Aluminium

Metallen aluminium förekommer i höga halter i stora delar av den svenska berggrunden och finns därför naturligt i grundvatten. Halterna av aluminium i grundvattnet styrs främst av pH-förhållandena och innehåll av organiska ämnen som humus (se avsnittet Aluminium – samvariation med andra parametrar). Aluminiumhalterna är vanligtvis låga i djupare grundvatten och medför därför vanligtvis inte problem inom vattenförsörjningen, däremot kan ytligt, surt grundvatten transportera ut aluminium till ytvattendrag, där det är toxiskt för djurlivet.

Läs mer i avsnitt Aluminium – samvariation med andra parametrar

Kartorna visar en generaliserad bild av grundvattenkvaliteten. I stora delar av Sverige är det ont om data, vilket ger större osäkerheter i kartbilden. Detta markeras på kartan med svagare färg. Områden som ligger inom tre kilometer från närmaste provtagningspunkt är markerade med starkare färg.

Läs mer på sidan Vad visar kartorna?

Bakgrundshalter

Aluminium är en huvudbeståndsdel i berggrunden utanför kalkbergsområdena men halterna i grundvatten är vanligtvis låga eftersom lösligheten vid normala pH-värden är låg. Aluminiums löslighet ökar när pH-värdet sjunker men aluminium går även i lösning som aluminatjon vid pH-värden över 8,5. Aluminium bildar även komplex med bland annat organiska anjoner och fluorid vilket kan öka lösligheten. Halten av aluminium i markvattnet kan vara hög men i de flesta områden och under normala pH-förhållanden faller det lösta aluminiumet ut och fastläggs i markens övre delar. Halten löst aluminium i grundvatten överstiger sällan 0,1 mg/l vid pH över 5,5. Ytliga och sura grundvatten i morän inom områden där berggrunden har låg vittringsbenägenhet kan dock ha aluminiumhalter runt 1 mg/l. Vid den nationella miljöövervakningen är medianvärdet för grundvatten i jord 0,02 mg/l medan 90:e percentilen uppgår till 0,22 mg/l [2]. Vid pH-värden under 5,0 innebär upplösning av aluminiummineral att pH-värdet stabiliseras. Denna buffringsreaktion medför att halten oorganiskt aluminium i mark- eller grundvatten ökar.

Påverkanskällor

Det försurande nedfallet under senare halvan av 1900-talet har medfört en markförsurning som i sin tur har inneburit en betydande mobilisering och uttransport av oorganiskt aluminium genom det ytliga grundvattnet till sjöar och vattendrag.

Gruvverksamhet skapar förhållanden där metaller i ökad omfattning kan frigöras. Ett exempel är vittring av varphögar och anrikningssand där vittring av sulfidmineral kan ge upphov till extremt sura vatten, vilket innebär att mycket aluminium kan gå i lösning. Även dränering av sura sulfatjordar kan ge mycket höga aluminiumhalter.

Bedömning av tillstånd

Halten av aluminium är vanligtvis låg i grundvattnet trots att aluminium är en huvudbeståndsdel i berggrund och jordlager, med undantag för kalkbergarter. Grundvattnets tillstånd för aluminium redovisas i fem klasser.

Grundvattnets aluminiumhalt – indelning efter provtagningsplats och fördelning i procent

Resultatet baseras på data i SGU:s databaser 2023.

Halter i dricksvatten

I Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12) anges att aluminium är en indikativ parameter med gränsvärdet 0,2 mg/l i dricksvatten. Gränsvärdet är satt från teknisk synpunkt (olägenheter av aluminiumflockning efter vattenbehandling med aluminiumsulfat) och är inte tillämpligt för hälsoriskbedömningar.

För dricksvatten från mindre vattentäkter anger Livsmedelsverket att aluminiumhalter över 0,5 mg/l medför att vattnet är tjänligt med anmärkning [3], [4].

Varken Livsmedelsverket eller World Health Organization (WHO) har satt något hälsobaserat riktvärde för aluminium i dricksvatten WHO (2017) anger dock att den provisoriska hälsomässiga veckogränsen för intag av aluminium via livsmedel som togs fram 2007 av Joint FAO/WHO Expert Committee on Food Additives (JECFA) vid omräkning till dricksvatten skulle motsvara 0,9 mg/l [5]. JECFA utgick från att risken för neurologiska skador inte helt kan avfärdas, trots att de studier som fanns tillgängliga inte gav ett tillräckligt gott underlag [6]. JECFA har senare (2011) med stöd av mer data kunnat fördubbla nivån för acceptabelt veckointag [7], vilket skulle kunna ses som att även nivån för halt i dricksvatten skulle kunna ökas till det dubbla. WHO har emellertid inte tagit hänsyn till denna ändring. Upptaget av aluminium från föda eller dricksvatten beror på en rad faktorer och det är möjligt att aluminium i dricksvatten tas upp förhållandevis mer effektivt i kroppen.

WHO lyfter fram de stora fördelar som finns för att använda aluminiumsalter i vattenverk, inte minst för att minska mikrobiologiska risker. Vid vattenverk där aluminium används som fällningskemikalie bör man emellertid sträva efter att avskilja aluminiumflockarna innan distribution i ledningsnätet, för att undvika tekniska problem med exempelvis slambildning i ledningar och annan utrustning. De haltkrav detta ställer är betydligt lägre (0,1–0,2 mg/l) än ett möjligt hälsobaserat gränsvärde. WHO avstår därför från att sätta ett hälsomässigt riktvärde.

Trots att dricksvatten står för en mycket liten andel av människans intag av aluminium har flera studier påvisat att även halter över omkring 0,1 mg/l av aluminium i dricksvatten skulle kunna vara en riskfaktor för demenssjukdomar [8], [ 9]. Detta är emellertid omtvistat.

Påverkan på ytvatten

Vid lägre pH-värden möjliggörs en ökad transport av löst aluminium – en viktig process i försurning av mark-, grund- och ytvatten. Aluminium är skadligt för levande organismer i ytvatten och står för en stor del av de negativa effekterna som försurningen har orsakat bland annat genom påverkan på fiskgälar. Aluminium kan finnas i många olika förekomstformer beroende på pH, löst organiskt material, fluorid, sulfat och temperatur. I markvatten och ytvatten finns aluminium till en betydande del bundet i organiska komplex, vilka är mindre skadliga exempelvis för fisk än oorganiskt aluminium.

Löst aluminium kan bidra till att humusämnen flockas i sjöar och vattendrag, och aluminium kan även falla ut i hydroxidform om pH-värdet stiger när kolsyra avgår till luften. Aluminiumutfällningarna kan ansamlas på botten av vattendrag och sjöar och därmed ändra förutsättningarna för det biologiska livet. Fosfor kan medfällas och på så sätt tillföras sedimentlagret. 

Sammanställningar visar att om halten av oorganiskt aluminium är högre än 20 µg/l finns risk för att artsammansättningen av bottenfauna i sjöar och vattendrag är påverkad [10]. Samma halt anges också som ett riktvärde som inte bör överskridas för att skydda öring [11].