Natrium

Natrium (Na⁺), är tillsammans med kalcium (Ca²⁺), magnesium (Mg²⁺) och kalium (K⁺) de positiva joner som finns i högst halter i grundvattnet. Tillsammans kallas de ofta baskatjoner. Natrium tillförs grundvattnet genom vittring av berggrunden men eftersom natrium främst ingår i svårvittrade mineral återfinns högre halter av natrium främst i sedimentära bergarter som bildats i havet och i områden som legat under havsnivån efter senaste istiden. Även nederbördens och den torra depositionens innehåll av havssalter bidrar till natriumhalten.

Natrium ingår i vägsalt och även i många hushålls- och industrikemikalier.

Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.

Läs mer på sidan Vad visar kartorna?

Bakgrundshalter

I havsstrandnära lägen kan grundvattnet innehålla förhöjda natriumhalter. Även i andra områden där det finns relikt saltvatten, det vill säga områden som tidigare varit täckta av salt hav (region C, E, F och G), kan halterna av natrium vara förhöjda. Sedimentär berggrund som bildats i salta hav kan också ge förhöjda natriumhalter.

Läs mer i avsnitt Indelning i regioner

Speciellt längs Västkusten är tillskottet av havssalt genom deposition (från nederbörd eller genom torr deposition av saltpartiklar) också en viktig källa för natrium (se avsnittet klorid). Natrium finns i de flesta bergarter men eftersom natrium ofta ingår i relativt svårvittrade mineral är halterna som bildas genom vittring betydligt lägre än för till exempel kalcium. Natriumhalterna är vanligtvis högre i bergborrade brunnar än i brunnar i jordlagren. Bakgrundshalten i det ytliga jordgrundvattnet är 4,5 mg/l som medianvärde med 90:e percentilvärdet 17 mg/l [2].

Påverkanskällor

Användningen av salt (främst natriumklorid) är stor i bebyggda områden i jämförelse med de mängder som tillförs naturligt via luften. Även på landsbygden kan den mänskliga tillförseln av saltvara betydande. Natriumjoner är lättrörliga i mark och grundvatten.

Förhöjda natriumhalter kan orsakas av till exempel vägsaltning, avlopp eller lakvatten från deponier. Vägsaltning är en vanlig källa till natrium. Vägsaltningen har under de senaste decennierna anpassats så att mindre salt sprids i dag än tidigare. Längs vägar som saltas är ofta även halterna av kalcium och magnesium förhöjda i grundvattnet. Detta beror på att en del av det natrium som finns i vägsaltet byts mot kalcium- och magnesiumjoner som finns adsorberade på markpartiklarna (jonbyte).

Natrium kan också indikera avloppspåverkan. Även i lakvatten från deponier är natriumhalten ofta hög.

I områden ovanför den marina gränsen, MG, kan vanligen påverkan från till exempel vägsaltning eller avlopp påvisas relativt lätt (se avsnittet om klorid). Under MG är det ofta svårt att urskilja antropogena natriumtillskott i till exempel borrade vattenbrunnar, eftersom naturligt förekommande natrium kan ge höga och dessutom mycket varierande halter i ett område. Grundvattenuttag kan leda till att halterna av natrium stiger på grund av havsvatteninträngning i strandnära lägen vid kusten, eller genom att relikt saltvatten mobiliseras.

Läs mer i avsnitt Klorid

I havsvatten motsvaras kloridhalten av en natriumhalt som utgör 85 procent av kloridhalten (räknat i ekvivalenter). Stora flöden och snabba transportvägar mellan havsvatten och en brunn kan medföra att det salta grundvattnet får samma proportioner mellan natrium och klorid som havsvattnet. Detta är förmodligen ovanligt. Oftast sker jonbyte i grundvattenzonen där natriumjoner byts ut mot kalcium- och magnesiumjoner. Detsamma gäller vid relikt saltvatten och då salter lakas ut från leror som överlagrar grundvattnet. Jonbyte medför att ett sådant grundvatten får förhöjda halter av kalcium och magnesium. Det förekommer emellertid att en brunn som är påverkad av relikt saltvatten i stället har en natriumhalt som är högre än kloridhalten (räknat i ekvivalenter) och en mycket hög alkalinitet (över 180 mg/l HCO₃). Detta är ofta en följd av vittring av mineral i kombination med jonbyte i sediment med hög natriumhalt, vilket också kan förekomma i sedimentär berggrund.

Bedömning av tillstånd

Halten av natrium i grundvatten är ofta förhöjd i områden som legat under havsytan, inklusive områden med sedimentära bergarter som bildats i havet. Även natrium i nederbörd och torr deposition bidrar i områden utan andra natriumtillskott till låga halter av natrium. Natrium finns i de flesta bergarter men ingår ofta i relativt svårvittrade mineral, vilket innebär att vittringstillskottet är mindre betydande. 

Grundvattnets natriumhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

Höga halter av natrium i grundvattnet kan begränsa dess användbarhet som dricksvatten främst på grund av tekniska problem. I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges att natrium är en indikatorparameter med gränsvärdet 200 mg/l. För dricksvatten från mindre vattentäkter anger Livsmedelsverket att natriumhalter över 100 mg/l medför att vattnet är tjänligt med anmärkning ur teknisk synpunkt och vid halter över 200 mg/l även ur estetisk synpunkt [3], [4].

Natrium i dricksvatten kan påskynda korrosion av vattenledningar och andra installationer, vilket kan leda till att de fräts sönder och att halten av metaller i vattnet ökar. Vid natriumhalter över 200 mg/l kan vattnet smaka salt. Det är relativt ovanligt med så höga natriumhalter i grundvatten som används för dricksvattenförsörjning, men eftersom det är vanligt att jonbyte med natrium används i avhärdningsanläggningar för att minska halten av kalcium och magnesium kan det behandlade dricksvattnet innehålla förhöjda halter av natrium.

För att minska risken för högt blodtryck i befolkningen bör medelintaget av salt (NaCl) inte överstiga 6 gram per dag, det vill säga högst 2,4 gram natrium per dag. Det är natrium i saltet som kan höja blodtrycket. I Sverige äter vi i genomsnitt ungefär 11 gram salt per dag. Det är nästan dubbelt så mycket som rekommenderat [5]. Vid ett så stort saltintag via föda, har natriumhalten i dricksvatten högst begränsad betydelse. Vid den mycket höga natriumhalten 200 mg/l utgör dricksvatten endast cirka 17 procent av det rekommenderade maximala natriumintaget (2,4 gram/dag) vid en vattenkonsumtion på två liter per dag.

Påverkan på ytvatten och terrestra ekosystem

Utflöde av grundvatten bidrar i de allra flesta söta ytvattensystem till huvuddelen av de baskatjoner som är nödvändiga för såväl växt- som djurliv. I synnerhet magnesium, kalium och kalcium men även natrium utgör viktiga näringsämnen [6].

Även om de flesta ekosystem gynnas av höga och stabila halter av baskatjoner kan till exempel stark påverkan från vägsaltning ge negativa effekter. Vägsaltning kan bidra till att surt vatten, och eventuellt också med höga metallhalter, tillförs ytvattendrag genom jonbytesprocesser där natriumjonen i vägsaltet binds på markpartiklarna och vätejoner och metalljoner i stället frigörs [7].