Landskapsstenar i Götaland
Varje svenskt landskap symboliseras sedan 1989 av en bergart som är karakteristisk för landskapet. Landskapsstenarna har valts av SGU. Här presenterar vi de stenar som symboliserar landskapen i Götaland.
Blekinge: kustgnejs
Foto: Carl-Erik Alnavik
Gnejsen bröts tidigare till gat- och kantsten. För knappt hundra år sedan, när det rådde "stenfeber" i Blekinge, lyckades landskapets skickliga stenhuggare tukta den vrånga gnejsen med sina sneda klov till regelbundna block. Då var närmare 4 000 personer sysselsatta med att hugga sten i över tusen blekingska stenbrott. Idag används kustgnejsen som råvara för makadam. Blekinges landskapssten, kustgnejsen, är gnejsig, det vill säga "randig" i vitt och grått och består i huvudsak av kvarts och fältspat med inslag av biotit (en glimmer). Det är annars vanligt att gnejser är bandade i olika färger. Den kallas kustgnejs för att den uppträder nära kusten. Den är vanligast förekommande i västra Blekinge.
Ladda ned bilden på kustgnejs som JPG (300 dpi)
Bohuslän: bohusgranit
Foto: Anders Damberg
Bohusgraniten är massformig och består likt annan granit i huvudsak av kvarts och fältspat, med mindre mängder av bland annat glimmer. Utseendet skiftar, med växlande kornstorlek och färg som kan vara röd över till grå till nästan blåaktig. De olika varianterna har egna lokalnamn. Bohusläns landskapssten, bohusgraniten, finns i stora delar av landskapet, från Lysekil och norrut. Den tillhör den yngre delen av urberget och bildades för cirka 920 miljoner år sedan.
Bohusgraniten har tidigare brutits och exporterats i stor omfattning till gatsten och kantsten. Idag, när asfalten ersatt gatstenen, bryts den på beställning som blocksten till fasadbeklädnad. Den är förhållandevis rik på uran och torium och radioaktivt sönderfall i bergarten producerar värme som skulle kunna utnyttjas som energikälla.
Ladda ned bilden på bohusgranit som JPG (300 dpi)
Dalsland: kvartsit
Foto: Anders Damberg
Den dalsländska landskapsstenen är delvis breccierad och kvartsläkt längs förkastningsstråk utmed vilka berggrunden rört sig vid jordbävningar. Idag bildar brecciazonerna vackra höjdryggar i landskapet vilket bidragit till att många förekomster har naturskyddats. Den omgivande berggrunden består också av kvartsit, om än inte lika ren. Dalsland har Sveriges kanske största förekomster av kvartsit och bergarten har därför valts till Dalslands landskapssten. Kvartsiten är jämnkornig, vanligtvis vit eller grå och består huvudsakligen av kvarts och är mycket ren.
På grund av sin renhet har kvartsiten framför allt brutits för produktion av specialtegel för smältugnar men också för vägbeläggningsmaterial.
Ladda ned bilden på kvartsit som JPG (300 dpi)
Gotland: hoburgskalksten
Foto: Anders Damberg
Kalksten är ofta porös men vid Hoburgen är den så tät att den likt marmor kan poleras och användas till fönsterbänkar och bordsskivor. Därför kallas den ibland för hoburgsmarmor, trots att den inte är någon marmor. En sådan är omkristalliserad och alla fossil har försvunnit men Hoburgens kalksten är full av spår från svunna tider. Gotlands landskapssten, hoburgskalkstenen, är mer än 400 miljoner år gammal. Den bildades under silur, i havet på lite djupare vatten, vid kanten av dåtida kalkrev. Kalkstenen byggdes huvudsakligen upp av sjöliljor, så kallade krinoideer, och bergarten kallas därför krinoidékalksten. Den innehåller också mängder av koraller, sjöliljor, mossdjur, musslor, armfotingar och trilobiter.
Ladda ned bilden på hoburgkalksten som JPG (300 dpi)
Halland: charnockit
Foto: Anders Damberg
Charnockitens vackra gröna färg har gjort den till en eftertraktad byggnadssten, särskilt under 1800-talet. Den vittrar dock lätt och förlorar lystern. Ändå upphörde inte brytningen förrän på 1940-talet. Hallands landskapssten är charnockit. Den halländska berggrunden har varit nerpressad till stora djup i jordskorpan och allra djupast den i Varberg. Under höga tryck och temperaturer blev gnejsen så upphettad och omkristalliserad att den förlorade sina ursprungliga strukturer och blev en medel- till grovkornigt homogen granitlik bergart, ibland kallad varbergsgranit. Charnockiten har samma kemiska sammansättning som granit, men innehåller en pyroxen kallad hypersten samt grågrön fältspat som ger den en karaktäristisk grön färg. Den har en ålder på mellan 1 200 och 1 700 miljoner år.
Ladda ned bilden på charnockit som JPG (300 dpi)
Skåne: flinta
Foto: Anders Damberg
Flinta är den sten som först kom att brytas av människor i vårt land. Dess skärvor är vassa som rakblad och användes under stenåldern till verktyg som knivar och pilspetsar. Flintan är dock spröd, vilket gör att bitar lätt bryts loss och ett verktyg snabbt blir slött. Skånes landskapssten, flinta, består av mineralen kalcedon och opal som är kiseldioxid precis som kvarts men har annan kristallstruktur. Flintan är nästan glasig och har ett mussligt brott. Den förekommer i många olika färger men i södra Skandinavien är den ofta blå, svart eller mörkbrun. I Skåne bildar flintan bollar och oregelbundet formade klumpar i kritkalksten med en ålder på mellan 50 och 100 miljoner år.
Flinta kan också användas för att starta en eld. När man slår mot flinta med ett eldstål (härdat kolrikt stål använt sedan folkvandringstiden till mitten av 1800-talet i Norden) uppstår gnistor som kan fångas med fnöske.
Ladda ned bilden på flinta som JPG (300 dpi)
Småland: röd växjögranit
Foto: Anders Damberg
Den magmatiska bergarten stelnade på stora djup i jordskorpan för cirka 1 800 (1 760–1 810) miljoner år sedan, alltså sent under den Svekofenniska bergskedjebildningen. Enligt en teori trängde graniterna upp i samband med nybildandet längre västerut av en subduktionszon (där två av jordskorpans plattor kolliderar varpå den ena tvingas ner under den andra och ner i manteln). Graniterna kan också ha koppling till ett avbrutet uppsprickande av den befintliga jordskorpan. Smålands landskapssten, den röda växjögraniten, är en särskilt vacker variant av smålandsgranit. Dess utseende kan växla – från grå till röd, från finkornig till grovkornig.
Smålandsgraniten bryts som byggnadssten i trakten runt Växjö.
Ladda ned bilden på röd växjögranit som JPG (300 dpi)
Västergötland: platådiabas
Foto: Anders Damberg
Diabas är en magmatisk gångbergart som trängt upp i gångar från stora djup i jordens inre. I Västergötland trängde den in för cirka 300 miljoner år sedan, mellan de sedimentära lager som idag bildar platåer. Platådiabasen kallas också trapp för att den spruckit upp i ett kantigt trappliknande mönster. Västergötlands landskapssten, platådiabasen, är en mörk bergart som täcker Västgötabergens ”hjässor” och på så sätt skyddar de underliggande mjuka bergarterna från att eroderas och försvinna.
Ladda ned bilden på platådiabas som JPG (300 dpi)
Öland: ortocerkalksten
Foto: Anders Damberg
Kalkstenen är mellan 440 och 500 miljoner år gammal och finns i två varianter – en brunröd och en gröngrå. Den kännetecknas av att den innehåller fossil av bläckfiskar som ortoceratiter och endoceratiter med stavformade stjärtskal och av de kräftliknande skalen av leddjuret trilobit. Ölands landskapssten ortoceratitkalkstenen bildar lager på Ölands alvar. Den finns också i östra Skåne, Östergötland, Västergötland, Närke och Jämtland.
Ortoceratitkalkstenen används som bygg- och dekorationssten och lyser till exempel upp våra uteplatser och trädgårdsgångar.
Ladda ned bilden på ortocerkalksten som JPG (300 dpi)
Östergötland: kolmårdsmarmor
Foto: Anders Damberg
Kolmårdsmarmorn har använts som utsmyckning sedan 1200-talet, ett exempel är dopfunten i Östra Eneby kyrka. Andra föremål av denna marmor finns bland annat i Drottningholms slottspark, Stockholms slott, Kungliga Operan i Stockholm, på Nationalmuseum och i universitetshuset i Uppsala. Östergötlands landskapssten, den ljusgröna till grönsvarta Kolmårdsmarmorn är en 1 900 till 2 000 miljoner år gammal omkristalliserad kalksten från området kring Kolmården. Den återfinns med några meters tjocklek i vit kalksten, är mycket rik på serpentin (ett vattenhaltigt magnesiumrikt silikatmineral) och kalksilikatmineral som ger kolmårdsmarmorn dess utseende.
Mest populär var kolmårdsmarmorn under första delen av 1900-talet. På 1970-talet upphörde dock brytningen nästan helt.