Tennorganiska föreningar

Tennorganiska föreningar är kolväten som är bundna till metallen tenn. Vissa sådana ämnen har använts som biocider i båtbottenfärg och som träimpregneringsmedel. Tennorganiska ämnen har också industriella användningsområden och kan finnas i plast, fogmassa och andra produkter. Det finns därför olika spridningsvägar till mark- och vattenmiljön, där tennorganiska ämnen kan orsaka skada för både miljö och människa.

Exempel på molekylstruktur – Bis(tributyltenn)oxid

Definition, ursprung och användningsområden

Tennorganiska föreningar är metallorganiska ämnen där kolväten är bundna till en eller flera atomer av metallen tenn. Gruppen kan delas in i mono-, di-, tri- och tetraorganiska tennföreningar, baserat på hur många kolvätegrupper som är bundna till tenn. Tennorganiska föreningar har tidigare haft stor användning som biocider i båtbottenfärger, så kallade antifoulingmedel, som hindrar påväxt av vattenlevande organismer som havstulpaner, musslor och alger på båtar. Framför allt har det välkända miljögiftet tributyltenn (TBT) använts som biocid i båtbottenfärg [1]. TBT kan med tiden också brytas ner till dibutyltenn (DBT) och monobutyltenn (MBT) som kan påträffas på platser där båtbottenfärg har hanterats. 

Tennorganiska ämnen, däribland TBT, har också använts som träimpregneringsmedel och konserveringsmedel i andra sammanhang än just båtbottenfärg. Ämnet tricyklohexyltenn har tidigare använts som akaricid, det vill säga bekämpningsmedel mot spindeldjur som spinnkvalster, vid frukt- och bärodlingar enligt Kemikalieinspektionens bekämpningsmedelsregister [1]. Andra mono- och diorganiska tennföreningar används även som stabilisatorer vid tillverkning av UV- och värmetålig plast, samt i produkter som fogmassa, lim och lacker [2], [3].

Även om vissa tennorganiska föreningar har varit godkända och använts som bekämpningsmedel i Sverige, både som biocider och växtskyddsmedel [1], så hanteras tennorganiska ämnen som en gemensam grupp i detta avsnitt, separat från avsnittet Bekämpningsmedel.

Spridningsvägar och skadliga effekter

Möjliga spridningsvägar till mark och grundvatten är via spill och läckage från områden där båtbottenfärg och träimpregneringsmedel har använts och hanterats, utsläpp från avfallshantering och deponier, och diffus spridning från exempelvis båtar och byggnadsmaterial där tennorganiska ämnen ingår. Trots användningsförbud för tennorganiska föreningar i båtbottenfärg för fritidsbåtar sedan 1989 och totalförbud inom EU sedan 2008 [2], förekommer tennorganiska ämnen fortfarande i höga halter i sediment vid småbåtshamnar och andra platser där båtbottenfärg har hanterats. Grundvatten i närheten av sådana platser riskerar också att påverkas. Enligt Naturvårdsverkets branschlista kan föroreningar av tennorganiska ämnen också förekomma inom en rad ytterligare verksamheter – förutom avfallshantering, hamnar och impregneringsverksamhet uppges också färgindustri, garveri, massa- och pappersindustri, metallverk, sågverk, varv och verkstadsindustri [4].

Lätta tennorganiska ämnen har relativt låga värden för fördelningskoefficienterna mellan oktanol och vatten (K_ow) samt mellan organiskt kol och vatten (K_oc), vilket indikerar hög vattenlöslighet och låg fastläggning till mark. Monobutyltenn (MBT) är till exempel mycket vattenlösligt och relativt rörligt i grundvattenmiljön [5]. Rörligheten blir generellt lägre för de större molekylerna, TBT är till exempel betydligt mindre rörlig. Varianter med långa och komplexa kolkedjor kan förväntas ha mycket låg vattenlöslighet och hög tendens att fastläggas till mark. Även ämnen med låg teoretisk rörlighet kan dock transporteras och spridas i grundvatten, exempelvis genom partikelbunden transport.

Metallen tenn i sig anses inte vara särskilt giftig för människor, men flera av de tennorganiska ämnena kan ge upphov till mycket skadliga effekter på både människa och miljö. Hos människor kan tennorganiska ämnen bland annat ge skador på hjärna, lever, njurar, immunförsvar och reproduktionssystem samt vara hormonstörande. För vattenlevande organismer kan ämnena ge kraftigt hormonstörande effekter som imposex (utveckling av hanliga könsorgan hos honor) och sterilitet, samt skador på nervsystem, organ och immunförsvar i relativt låga halter [6].