Kadmium hör till de metaller som är definierade som särskilt farliga och därför utgör prioriterade utfasningsämnen, sådana ämnen som man arbetar med att sluta använda i Sverige och inom EU. Kadmium kan förekomma naturligt i grundvatten, men högre halter kan också bero på mänsklig påverkan, främst genom luftburen deposition. Via luften har metaller spridits från exempelvis smältverk, annan metallindustri och förbränning. Metaller har ibland också tillförts mark och vatten direkt. Användning av kadmiumhaltig fosfatgödsel har medfört ökade kadmiumhalter i åkerjord under det senaste halvseklet. Utsläppen av kadmium i Europa har minskat betydligt de senaste decennierna [1]. Detta innebär att såväl den lokala som den långväga depositionen av kadmium är betydligt lägre än tidigare. Kadmium har emellertid i stor utsträckning lagrats i marken.
Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.
Läs mer på sidan Vad visar kartorna?
I tabellen visas för varje klass (färg på kartan) vilka halter i brunnsvattnet som kan förväntas. För klassen 0,05 µg/l (blå områden på kartan) kan exempelvis noteras att 75,9 procent av analyserna från grundvattnet i jord har halter under 0,05 µg/l. Övriga grundvatten i jord i de blå områdena på kartan har således högre kadmiumhalt.
Cd |
Grundvatten i jord |
|
|
|
Grundvatten i berg |
|
|
|
||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Uppmätta halter, mg/l |
|
|
Antal analyser |
Uppmätta halter, mg/l |
|
|
Antal analyser |
|||||
Kartklass |
<0,05 |
0,05–0,1 |
0,1–0,5 |
0,5–1 |
≥1 |
|
<0,05 |
0,05–0,1 |
0,1–0,5 |
0,5–1 |
≥1 |
|
|
% |
|
% |
|
||||||||
<0,05 |
75,9 |
13,1 |
9,6 |
0,8 |
0,7 |
6 081 |
86,1 |
7,1 |
5,8 |
0,7 |
0,4 |
15 417 |
0,05–0,1 |
68,5 |
16,6 |
13,2 |
1,0 |
0,6 |
2 182 |
78,5 |
9,3 |
10,2 |
1,0 |
1,0 |
2 290 |
0,1–0,5 |
61,4 |
18,4 |
16,9 |
2,0 |
1,3 |
1 268 |
71,1 |
10,8 |
14,2 |
2,0 |
1,9 |
1 885 |
0,5–1 |
53,9 |
18,0 |
22,5 |
2,2 |
3,4 |
89 |
54,2 |
11,4 |
19,9 |
4,0 |
10,4 |
201 |
≥1 |
63,8 |
17,4 |
10,1 |
2,9 |
5,8 |
69 |
57,3 |
5,6 |
14,6 |
6,7 |
15,7 |
89 |
Alla |
72,0 |
14,6 |
11,5 |
1,0 |
0,8 |
9 689 |
83,3 |
7,7 |
7,3 |
0,9 |
0,7 |
19 882 |
Kadmium bildar sällsynta mineral som kadmiumsulfiden greenockit och kadmiumkarbonatet oktavit, men förekommer oftast i zinkblände och blyglans. Små mängder kadmium kan finnas i bergartsbildande mineral, till exempel biotit och amfibol. De högsta kadmiumhalterna finns i sedimentära bergarter som lerskiffer och sandsten, samt i metamorf skiffer. Kadmium anrikas i organiskt material, och svartskiffer och kol kan innehålla mycket höga halter. Kadmium är mobilt vid oxiderande förhållanden och lakas ur från sulfider vid pH lägre än 8. Vid högt pH tenderar kadmium att fällas ut med karbonater. Mobiliteten är dock begränsad på grund av att kadmium gärna adsorberar till lermineral och organiskt material samt fälls ut med järn-manganhydroxider.
Den huvudsakliga källan till kadmium i svensk morän är polymetalliska mineraliseringar (zink, bly, koppar, silver) där kadmium förekommer i sulfider, främst i blyglans och zinkblände, exempelvis i Jämtland, Lappland och Bergslagen. Förhöjda koncentrationer finns också i morän som överlagrar basiska bergarter (gabbro, basalt) och finkorniga sedimentära bergarter och deras metamorfa motsvarigheter (lerskiffer och skiffer). Morän som innehåller svartskiffer kan ha särskilt höga kadmiumhalter, till exempel längs randen av Kaledoniderna i Jämtland, i Västergötland (Billingen) och öster om Vättern. På Gotland och Öland kan förhöjda kadmiumhalter orsakas av både kalksten och marin lera. I Skåne speglar förhöjda kadmiumhalter förekomsten av kambrisk svartskiffer och sandsten som innehåller Zn-Pb-Ag-mineraliseringar [2].
Kadmium förekommer exempelvis i skiffrar, och i några regioner i landet med sedimentär berggrund förekommer naturligt höga halter i grundvattnet. Ett påtagligt inslag av alunskiffer i jordmaterialet kan leda till förhöjda kadmiumhalter i grundvattnet. Höga halter har även påvisats i områden med kambrisk sandsten i Skåne liksom i områden med sedimentär berggrund i Dalarna [3], [4]. I mineral uppträder kadmium ofta tillsammans med zink. Kadmium adsorberas på humusämnen och på lermineral. Kadmium fastläggs relativt svagt i marken och frigörs vid sänkt pH, då väte- och aluminiumjoner tränger bort adsorberat kadmium från markpartiklarna. I markvatten och grundvatten har man funnit att kadmiumhalten stiger snabbt då pH understiger 5. Vid försurning finns alltså en risk för förhöjda kadmiumhalter. På det hela taget har kadmiumhalterna i grundvattnet minskat med tiden, vilket sannolikt beror på den minskade luftburna kadmiumdepositionen, men det skulle även kunna bero på att försurningspåverkan har avtagit i marken [5]. Bakgrundshalten i det ytliga grundvattnet i jord är nu 0,0085 µg/l som medianvärde med 90:e percentilvärdet 0,040 µg/l [6].
Kadmium har tillförts marken både areellt och i anslutning till speciella punktkällor. Den areella tillförseln har skett genom luftburen deposition och genom spridning av fosfatgödselmedel. Trots att dessa utsläpp har minskat ligger mycket kadmium kvar i de ytliga marklagren. Kadmium binder till organiska substanser (dock inte lika hårt som bly och kvicksilver). Framför allt södra Sveriges skogs- och jordbruksjordar innehåller lagrat kadmium. När sulfidjordar (till exempel svartmockor) dräneras och därmed syresätts kan mycket sura vatten med höga halter av kadmium och andra metaller uppkomma [7], [8].
Som exempel på punktkällor kan nämnas smältverk, zinkframställning och batterifabriker där nickel–kadmiumbatterier tillverkats. Påverkan från dessa kan sträcka sig från några kilometer till någon mil ut från källan. Lokalt, men även genom långväga transport från källor utomlands, bidrar förbränning av fossila bränslen till den atmosfäriska depositionen av kadmium. Kadmium har även använts inom ytbehandlingsindustrin. I gruvområden innehåller sulfidmalmsavfall kadmium. Restprodukten kisaska från svavelsyratillverkning vid bland annat tidigare pappers- och massaindustri, innehåller också höga halter av tungmetaller, förutom kadmium även zink, koppar och bly och ibland även arsenik och kvicksilver.
Kadmium har använts inom glasindustrin, och marken kring glasbruk inklusive deponier av glaskross, kan ge mycket höga kadmiumhalter i grundvatten. Till stor del förekommer kadmium bundet till partiklar [9].
Halterna av kadmium i grundvatten är normalt låga eller mycket låga. Grundvattnets tillstånd och grad av påverkan med avseende på kadmium redovisas i fem klasser. Jämfört med tidigare Bedömningsgrunder för grundvatten har klassgränserna justerats för att harmoniera med Livsmedelsverkets reviderade föreskrifter för dricksvatten (LIVSFS 2022:12).
Klass | Tillstånd | Cd (µg/l) | Kommentar |
---|---|---|---|
1 |
Mycket låg halt |
<0,05 |
Vanlig halt i grundvatten |
2 |
Låg halt |
0,05–0,1 |
|
3 |
Måttlig halt |
0,1–0,5 |
Kan ge biologiska effekter i ytvatten. Ytvattengränsvärdet är 0,08-0,25 µg/l som årsmedelvärde (hårdhetsberoende). |
4 |
Hög halt |
0,5–1 |
SLV anger 0,5 µg/l som nytt dricksvattengränsvärde fr.o.m. 2026. Tröskelvärde för grundvattenförekomster. |
5 |
Mycket hög halt |
≥1 |
Tjänligt med anmärkning vid halt över 1 µg/l respektive otjänligt som dricksvatten 5 µg/l vid enskild vattenförsörjning. |
Klass | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | |
---|---|---|---|---|---|---|
Kadmium, Cd (µg/l) |
|
< 0,05 |
0,05–0,1 |
0,1–0,5 |
0,5–1 |
≥ 1 |
|
Antal |
|
|
% |
|
|
Större vattentäkt i jord |
1 257 |
90,4 |
5,3 |
3,7 |
0,5 |
0,2 |
Enskild brunn i jord |
9 937 |
71,7 |
15,0 |
11,5 |
1,1 |
0,7 |
Källa i jord |
1 579 |
84,7 |
7,9 |
6,6 |
0,5 |
0,3 |
Rör i jord |
269 |
79,2 |
8,2 |
10,0 |
0,4 |
2,2 |
Större vattentäkt i berg |
587 |
94,9 |
1,4 |
2,7 |
0,9 |
0,2 |
Enskild brunn i berg |
23 539 |
84,6 |
7,2 |
6,8 |
0,8 |
0,6 |
Provpunkter – jord |
13 117 |
75,2 |
13,0 |
10,1 |
0,9 |
0,7 |
Provpunkter – berg |
24 130 |
84,8 |
7,1 |
6,7 |
0,8 |
0,6 |
Alla provpunkter |
38 212 |
81,4 |
9,2 |
7,9 |
0,9 |
0,6 |
Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.
Höga halter av kadmium i grundvattnet kan begränsa vattnets användbarhet som dricksvatten på grund av risken för hälsoeffekter. Kadmium är en metall som är toxisk i låga halter och den har så vitt man vet ingen nödvändig funktion i organismer. Kadmium förekommer ofta tillsammans med zink, som är en för de flesta organismer livsnödvändig metall och som aktivt tas upp av såväl växter som djur. Eftersom förmågan att göra åtskillnad mellan de båda ämnena hos många organismer är dålig har även den kemiskt likartade metallen kadmium stor biotillgänglighet. Vid järnupptag hos människor kan kadmium också tas upp om järnbrist finns [10].
Den europeiska livsmedelsmyndigheten bedömde 2009 att gränsen för det tillåtna intaget av kadmium behöver sänkas, eftersom studier visade att även låga exponeringsnivåer kan ge skador på njurar och skelett [11]. Det finns således behov av sänkta intag även med tanke på andra hälsoeffekter än njurskador, detta gäller till exempel risken för skelettskador [12].
Kemikalieinspektionen genomförde 2011 en riskvärdering som kom fram till att kadmiumexponeringen behöver minskas även i Sverige, eftersom kadmiumintaget för delar av befolkningen ligger på en nivå som kan medföra negativ påverkan. Bedömningen var emellertid att dricksvattnet inte ger ett avgörande bidrag till det totala intaget av kadmium, med undantag för spädbarn och småbarn som får modersmjölksersättning eller välling berett på vatten med högre halt kadmium än normalt. De viktigaste exponeringsvägarna är i stället övrig kost och rökning [13]. Detta bekräftas av en omfattande sammanställning av kadmiumhalten och andra metaller i olika typer av livsmedel [14].
I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges gränsvärdet 5 µg/l för allmän dricksvattenförsörjning. Från 2026 sänks detta värde till 0,5 µg/l. För enskild vattenförsörjning anges att kadmiumhalt över riktvärdet 0,5 µg/l innebär att vattnet bör ses som otjänligt [15], [16]. Korrosion av kadmiumhaltigt material i rör och andra installationer i kontakt med vattnet kan öka kadmiumhalten i kranvatten. Detta gäller i synnerhet om vattnet har lågt pH-värde.
Kadmium i grundvattnet kan tillföras ytvattensystemen. Kadmium är rörligt, särskilt vid låga pH-värden. För akvatiska organismer kan skador uppkomma vid en kadmiumhalt på 0,1 µg/l i känsliga ytvatten, det vill säga vatten som är mjuka, fattiga på närings- och humusämnen och vatten med lågt pH [17].
Kadmium tillhör de metaller som innebär en speciell risk för vattenmiljön och som ska prioriteras med avseende på åtgärder inom vattenförvaltningen. I Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten (HVMFS 2019:25) anges att för god status i ytvatten ska kadmiumhalten (beroende på vattnets hårdhet) inte överstiga 0,08–0,25 µg/l som årsmedelvärde, samt att den maximala koncentrationen inte får överstiga 0,45–1,5 µg/l.
Kadmium ingår i tröskelvärdeslistan i tabell 1 i bilaga 3 till SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och statusklassificering, med det generella tröskelvärdet 0,5 µg/l (SGU–FS 2023:1). Föreskriften reviderades 2023, innan dess var riktvärdet 5 µg/l (SGU-FS 2013:2).
Parametrar som ingår i listan utgör underlag för beslut om miljökvalitetsnormer för kemisk grundvattenstatus. När vattenmyndigheterna fastställer ett tröskelvärde för en parameter i en grundvattenförekomst görs det utifrån anvisningar i SGU:s föreskrifter. Tröskelvärden anpassas efter den enskilda förekomsten vid behov, exempelvis när naturliga bakgrundshalter är högre än föreskrifternas generella tröskelvärde, eller om känsliga grundvattenberoende ekosystem motiverar ett lägre tröskelvärde. Vända trend-värdet beslutas för förekomster som riskerar otillfredsställande status och är direkt kopplat till åtgärdsbehovet. Vända trend-värdet är den koncentration av ett förorenande ämne vid vilken åtgärder senast ska sättas in för att grundvattenförekomsten ska behålla god status.
SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och klassificering av status (SGU–FS 2023:1)
Senast ändrad 2024-06-18