Nickel

Metallen nickel förekommer naturligt i låga halter i grundvatten. Högre halter kan förväntas i vissa bergarter och i samband med mineraliseringar, men kan också bero på mänsklig påverkan. I dricksvatten kan förhöjda halter även bero på kontakt med ledningsmaterial och andra tekniska installationer.

Nickel påvisades först i Sverige, år 1751, och utvanns också inom landets gränser under merparten av 1800-talet [1]. Därefter har utvinningen koncentrerats till andra delar av världen. Under senare tid har intresse för utvinning ökat såväl internationellt som nationellt [2].

Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.

Läs mer på sidan Vad visar kartorna?

Bakgrundshalter

Naturliga bakgrundshalter av nickel i grundvatten är generellt låga. Medianvärdet inom den nationella miljöövervakningen är 0,33 µg/l för ytligt jordgrundvatten, medan den 90:e percentilen uppgår till 1,4 µg/l [4]. Naturligt höga halter kan dock förekomma i anslutning till vissa bergarter, och i samband med vissa typer av mineraliseringar, se geokemisk beskrivning. Höga halter kan också förekomma i och i anslutning till områden med sulfidjord, till följd av mobilisering genom intensiv kemisk vittring [5].

I grundvatten förekommer nickel framför allt som tvåvärt positiv jon. Nickel kan också förekomma i olika former av komplex. Vid höga pH-värden tenderar nickel att bindas till organiskt material eller till oxider i marken. I reducerande miljöer kan nickel bindas till sulfider. Lösligheten och mobiliteten för nickel i grundvattnet är därmed som störst vid oxiderande förhållanden och låga pH-värden [6].

Under senare decennier indikerar nationell miljöövervakning en generellt sjunkande trend för nickelhalter i grundvatten, vilket kan bero både på minskad luftburen deposition och en minskad försurningspåverkan.

Påverkanskällor

Nickel är hårt men samtidigt tänjbart, och legeras lätt med andra metaller till särskilt hållfasta och värmetåliga legeringar. Den största andelen nickel används för framställning av rostfritt stål. Nickel utgör också en del av en rad så kallade superlegeringar, och används också för ytbehandling (så kallad nickelplätering eller förnickling), för att skydda metallföremål från korrosion och för att ge en blank yta. Nickel kan förekomma i exempelvis katalysatorer, installationer för vattenledningar, uppladdningsbara batterier, kemikalier, gjutgods, verktyg, smycken och mynt [1]. Nickel förekommer också som spårelement i fossila bränslen.

Förhöjda halter av nickel i grundvatten kan orsakas av eller förekomma i anslutning till exempelvis gruvor och gruvavfall, smältverk, industrier, deponier och avloppsreningsverk. Nickel kan också förekomma i förhöjda halter i anslutning till gamla glasbruk, och i så kallad kisaska som var en vanlig restprodukt vid pappersbruk med tillverkning av sulfitmassa [7].

I urbana miljöer kan bakgrundshalter av nickel vara allmänt förhöjda till följd av spridning från exempelvis däck, broms- och asfaltsbeläggning [8]. Långväga spridning via luft – atmosfärisk deposition – är numera förhållandevis begränsad [9].

I samband med utdikning och grundvattensänkning (och på längre tidskalor även landhöjning), kan förhöjda nickelhalter uppkomma som ett resultat av oxidation av svavelhaltiga mineral. Nära markytan brukar man tala om sura sulfatjordar. Fenomenet har dock påvisats även djupare ner under markytan, i samband med stora grundvattenuttag och kraftiga förändringar av grundvattennivån[10]. Nickel kan mobiliseras både vid avsänkning och vid efterföljande höjning av grundvattennivån.

Bedömning av tillstånd och påverkan

Halterna av nickel i grundvatten är normalt låga eller mycket låga. Måttliga eller högre halter bör generellt ses som en indikation på någon form av lokal påverkanskälla inom tillrinningsområdet eller korrosionspåverkan i ledningssystemet. Grundvattnets tillstånd och grad av påverkan med avseende på nickel redovisas i fem klasser.

Grundvattnets nickelhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

Nickel är ett nödvändigt spårämne för tillväxt och utveckling hos växter och flera organismer. Således exponeras människor i allmänhet för en låg bakgrundsdos av nickel via födan. Medelintaget av nickel via fast föda är generellt avsevärt högre än bidraget från dricksvatten [11].

Höga halter av nickel i grundvattnet begränsar dess användbarhet som dricksvatten på grund av risk för negativa hälsoeffekter. Livsmedelsverket (LIVSFS 2022:12) anger gränsvärdet 20 µg/l för allmän dricksvattenförsörjning. Riktvärdet för dricksvatten från enskilda och andra mindre dricksvattenanläggningar är också 20 µg/l [12, 13]. Vatten med högre halter än så anses otjänligt som dricksvatten och bör inte heller användas för matlagning.

Kunskapen om hälsoeffekter av alltför höga intag är begränsad, men det finns indikationer på exempelvis gastrointestinal, neurologisk, hematologisk och neurologisk påverkan [14]. Det finns också studier som indikerar möjliga effekter på reproduktion och tillväxt [15]. Nickelallergi orsakas inte av exponering via mat och dryck. För individer med utvecklad allergi tycks dock exponering genom mat och dryck under vissa förutsättningar kunna framkalla symtom. Likaså tycks en del av de med kontakteksem kunna bli bättre genom reducerat nickelintag via mat och dryck [16].

I dricksvatten kan nickel i förhöjda halter bero på påverkan från ledningssystemet, genom korrosion på ledningar, kopplingar, hydrofor, varmvattenberedare med mera [14], [17]. Genom att låta vattnet i kranen rinna ett tag, speciellt om man inte använt systemet på ett tag, kan halten minska.

Påverkan på ytvatten

Trots att nickel är nödvändigt för många växter och djur, är det potentiellt toxiskt för akvatiska organismer även i förhållandevis låga halter. Nickel är också ett av vattendirektivets så kallade prioriterade ämnen, och anses därmed utgöra ett särskilt hot mot akvatiska miljöer. Generella miljökvalitetsnormer för dessa prioriterade ämnen har getts genom direktivet om prioriterade ämnen i ytvatten (2008/105/EG), och införlivats i svensk rätt som gränsvärden genom Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2019:25). Gränsvärdet för årsmedelvärde i inlandsytvatten uppgår till 4 µg/l och avser upplöst, biotillgänglig koncentration.

Ytvatten som är mjuka och fattiga på närings- och humusämnen, samt vatten med lågt pH, är särskilt känsliga vad avser nickelförorening och potentiella ekotoxikologiska effekter [18].