inte vet att de har laglig rätt att bryta malmen. Prospektering är en dyr, tidskrävande och helt grundläggande verksamhet och informationen den genererar om våra naturtillgångar kommer hela samhället till gagn.

Vill vi fortsätta leva i ett demokratiskt samhälle måste vi kunna förlita oss på de lagar riksdag och regering stiftar, liksom de domstolar och myndigheter som har att tillämpa dem, och inse att våra råvaror är en förutsättning för en fungerande försörjningsberedskap. Vi behöver också börja ta ansvar för den användning och den livsstil vi i dag tar för given och i stor utsträckning baserar på att det grävs på någon annans bakgård, inte sällan i delar av världen där miljö- och arbetsmiljölagstiftning inte säkerställer skydd av människors hälsa och miljön.

Anette Madsen, generaldirektör för SGU

Kaj Lax, chef för avdelningen Mineralresurser vid SGU