I denna del beskrivs bakgrund, innehåll och syfte, och hur handledningen är tänkt att kunna användas.
Bedömningsgrunder för grundvatten utgör ett omfattande kunskapsunderlag om Sveriges grundvattenkvalitet, och kan användas för att tolka och värdera insamlade data om grundvatten. Datasammanställningarna i handledningen utgör ett omfattande referensmaterial angående vilka halter av olika ämnen som förekommer i svenska grundvatten, och vilka typer av föroreningar som påträffas. Tillståndsklasserna som presenteras i Bedömningsgrunder för grundvatten är inte rättsligt bindande, utan är tänkta att användas som ett verktyg för att inom landet kunna göra enhetliga klassningar av grundvattnets tillstånd avseende olika parametrar, oavsett syftet med bedömningen. Bedömningsgrunderna kan därmed ge en utgångspunkt för olika riskbedömningar relaterade till effekter på hälsa, miljö och tekniska installationer. Handledningen utgör också ett stöd för vattenmyndigheterna inom vattenförvaltningsarbetet avseende grundvatten.
Naturvårdsverket gav 1999 ut Bedömningsgrunder för miljökvalitet – grundvatten [1]. Bedömningsgrunderna avsåg grundvattnets tillstånd framför allt med avseende på människors hälsa och ekologiska risker, och syftade till att ge underlag för en bedömning av om grundvattnet var antropogent påverkat eller inte. Dessa bedömningsgrunder ersattes 2013 av Bedömningsgrunder för grundvatten utgivna av SGU (SGU-rapport 2013:01) [2] i vilka antalet bedömda parametrar utvidgades kraftigt och också kom att innefatta parametrar som normalt inte visar på en antropogen påverkan. SGU-rapport 2013:01 är fortsatt tillgänglig via SGU:s webbtjänst GeoLagret. Sedan 2013 har dataunderlaget och antalet analyser som kan ligga till grund för bedömningar ökat flerfalt i SGU:s databaser. Parametrarnas fördelning av halter i handledningen Bedömningsgrunder för grundvatten bygger på ett betydligt mer omfattande analysmaterial än tidigare, och utgör därmed ett förbättrat referensverk för i vilka halter olika ämnen förekommer i grundvattnet i olika delar av landet. För exemplet arsenik har antalet provtagningsplatser ökat från cirka 3 700 (rapport 2013) till 33 000 (webbaserad handledning 2024). Revidering av Bedömningsgrunder för grundvatten behövdes också eftersom kunskaps- och rättsutvecklingen lett till att delar av innehållet blivit inaktuellt.
Bedömningsgrunder för grundvatten finns från och med 22 mars 2024 tillgänglig som webbaserad handledning, och inte som tryckt publikation. En fördel med webbformat är att det ger möjlighet till mer löpande uppdateringar för att hålla uppgifter aktuella. Nytt i den webbaserade handledningen Bedömningsgrunder för grundvatten är bland annat interpolerade kartor som visar fördelningen av halter hos oorganiska ämnen i grundvatten, uppdelat på grundvatten i jord respektive berg samt differenskartor. Fler parametrar har delats in i tillståndsklasser, och för några ämnen har klassgränser justerats. Indelningen i påverkansklasser som fanns i föregående bedömningsgrunder har utgått. Ytterligare samvariationsanalyser visar hur olika ämnen korrelerar mot pH, konduktivitet, redoxförhållanden, kemisk syreförbrukning, turbiditet med mera. Regionindelningen har behållits, liksom indelningen som bygger på typ av provtagningsplats. Fler ämnesgrupper och parametrar presenteras, särskilt olika grupper av syntetiska organiska ämnen som kan utgöra miljö- och hälsofarliga föroreningar i grundvatten.
I vattenförvaltningsarbetet är handledningen ett hjälpmedel för att utvärdera grundvattnets kvalitet, för att ta fram förekomstspecifika tröskelvärden för grundvatten som ligger till grund för miljökvalitetsnormen god kemisk status, och för att upprätta övervakningsprogram. De gränsvärden och bedömningsgrunder för prioriterade ämnen samt särskilda förorenande ämnen (SFÄ) som finns angivna för ytvatten i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVFMS 2019:25) utgör en utgångspunkt för att beräkna om ämnenas förekomst i grundvattnet kan innebära ett hot mot den kemiska eller ekologiska statusen i angränsande ytvatten. För terrestra grundvattenberoende ekosystem såsom våtmarker och rikkärr saknas motsvarande kvalitetskrav inom vattenförvaltningsarbetet, och bedömningsgrunder för sådana ekosystem behöver utvecklas vidare, med fokus på vilka ämnen och halter som olika naturtyper och värdefulla arter tål eller inte tål.
Bedömningsgrunderna för ytvatten och bedömningsgrunderna för grundvatten har olika funktion, eftersom bedömningsgrunderna för ytvatten ingår som en integrerad del av föreskrifterna om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten. Bedömningsgrunderna för ytvatten bygger på det genomarbetade system för klassificering av ekologisk status i ytvatten som ges av bilaga V i vattendirektivet (2000/60/EG). Ytvattnets kemiska status bestäms av EU-gemensamma gränsvärden (angivna i prioämnesdirektivet (2008/105/EG)) som också återfinns i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVFMS 2019:25).
För grundvatten bygger klassificeringen av kemisk status på tröskelvärden som enligt grundvattendirektivet (2006/118/EG) ska anpassas efter de skyddsbehov som råder för den enskilda grundvattenförekomsten. I SGU:s föreskrifter om kartläggning, riskbedömning och klassificering av status för grundvatten (SGU-FS 2023:1) finns generella tröskelvärden för grundvatten, som vattenmyndigheterna kan använda som stöd i arbetet med att ta fram tröskelvärden. Om ett grundvattenberoende ekosystem är särskilt känsligt för ett ämne kan tröskelvärdet behöva justeras nedåt, och om det finns naturligt förhöjda halter av något ämne som inte beror av mänsklig påverkan kan tröskelvärdet behöva justeras uppåt. Ett sådant flexibelt system kan inte beskrivas med fasta nationella gränsvärden eller klassgränser, eftersom förekomstspecifika anpassningar av tröskelvärden ibland är nödvändiga. I arbetet med att ta fram anpassade tröskelvärden för grundvatten är Bedömningsgrunder för grundvatten ett användbart referensmaterial.
Grundvattnets kemiska sammansättning har genomgått en storskalig förändring genom människans påverkan. Den tidigare stora depositionen av försurande svavelföreningar ledde till ökade sulfathalter samt sjunkande alkalinitet och pH, vilket resulterade i en ökad rörlighet av metaller i marken och grundvattnet. Även om depositionen kraftigt har minskat under de senaste årtiondena är marken och grundvattnet fortfarande påverkade. Depositionen av kväveföreningar är fortfarande betydande och kan framför allt i södra Sverige lokalt ge ett ökat kväveläckage. Överuttag av grundvatten kan skapa vattenbrist och leda till förändringar i vattnets beskaffenhet genom till exempel ökad salthalt. Risk för försämrad markstabilitet vid förändrade grundvattennivåer kan uppkomma bland annat vid tunneldrivning och andra undermarkskonstruktioner. Gruvverksamhet samt grus- och bergtäkter kan också påverka grundvattnet både kvantitativt och kvalitativt.
I jordbruksområden förorenas ofta grundvattnet genom kväveläckage, vilket leder till höga nitrathalter i såväl enskilda som kommunala dricksvattentäkter. Undersökningar visar även att bekämpningsmedel, både från jordbruk och från den urbana miljön, inklusive användning i samband med infrastruktur, kan nå brunnar via grundvattnet. PFAS-föroreningar är ett annat uppmärksammat problem i grundvatten, där en av de betydande källorna för lokalt förhöjda halter är brandskum från släckning och brandövningsplatser. Påverkan från enskilda avlopp ger förutom mikrobiell förorening även ökade halter av kväve och klorid samt hushållskemikalier och läkemedel. Lakvatten från deponier och förorenade områden kan påverka grundvattnet med en rad olika föroreningar. Vägsaltning påverkar grundvattenkvaliteten längs stora delar av vägnätet, och risken för utsläpp av drivmedel eller kemiska produkter vid olyckor utgör ett allvarligt hot mot vattenkvaliteten.
Klimatförändringar med stigande havsnivåer, ändrade nederbördsförhållanden och ökad risk för översvämningar kommer att kunna påverka grundvattnet ur såväl kvantitativ som kvalitativ synpunkt [3]. Den hydrologiska regimen, det vill säga de typiska tidsmässiga variationerna i den hydrologiska cykeln, är redan under förändring med ändrade nederbördsmönster över landet. Snösmältningen och vegetationsperioden infaller tidigare och växtlighet håller i sig längre på hösten, med större evapotranspiration som följd. Detta innebär att grundvattennivåns avsänkningsperiod under sommarhalvåret har förlängts de senaste decennierna. Klimatförändringen kan leda till ändrad markanvändning, odling av nya grödor, längre växtsäsonger och ökad användning av gödsel och bekämpningsmedel vilket också kan medföra påverkan på grundvattenkvaliteten. Den ökade nederbörden kan dessutom medföra fler och större översvämningar samt periodvis höjda vattennivåer i sjöar och vattendrag, vilket kan påverka grundvattnets kvalitet genom ökat inflöde av ytvatten till grundvattenmagasin samt mobilisering av föroreningar i mark. Både högre och lägre grundvattennivåer kan påverka halterna av olika ämnen genom förändrade redoxförhållanden. I kustområden kan havsnivåhöjningen påverka grundvattnets kvalitet genom att risken för saltvatteninträngning ökar. Enskilda brunnar i kustnära områden kan ha små marginaler och en större risk för saltvattenpåverkan.
Många av de aspekter som tas upp för bedömning i handledningen har normalt inte ett antropogent ursprung. Dessa tas ändå upp, eftersom de ofta begränsar möjligheterna att använda grundvattnet som dricksvatten om inte särskild vattenbehandling införs. Implementeringen av dricksvattendirektivets bestämmelser om riskbedömning i tillrinningsområde till uttagspunkt ökar också kraven på att inom vattenförvaltningen bedöma påverkan från naturliga bakgrundshalter.
Senast ändrad 2024-03-22