Handledning Bedömningsgrunder för grundvatten

Indelning i regioner

Indelning i regioner

När grundvattenkvaliteten i ett område undersöks vill man ofta veta om vattnets kvalitet överensstämmer eller avviker från andra grundvatten med liknande förutsättningar på grund av lokal påverkan. Här presenteras en indelning i geografiska regioner som ett hjälpmedel till att kunna jämföra analysresultat avseende grundvattnets kvalitet.

Tio geografiska regioner

Sverige har delats in med avseende på likartade storskaliga naturförutsättningar vad gäller berggrund, jordartsförhållanden, klimat och hydrologi (se kartan med regioner). Regiongränserna sammanfaller dels med bergartsgränserna mellan yngre sedimentära bergarter (kalkstenar, skiffrar, sandstenar med mera) och kristallint urberg (granit, gnejs, granodiorit, med mera), dels med gränserna mellan områden som ligger under respektive över högsta kustlinjen, HK (det vill säga den högsta nivån i terrängen där strandmärken från det hav, eller de stadier av Östersjön, som täckte delar av landet vid inlandsisens försvinnande, påträffas).

A – Sydsveriges sedimentära berggrundsområde omfattar sedimentära bergarter i Skåne samt på Öland och Gotland. Regionen karaktäriseras av lättvittrade jordar och bergarter vilket ger hög motståndskraft mot försurning. Höga naturliga sulfathalter och även förhöjda kloridhalter kan förekomma i anslutning till vissa bergarter. Regionen är belägen såväl under som över HK.

B – Sydsvenska höglandet omfattar urbergsområden ovanför HK från Skåne till södra delarna av Närke. Berg- och jordarter är relativt svårvittrade och området har därför låg motståndskraft mot försurning. Särskilt de västra delarna har varit utsatta för hög deposition av försurande ämnen.

C – Väst- och sydostkusten omfattar urbergsområden under HK längs Västkusten och Ostkusten, men också Kalmarssundsandstenen längs Smålandskusten. Även här är berg- och jordarter relativt svårvittrade. Läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager. Tidigare var depositionen av försurande ämnen (gäller Västkusten) hög i området. Sulfidhaltiga gyttjejordar kan vid dränering ge upphov till sura vatten med extrema sulfat- och metallhalter.

D – Mellansveriges sedimentära berggrundsområde omfattar den sedimentära berggrunden i Västergötland, Östergötland och Närke. Regionen är jämförbar med region A.

E – Mellansvenska sänkan omfattar urbergsområden under HK runt de stora mellansvenska sjöarna med relativt svårvittrade berg- och jordarter. Läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager. Sulfidhaltiga gyttjejordar kan vid dränering ge upphov till sura vatten med extrema sulfat- och metallhalter.

F – Upplands kalkpåverkade område utgörs av urberg men jordarna är kalkhaltiga genom sitt bergartsinnehåll som delvis har sitt ursprung i sedimentära bergarter i Bottenhavet. Motståndskraften mot försurning blir därför högre vilket förstärks av läget under högsta kustlinjen med förekomst av leror och andra finkorniga jordar. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager. Sulfidhaltiga gyttjejordar kan vid dränering ge upphov till sura vatten med extrema sulfat- och metallhalter.

G – Norrlandskusten omfattar ett urbergsområde under HK med relativt svårvittrade berg- och jordarter. Läget under högsta kustlinjen, med förekomst av leror och andra finkorniga jordar ökar dock motståndskraften mot försurning. Höga naturliga kloridhalter förekommer i kustnära områden samt från kvarvarande relikt havsvatten i berggrund och jordlager. Längs kusten kan svartmockor, det vill säga sulfidhaltiga gyttjejordar, vid dränering ge upphov till sura vatten med extrema sulfat- och metallhalter.

H – Sedimentära berggrundsområden i Dalarna och Jämtland karaktäriseras av lättvittrade jordar och sedimentära bergarter med hög motståndskraft mot försurning. Höga naturliga sulfathalter förekommer främst i anslutning till vissa bergarter i Jämtland. Området är beläget såväl över (Jämtland) som under HK (Siljansringen). Förekomsten av naturligt höga kloridhalter är dock låg eftersom områdena ligger över den marina gränsen (MG).

I – Urbergsområden inom Norrlandsterrängen ovanför högsta kustlinjen omfattar områden från Dalsland i sydväst till Treriksröset i norr. Berg- och jordarter är relativt svårvittrade. Inom detta stora område förekommer dock variationer i de naturgivna förutsättningarna. Exempelvis utmärker sig västra Dalarna med särskilt svårvittrad berggrund, till exempel den jotniska sandstenen och dalaporfyrer, vilket ger svag motståndskraft mot försurning. Längst i norr täcks stora delar av myrmarker vilket kan medföra reducerande förhållanden och höga järn- och manganhalter i grundvattnet.

J – Norra delarna av fjällkedjan sträcker sig från nordvästra Jämtland till området norr om Torne träsk. Området präglas av en stor blandning av bergarter från svårvittrade kvartsiter och graniter till mer lättvittrade basiska bergarter som till exempel amfiboliter, ännu mer lättvittrade skiffrar och mycket lättvittrade, svagt omvandlade kalkstenar. Ytmässigt dominerar bergarter som är relativt lättvittrade. Stor nederbördsmängd och den starkt brutna topografin medför dock att ytliga grundvatten i jord har relativt snabb omsättningstid och därmed låg jonstyrka. Dalgångarna täcks ofta av myr- och kärrmarker vilket kan ge reducerande betingelser och höga järn- och manganhalter i grundvattnet.

Senast ändrad 2024-01-29

Skriv ut