Ftalater

Ftalater är syntetiska organiska ämnen vilka framför allt används som mjukgörare i plastprodukter, men även i bland annat hushålls-, hygien- och kosmetikaprodukter. Spridning i vattenmiljön kan bland annat ske via avloppsvatten och läckage från deponier. Ftalater kan vara reproduktions- och hormonstörande, och är därmed skadliga för människa och miljö.

Exempel på molekylstruktur – Dietylhexylftalat (DEHP)

Definition, ursprung och användningsområden

Ftalater är en grupp av syntetiska organiska ämnen som är baserade på ftalsyra (1,2-bensendikarboxylsyra). Ftalater används som mjukgörare i en mängd olika typer av plastprodukter, allt från leksaker till byggmaterial och matförpackningar. Ett särskilt viktigt användningsområde är som mjukgörare i PVC-plast (polyvinylklorid), där ftalater kan stå för upp till 40 procent av sammansättningen [1]. Ftalaterna kan relativt lätt läcka ut från plastprodukter eftersom de inte är kemiskt bundna till plasten. Ftalater förekommer också i en rad olika hushålls-, hygien- och kosmetikaprodukter, däribland tvättmedel, tvål, nagellack och hårspray [2].

Sedan 2020 råder det inom EU generellt förbud för att använda vissa typer av ftalater (genom kommissionens förordning (EU) 2018/2005), däribland den mest uppmärksammade ftalaten dietylhexylftalat (DEHP). Det generella förbudet medger dock undantag för vissa typer av produkter och användningsområden. Förbudet gäller inte heller alla ftalater.

Spridningsvägar och skadliga effekter

Ftalater kan nå mark- och grundvattenmiljön bland annat genom läckage från deponier, utsläpp från tillverkningsindustri, avloppsvatten och spridning av avloppsslam [3], [4]. Både enskilt avloppsvatten och avloppsvatten som passerat avloppsreningsverk kan orsaka spridning av ftalater till mark- och grundvatten, eftersom de flesta reningsverken i dagsläget inte är anpassade för att rena den typen av organiska mikroföroreningar [5].

Överlag har ftalater relativt låg vattenlöslighet och tenderar att binda till mark och organiskt material, vilket begränsar mobiliteten i vattenmiljön och spridningen i grundvatten. Större ftalater har generellt högre värden för fördelningskoefficienterna mellan oktanol och vatten (K_ow) respektive organiskt kol och vatten (K_oc). Ftalater med komplexa eller långa sidokedjor som dietylhexylftalat (DEHP), den mest välkända och undersökta ftalaten, har därför mycket låg rörlighet i grundvattenmiljön, medan mindre ftalater som dimetylftalat är mer rörliga [6], [7]. Även ämnen med låg teoretisk rörlighet kan dock transporteras och spridas i grundvatten, exempelvis genom partikelbunden transport.

Ftalater kan vara skadliga för både människa och miljö. Ämnena har bland annat visat sig vara reproduktions- och hormonstörande (så kallade endokrina disruptorer) samt kunnat kopplas till bröst- och prostatacancer, diabetes hos vuxna och skadliga effekter på immunsystemet [8]. Ftalater kan vara svårnedbrytbara i miljön och bioackumuleras i viss mån, men är inte bland de miljögifter som anses vara allra mest persistenta eller bioackumulativa.