Handledning Bedömningsgrunder för grundvatten

Klorid

Salter är kemiska föreningar som består av positivt laddade katjoner och negativt laddade anjoner när de är lösta i vatten. De flesta negativa joner (anjonerna) är lättrörliga i marken och grundvattnet. I vattenkvalitetssammanhang är bland annat de negativa jonerna klorid (Cl) och sulfat (SO42–) av intresse. Dessa joner är möjliga tecken på saltvatteninträngning eller påverkan från grundvatten av dålig kvalitet. Klorid finns i nederbörd och luftdeposition, i jordlager och berggrund, och ingår även i vägsalt, hushålls-, industri- och jordbrukskemikalier. Klorid finns även i sedimentär berggrund och i jord- och berglager i områden som efter istiden legat under havsnivån.

Klorid.png

Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.

Läs mer på sidan Vad visar kartorna?

Grundvattnets kloridhalt – procentuell fördelning av uppmätta halter inom varje kartklassområde

I tabellen visas för varje klass (färg på kartan) vilka halter i brunnsvattnet som kan förväntas. För klassen mindre än 20 mg/l (grå och blå områden på kartan) kan exempelvis noteras att 82,0 procent av analyserna från grundvatten i jord har kloridhalter under 20 mg/l.

Cl

Grundvatten i jord

 

 

 

Grundvatten i berg

 

 

 

 

Uppmätta halter, mg/l

Antal analyser

Uppmätta halter, mg/l

 

 

Antal analyser

 

< 20

20–50

50–100

100–300

≥ 300

 

< 20

20–50

50–100

100–300

≥ 300

 

 Kartklass

%

 

%

 

< 20

82,0

13,7

2,8

1,1

0,4

14 809

77,8

14,9

3,9

2,4

1,0

19 018

20–50

54,9

31,7

8,8

3,8

0,8

6 626

52,6

28,5

9,9

6,1

2,8

17 183

50–100

44,1

37,1

11,4

6,1

1,4

1 362

40,1

31,1

13,6

10,0

5,2

8 221

100–300

49,1

28,2

9,6

8,8

4,4

387

38,1

27,0

13,5

13,0

8,5

4 591

≥ 300

56,5

21,7

4,3

6,5

10,9

46

35,6

22,8

13,8

11,9

16,0

984

Alla

71,4

20,5

5,1

2,3

0,7

23 230

58,5

23,5

8,6

6,1

3,3

49 997

 

Bakgrundshalter

Den naturliga tillförseln av klorid utgörs främst av havssalter, dels lösta i nederbörden och dels som partiklar (våt respektive torr deposition). Den naturliga tillförseln är större i områden som utsätts för västliga havsvindar. Enstaka kraftiga västliga stormar kan ge påtagliga kloridtillskott [1], [2]. I södra Sverige (Götaland) varierar den depositionsbetingade kloridhalten generellt upp till knappt 20 mg/l. I utsatta lägen längs västkusten kan högre halter förekomma. I Norrland ger depositionen kloridhalter långt under 5 mg/l i grundvattnet, medan något högre nivåer kan förekomma i Svealand. De markvattenkemiska mätningar som genomförs i Svenska Miljöinstitutet AB:s (IVL) regi visar på medianhalter av klorid på cirka 10,4 mg/l i Götaland, 4,4 mg/l i Svealand och 1,1 mg/l i Norrland vilket ger en indikation på bakgrundshalter från nederbörd och torr deposition [3].

Kloridhalt i markvatten i skogsmark

Data från IVL Svenska Miljöinstitutet.

Medelvärdet för klorid i opåverkade brunnar i områden som inte varit täckta av hav efter senaste nedisningen, det vill säga över den marina gränsen (MG), ligger i regel kring dessa halter. För enskilda provtagningsplatser kan kloridhalten vara såväl högre som lägre på grund av lokala variationer i depositions- och infiltrationsförhållanden.

I områden som varit täckta av hav efter den senaste istiden (det vill säga under den marina gränsen) är halterna i grundvattnet ofta högre på grund av påverkan av relikt saltvatten. I strandnära områden kan påverkan av nutida havsvatten förekomma. I områden med sedimentär berggrund av marint ursprung är halterna av klorid ofta höga.

Viktiga källor till klorid i grundvattnet

 


Tidigare har klorerade organiska ämnen ansetts kunna komma enbart från industriellt framställda produkter. De senaste decenniernas forskning visar emellertid att en betydande naturlig bildning av ämnen som till exempel kloroform är möjlig [5]. Klor kan bindas till organiskt material genom abiotiska processer men biotiska, särskilt mikrobiella processer, är mer effektiva. En del av de bildade ämnena är flyktiga, men andra kan tillföras grundvattnet om de inte bryts ner. Hittills är kunskapen om under vilka omständigheter olika ämnen bildas och bryts ner ofullständig. Förrådet av organiskt bundet klor i marken är mycket större än förrådet av oorganiskt klor och det är också stort i jämförelse med den årliga tillförseln av klor genom deposition och bortförsel till grundvatten och avrinning [6]. I såväl deposition som i avrinning dominerar emellertid oorganiskt klor (klorid).

Det finns en rad olika organiska klorföreningar. Dessa behandlas i avsnittet Organiska ämnesgrupper.

Läs mer i avsnitt Organiska ämnesgrupper

Påverkanskällor

I områden som tidigare legat under havsnivån och i havsstrandsnära områden är kloridhalterna, sulfathalter och vattnets elektriska konduktivitet naturligt förhöjda. Detta kan delvis ses som en naturlig bakgrund men det är vanligt att kloridhalt och konduktivitet ökar vid uttag av grundvatten. Risken för saltvattenpåverkan ökar också med ökat borrhålsdjup eftersom salthalten brukar öka med djupet. Vid brunnsborrning är det mycket viktigt att brunnsborraren under borrningen löpande mäter kloridhalten (eller konduktiviteten), för att kontrollera salthalten. Mätresultaten ska föras in i brunnsprotokollet [7].

Vanligtvis är bergborrade brunnar påverkade av relikt havssalt snarare än av direkt havsvatteninträngning. Inträngning av nutida havsvatten förekommer främst vid stora grundvattenuttag ur sand- och grusakviferer eller ur porösa sedimentära bergarter i direktkontakt med havsvatten samt i bergborrade brunnar mycket nära strandkanten, närmare än 200 m [8].

Saltvattenpåverkade brunnar kan, utöver de höga kloridhalterna, uppvisa en från övriga brunnar avvikande kemi. Proportionerna mellan främst jonerna klorid, natrium, kalcium, magnesium och sulfat skiljer sig typiskt sett från andra grundvatten. Sulfathalten är exempelvis vanligen högre i saltvattenpåverkade grundvatten än vad som motsvaras av depositionsnivån.

I havsvatten motsvaras kloridhalten av en natriumhalt som utgör 85 procent av kloridhalten (räknat i ekvivalenter). Stora flöden och snabba transportvägar mellan havsvatten och en brunn kan medföra att det salta grundvattnet får samma proportioner mellan natrium och klorid som havsvattnet. Detta är förmodligen ovanligt. Oftast sker jonbyte i grundvattenzonen där natriumjoner byts ut mot kalcium och magnesium. Detsamma gäller vid relikt saltvatten och då salter lakas ut från leror som överlagrar grundvattenmagasinet. Genom detta jonbyte kan ett sådant grundvatten ha fått förhöjda halter av kalcium och magnesium (ökad totalhårdhet). Det förekommer emellertid att en brunn som är påverkad av relikt saltvatten istället har en natriumhalt som är högre än kloridhalten (räknat i ekvivalenter) och en mycket hög alkalinitet (över 180 mg/l HCO3). Detta är ofta en följd av vittring av mineral i kombination med jonbyte i sediment med hög natriumhalt. Detta kan också förekomma i sedimentär berggrund.

Användningen av salt (främst natriumklorid) är stor i bebyggda områden i jämförelse med de mängder som tillförs naturligt via luften. Även på landsbygden kan den mänskliga tillförseln av salt vara betydande [9], [10]. Förhöjda kloridhalter kan orsakas av bland annat vägsaltning, avlopp eller lakvatten från deponier.

I områden ovanför den marina gränsen, MG, kan vanligen påverkan från vägsaltning eller avlopp påvisas relativt lätt. Under den marina gränsen är det ofta svårt att urskilja antropogena kloridtillskott eftersom naturligt förekommande klorid kan ge höga, och dessutom mycket varierande, kloridhalter i ett område.

Vägsaltningen har under de senaste decennierna anpassats så att mindre salt sprids idag än tidigare men fortfarande är förhöjda kloridhalter i grundvattnet ofta orsakade av vägsaltning. Vid påverkan från vintervägsaltning med natriumklorid kan man förvänta sig 1:1 förhållanden (räknat som ekvivalenter) mellan natrium och klorid. Emellertid kan bilden kompliceras av jonbyte i marken så att kalcium och magnesium (totalhårdhet) står för en del av ökningen istället för natrium. För dammbindning på grusvägar används vanligen kalciumklorid eller magnesiumklorid.

I de fall förhöjda kloridhalter beror på påverkan från avlopp, deponier eller djurhållning är ofta den förhöjda kloridhalten åtföljd av förhöjda halter av nitrat eller ammonium.

Läs mer i avsnitt Nitrat

Läs mer i avsnitt Ammonium

Bedömning av tillstånd

Halten av klorid i grundvatten är normalt låg eller mycket låg i områden över den marina gränsen, MG, det vill säga framför allt i regionerna B, I och J, se avsnitten Indelning i regioner och Indelning i typer av provtagningsplatser. Medelvärdet för klorid i opåverkade brunnar i dessa regioner bör ligga ungefär på nivåerna som visas i kartan över beräknade halten av luftdeponerad klorid i det vatten som infiltrerar och bildar grundvatten. För en enskild brunn kan kloridhalten vara såväl högre som lägre beroende på lokala variationer i depositions- och infiltrationsförhållanden. Halten i en provpunkt är dock troligen i de allra flesta fall inom spannet 50–200 procent av den angivna halten på kartan. I områden under den marina gränsen eller med sedimentär berggrund är halterna vanligtvis betydligt högre speciellt i djupare grundvatten.

Läs mer i avsnitt Indelning i regioner

Läs mer i avsnitt Indelning i typer av provtagningsplatser

Se kartan över beräknade halten av luftdeponerad klorid

Klass

Tillstånd

Cl (mg/l)

Kommentar

1a

Mycket låg halt

< 5

Motsvarar ungefär kloridhalt från naturlig deposition i Norrland och Svealand

1b

Låg halt

5–20

Motsvarar ungefär kloridhalt från naturlig deposition i Götaland

2

Måttlig halt

20–50

Vanlig halt i brunnar under den marina gränsen och i Region A

3

Relativt hög halt

50–100

4

Hög halt

100–300

Tjänligt med anmärkning vid enskild vattenförsörjning. Generellt tröskelvärde i grundvattenförekomster är 100 mg/l.

5

Mycket hög halt

≥ 300

Risk för smakförändringar

 

Grundvattnets kloridhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Klass

 

1a

1b

2

3

4

5

Klorid, Cl (mg/l)

 

< 5

5–20

20–50

50–100

100–300

≥ 300

 

Antal

 

 

 

%

 

 

Större vattentäkt i jord

1 957

19,4

45,8

27,3

6,1

1,0

0,3

Enskild brunn i jord

23 023

20,7

49,6

21,1

5,5

2,5

0,7

Källa i jord

2 372

47,9

35,9

12,5

2,4

1,0

0,2

Rör i jord

265

34,7

38,5

15,5

6,8

3,0

1,5

Större vattentäkt i berg

1 044

18,8

44,8

25,6

7,4

3,3

0,2

Enskild brunn i berg

54 791

11,7

46,6

23,6

8,6

6,2

3,3

Provpunkter – jord

27 662

23,1

48,1

20,7

5,3

2,3

0,6

Provpunkter – berg

55 837

11,9

46,5

23,6

8,6

6,1

3,2

Alla provpunkter

87 104

15,4

46,9

22,8

7,6

4,9

2,4

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

Höga halter av klorid i grundvattnet begränsar dess användbarhet som dricksvatten på grund av salt smak. Gränsen för att känna salt smak varierar men oftast anges smakgränsen till 300 mg/l.

Förhöjda kloridhalter och därmed även höga värden för konduktivitet är vanligt förekommande i djupa brunnar. Höga kloridhalter i grundvattnet har i vissa områden varit kända under en lång tid och där har brunnar med saltproblem tagits ur bruk. Enligt SGU:s riktlinjer bör en sådan brunn återfyllas helt eller delvis med tätande material [7]. SGU avråder från att installera filter för att reducera kloridhalten eftersom risken för saltvatteninträngning i omkringliggande brunnar då ökar.

I kommunala vattentäkter är det relativt sällsynt med kloridhalter över 100 mg/l. I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges för allmän vattenförsörjning gränsvärdet gränsvärdet 250 mg/l. Gränsvärdet är satt från teknisk synpunkt – vattnet bör inte vara korrosivt. I Svenskt Vattens råd för lämplig vattenkvalitet för att minska korrosion i vattenledningar, anges att kloridhalten bör ligga under 50 mg/l [11].
För dricksvatten från mindre vattentäkter anger Livsmedelsverket att kloridhalt över 100 mg/l medför att vattnet är tjänligt med anmärkning [12], [13].

Påverkan på ytvatten

Kloridjonen fastläggs inte i marken utan rör sig genom marken till ytvattendrag. Även om klorid i viss mån tas upp av växtlighet och även kan bilda organiska klorföreningar kommer huvuddelen av kloridjonerna att röra sig genom marken i samma takt som vattnet. Vägsaltning med natriumklorid kan genom jonbytesprocesser, där natriumjonen i vägsaltet fastläggs på markpartiklarna och vätejoner och metalljoner frigörs i stället, bidra till att surt vatten och eventuellt också metalljoner tillförs ytvattendrag [14].

Under de senaste decennierna har ekologiska effekter av den pågående ökningen i kloridhalter i vattendrag och sjöar, som till stor del beror på vägsaltning, uppmärksammats. Ökade kloridhalter kan på många olika sätt störa akvatiska ekosystem. Vilka kloridhalter som är skadliga beror på en mängd olika faktorer, men för många arter verkar även halter väl under 100 mg/l ge problem [15].

Tröskelvärde och vända-trend-värde för grundvattenförekomster

Klorid ingår i tröskelvärdeslistan i bilaga 3 till SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och statusklassificering, med det generella tröskelvärdet 100 mg/l (SGU–FS 2023:1). Parametrar som ingår i listan utgör underlag för beslut om miljökvalitetsnormer för kemisk grundvattenstatus. När vattenmyndigheterna fastställer ett tröskelvärde för en parameter i en grundvattenförekomst görs det utifrån anvisningar i SGU:s föreskrifter. Lokala tröskelvärden sätts vid behov, exempelvis när naturliga bakgrundshalter är högre än föreskrifternas generella tröskelvärde, eller om känsliga grundvattenberoende ekosystem motiverar ett lägre tröskelvärde. Vända trend-värdet beslutas för förekomster som riskerar otillfredsställande status och är direkt kopplat till åtgärdsbehovet. Vända trend-värdet är den koncentration av ett förorenande ämne vid vilken åtgärder senast ska sättas in för att grundvattenförekomsten ska behålla god status.

SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och klassificering av status (SGU–FS 2023:1)

 

Senast ändrad 2024-01-29

Skriv ut