Kobolt är ofta en huvudkomponent i dagens batterier, främst i den positiva elektroden (katoden). Batterier av nickel-kadmium (Ni-Cd) och nickel-metallhybrid (NiMH) består generellt av mellan en och fem procent kobolt, medan ett litiumjonbatteri kan innehålla upp mot 50 procent kobolt. Att ersätta kobolt i dessa batterier med ett annat material är inte möjligt, däremot finns andra typer av batterier utan kobolt, men dessa har sämre kapacitet. Att exempelvis använda blybatterier i elbilar är tekniskt möjligt, men batterierna skulle bli så stora att bilen blir praktiskt omöjlig. Förutom i batterier används kobolt i superlegeringar, hårda material, magneter och i produktion av olika kemikalier. Forskning pågår för att göra batterier mindre beroende av kobolt.

Enligt EU är mängden återvunnet kobolt som finns tillgänglig för tillverkare noll procent. Kobolten kommer istället från gruvproduktion, där den främsta producenten är Kongo med 64 procent av världsproduktionen. Efter Kongo kommer ett flertal länder med betydligt lägre andel av marknaden, bland annat Kina, Kanada, Australien och Zambia med mellan fyra och fem procent av världsproduktionen vardera. Totalt produceras kobolt i 19 länder, varav två inom EU; Finland med en procent av världsproduktionen och Nya Kaledonien (ögrupp i Melanesien som tillhör Frankrike) med två procent.

Kobolt bryts ofta som biprodukt till koppar eller nickel. Gruvbrytning sker i huvudsak storskaligt, men även småskalig gruvbrytning för hand äger rum, bland annat i Kongo. Amnesty International har observerat brott mot mänskliga rättigheter och barnarbete vid småskalig gruvbrytning i Kongo. lainEfter brytning krossas och anrikas koboltmalmen, för att sedan smältas till metallkoncentrat som går vidare till tillverkare, på samma sätt som för många andra metaller. I flera fall skickas malmen eller koncentratet vidare till andra länder för produktion av metall. Företag i Kina äger de flesta koboltgruvorna i Kongo, och råvaran från Kongo anrikas i Kina.

Bland annat på grund av den internationella handel som sker är det svårt för konsumenter att spåra ursprunget av metaller. Enligt EU kommer 49 procent av den importerade kobolten ursprungligen från Kongo och resterande från ett flertal andra länder. EU är till stor del beroende av import av kobolt för att tillgodose den stora efterfrågan från Europas industri.

Priset på kobolt är högt, inte minst då tillgången är riskfylld. Kongo är ett politiskt ostabilt land och ett enda land, Kina, kontrollerar stora delar av koboltmarknaden i världen. Detta har gjort att prospektering efter kobolt ökat på flera platser inom EU, inte minst i Sverige. Sverige är rikt på mineral och kobolt har hittats på flera platser, bland annat i Kleva gruva i Jönköpings län, Venafältet i Bergslagen, Kiskamavaara nära Kiruna och kring Lainjaur i Skelleftefältet. De kända mineraltillgångarna i Sverige ligger på omkring 19 000 ton. Ytterligare potential finns då stora delar av Sveriges berggrund ännu inte är undersökt med avseende på kobolt och andra innovationskritiska metaller.

Flera EU-projekt för att minska importberoendet av kobolt pågår, bland annat inom prospektering och forskning på batteriteknik och återvinning. Sverige spelar en viktig roll som en av de största gruvnationerna inom EU, med stor potential att producera metaller både genom gruvbrytning och återvinning.

Läs mer om kobolt och andra kritiska material på EU-kommissionens hemsida