Hagforstvätten

Mellan 1970 och 1979 bedrev staten, i form av Förenade fabriksverken (FFV), en stor kemtvätt i Hagfors, Värmland. Värmlands Tvätteri Industri AB fortsatte sedan verksamheten från 1979 till 1989. Därefter drev Landstinget i Värmland kemtvätteriet tills det lades ned 1993. Under verksamhetsåren bedöms mycket stora spill av tvättvätska till mark ha skett, i storleksordning ett 50-tal ton PCE.

I de första utredningarna konstaterades att jorden under tvätteriet var förorenad med PCE. Utredningarna följdes av ett par efterbehandlingsåtgärder i direkt anslutning till den tidigare  tvätteribyggnaden. Den första i form av markventilering (1996) och den andra i form av termisk avdrivning med hjälp av ånginjektion (2004). Åtgärderna var framgångsrika och resulterade i att sammanlagt cirka sju ton PCE blev omhändertaget. Efterbehandlingsåtgärdernas syfte var att säkerställa inomhusmiljön i tvätteribyggnaden där det då bland annat bedrevs svetsningsarbete. Den förorening i grundvattenzonen, som varit känd sedan 1994, behandlades inte, utan endast den omättade jordvolymen under tvätteribyggnaden.

Sedan 2008 har SGU låtit utföra ett antal utredningar av föroreningssituationen i både jord och grundvatten med syfte att avgränsa källområden och spridningsområdet. Man har bland annat använt sig av seismik för att få en bättre bild av såväl jordlager som bergtopografin i området. Så kallad MIP-sondering har utförts, samt detaljerad jordprovtagning över stora djup med Sonic-borrning, ett stort antal brunnar för grundvattenprovtagning har installerats. Dessutom pågår ett kontrollprogram med provtagning i den närliggande Örbäcken sedan flera år, varvid ett utläckage av drygt 100 kilogram PCE per år konstaterats. En mycket stor mängd, cirka ett tiotal ton PCE bedöms finnas kvar i mark och grundvatten, dels i ett huvudkällområde vid tvätteribyggnaden, dels i ett sekundärt källområde cirka 150 meter söder om tvätteriet.

Föroreningssituationen är komplicerad, dels på grund av föroreningens egenskaper, dels på grund av att ett stort markområde berörs och att föroreningen finns på relativt stort djup, mellan ca 10 och 30 m, under markytan. Det senare begränsar utbudet av möjliga åtgärdsmetoder till så kallade in situ-metoder, det vill säga att behandling sker direkt i marken, vilket i sig är komplicerat.

I och med de senaste årens teknikutveckling har nya undersökningsmetoder blivit tillgängliga. Detta har lett till en mer detaljerad bild av föroreningssituationen samt en ökad förståelse för föroreningsproblematiken.

Ett pilotförsök med så kallad ”soil mixing” har utförts, där förorenad jord blandas upp med bentonitlera och nollvärt järn i pulverform, som genom kemisk reduktion bryter ned föroreningen. Pilotförsöket har till stor del handlat om att utvärdera möjligheten att använda befintlig teknik i form av stora jordförstärkningsmaskiner för att fördela järnet på stort djup. En nackdel med metoden är att jordens geotekniska stabilitet försämras avsevärt.

I syfte att klarlägga var det förorenade grundvattnet strömmar ut i Örbäcken har detaljerade temperaturmätningar (Distributed Temperature Sensing, DTS) utförts i bäcken. Ett omfattande försök med ett antal spårämnen har utförts för att kartlägga betydande spridningsvägar till bäcken.

Sedan 2019 fokuserar SGU på att vidta skyddsåtgärder i syfte att minimera det pågående läckaget till Örbäcken. I de två helt dominerande utströmningsområden som har identifierats har dräneringsbrunnar etablerats för att samla in det förorenade grundvattnet innan det når Örbäcken. Det insamlade vattnet renas över kolfilter innan det släpps till Örbäcken. Denna "pump&treat"-lösning förväntas reducera utläckaget av PCE med cirka 90 procent.

Skyddsåtgärderna kommer att vara i full drift från våren 2023. Därefter vidtar arbetet med att åtgärda källområdena.

Här finns rapporten från den huvudstudie av området som genomfördes 2010–2012:

Huvudstudie Hagforsvätten, Sweco 2013 (nytt fönster)