Den nya tekniken är redan här: Elbilar introduceras nu brett på marknaden och tyngre elfordon är under utveckling. Den snabba utvecklingen gör det möjligt att möta klimatfrågan och bidra till en renare miljö. En följd av elfordonens framfart är att det etableras en storskalig batteriproduktion i Sverige: Grön el till produktionsanläggningen och många arbetstillfällen i Skellefteå och Västerås när det blir verklighet.

Moderna elfordon kräver stora mängder specialmetaller, exakt hur mycket beror på vilken teknik som används. När det gäller exempelvis litium, ett av de mest kritiska materialen i nya elbilsbatterier, behövs uppemot 12 kilo litium för en enda Tesla. Mot bakgrund av att dagens drygt två miljoner elbilar förutspås bli 140 miljoner vid år 2030 så är materialbehovet enormt. Situationen är likartad för kobolt, en annan kritisk komponent i elfordonsbatterier.

Litium produceras huvudsakligen vid en förekomst i gränslandet mellan Chile, Bolivia och Argentina samt i Australien och Kina, medan världens största reserver av kobolt finns i Kongo. Det här gör oss i Europa starkt beroende av få länder som ibland saknar demokratiska styrelseskick och som ofta saknar effektiv miljölagstiftning, och som tack vare sin monopolsituation kan diktera marknadsvillkoren. Arbetsmiljön i många av dessa länder är därtill på en nivå som vi aldrig skulle acceptera om det gällde produktion av kläder, elektronik eller andra konsumentprodukter.

Ett stort antal av de metaller och mineral som behövs i framtidens fordon är tyvärr inte möjliga att återcirkulera. Dels för att många av de material som efterfrågas i ny teknik inte finns i omlopp i gammalt skrot, dels för att det saknas teknik och infrastruktur för att en återvinning i stor skala ska vara miljövänlig eller ens möjlig. För att ta litium som exempel är återvinningsgraden nära noll.

Den snabba och positiva utvecklingen av elfordon förutsätter alltså stora mängder nytt material som endast finns i marken. Här har Sverige och ett välutvecklat Europa ett stort ansvar för att minimera den miljöbelastning och arbetsmiljörisk som vår egen konsumtion förorsakar. Råvarorna måste produceras ansvarsfullt och hållbart.

Vi måste fortsätta att klimatanpassa vår egen svenska gruvnäring, även om den redan idag hör till den mest hållbara i världen. Det är också hög tid att adressera de sociala frågorna och tillsammans utveckla en ansvarstagande gruvproduktion där lokalbefolkningen både får inflytande och del i samhällsekonomiska vinster. När råvaror inte kan fås fram med återvinning är en kontrollerad produktion i Sverige i realiteten ett av de mer hållbara alternativen. Att lämna över utvinningen till en mindre ansvarsfull omvärld är i praktiken att exportera våra miljöproblem till mindre lyckligt lottade länder. En svensk satsning på kritiska metaller och mineral, där såväl råvaruproduktionen som förädlingsledet tillförs styrmedel, är att med gott samvete förverkliga planerna på elfordon åt alla och på så sätt närma oss klimatmålen.

Lena Söderberg, generaldirektör SGU

Texten har publicerats i Fokus Gruvindustrin den 22:a november 2017