Handledning Bedömningsgrunder för grundvatten

Bekämpningsmedel

Bekämpningsmedel är produkter som är till för att förhindra att djur, växter eller mikroorganismer orsakar skada på egendom (inklusive grödor), eller skadar människors eller djurs hälsa. Bekämpningsmedel brukar kategoriseras som antingen biocider eller växtskyddsmedel. Biocider används för att förebygga eller motverka skada eller olägenhet för människors hälsa eller egendom och kan exempelvis vara myggmedel eller impregneringsmedel. Växtskyddsmedel används för att skydda växter och växtprodukter inom jordbruk, trädgårdsbruk och skogsbruk. Växtskyddsmedel kan få särskilt omfattande spridning i miljön, eftersom de används över stora arealer.

Bekämpningsmedel är bland de vanligare organiska föroreningarna i grundvatten, och en av de vanligaste anledningarna till att Sveriges grundvattenförekomster bedömts ha eller vara i risk för otillfredsställande kemisk status. I grundvatten påträffas både aktiva ämnen i bekämpningsmedel och nedbrytningsprodukter till dessa, både från nu godkända bekämpningsmedelsprodukter och sådana som har varit förbjudna sedan flera decennier.

DMS.png

Exempel på molekylstruktur - N,N-dimetylsulfamid (DMS)

Definition, ursprung och användningsområden

Bekämpningsmedel är enligt Kemikalieinspektionens definition ”kemiska eller biologiska produkter som är till för att förhindra att djur, växter eller mikroorganismer orsakar skada på egendom eller skadar människors eller djurs hälsa”. I Bedömningsgrunder för grundvatten behandlas endast kemiska bekämpningsmedel. Bekämpningsmedel delas in i grupperna biocider och växtskyddsmedel beroende på användningsområde, och de måste vara godkända av Kemikalieinspektionen för att få säljas i Sverige. En biocid- eller växtskyddsmedelsprodukt kan innehålla ett eller flera verksamma ämnen som ger den önskade bekämpningseffekten. Enligt Kemikalieinspektionens statistik används cirka 300 olika verksamma ämnen i de 1 245 produkter som är godkända i Sverige. Knappt 12 000 ton verksamma ämnen säljs per år, där cirka 9 300 ton används inom industrin och cirka 2 000 ton används inom jordbruket. Resterande mängder används inom hushåll, frukt- och trädgårdsverksamhet samt skogsbruk [1].

Både biocider och växtskyddsmedel kan delas in i undergrupper baserat på vilken typ av organismer som kontrolleras, till exempel fungicider (svamp), herbicider (växter), insekticider (insekter), akaricider (spindeldjur) och rodenticider (gnagare). Ett fåtal verksamma ämnen i bekämpningsmedel förekommer naturligt, exempelvis pyretriner som kan extraheras från vissa växter och agera som insekticider. De allra flesta verksamma ämnena framställs dock syntetiskt. Ämnena kan se mycket olika ut molekylärt och ha helt olika verkningsmekanismer och egenskaper.

Biocider används för att förebygga eller motverka att organismer orsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom, och kan bland annat vara träskyddsmedel, båtbottenfärg, desinfektionsmedel, råttgift och myggmedel. Användning av biocidprodukter sker främst inom olika typer av industriell verksamhet och i hushåll.

Växtskyddsmedel används huvudsakligen för att skydda växter och växtprodukter mot angrepp från till exempel svamp, skadedjur och konkurrerande växter, och används framför allt inom jordbruk, frukt- och trädgårdsodling samt skogsbruk. Inom gruppen herbicider finns både selektiva ämnen som riktas mot specifika typer av växter, och så kallade totalbekämpningsmedel, till exempel glyfosat, som används för totalbekämpning av oönskad växtlighet inom både jordbruk och i andra sammanhang. Ett exempel på totalbekämpningsmedel som fått stor spridning i miljön är produkten Totex strö som var godkänd fram till 1989, och främst användes utanför jordbruket för att bekämpa vegetation på grusade ytor, banvallar, industriområden och liknande. Totex strö innehöll de verksamma ämnena diklobenil och atrazin, vars nedbrytningsprodukter är bland de mest spridda organiska föroreningarna i grundvatten än i dag. Framför allt påträffas fortfarande ämnet 2,6-diklorbensamid (BAM) som är en välkänd metabolit till diklobenil (och som även kan uppstå som metabolit till den godkända fungiciden fluopikolid, vilket också kan förklara vissa fynd av BAM i grundvatten).

Spridningsvägar och skadliga effekter

Spridningsvägarna till mark och grundvatten skiljer sig mellan biocider och växtskyddsmedel. Biocider har tidigare använts på sätt som gett upphov till förorening av mark och grundvatten, till exempel när klorfenolpreparat använts för träimpregnering, och när tennorganiska antifoulingmedel använts i båtbottenfärg för att förhindra påväxt av vattenlevande organismer på båtar (läs mer i avsnitten Klorbensener och klorfenoler och Tennorganiska föreningar). Varken klorfenoler eller båtbottenfärg med tennorganiska biocider är godkända numera, utan andra ämnen används som träskyddsmedel och antifoulingmedel. Biocider kan dock fortfarande spridas från spill eller oaktsam hantering vid träimpregnering och urlakning från impregnerade produkter (impregneringsmedel), avloppsvatten från industri och reningsverk eller enskilda avlopp (till exempel desinfektionsmedel och myggmedel), läckage från båtar direkt till mark och vatten (båtbottenfärg/antifoulingmedel), samt från avfallshantering, industriell verksamhet och deponier med mera.

Växtskyddsmedel sprids avsiktligt över stora arealer för att skydda grödor och bekämpa oönskad växtlighet, och har därför särskilda förutsättningar att kunna spridas i mark- och vattenmiljön. Besprutning på jordbruksmark och inom trädgårdsodling är viktiga påverkanskällor, liksom ogräsbekämpning på till exempel banvallar och hårdgjorda ytor. Många av de växtskyddsmedel som används inom jordbruket har måttlig rörlighet i mark, men kan trots detta under vissa omständigheter röra sig genom marken ner till grundvattnet. Väl nere i grundvattenzonen kan de föras vidare till nedströms liggande områden och transporteras till brunnar eller vattendrag långt från den plats där de använts. I jordbruksområden kan alltså växtskyddsmedel spridas diffust i grundvatten över stora arealer. I grova jordar rör sig mark- och grundvatten relativt snabbt och det finns begränsade förutsättningar för fastläggning, vilket kan medföra relativt hög risk för spridning av växtskyddsmedel. Även vissa finkorniga lerjordar kan dock vara problematiska om det förekommer så kallade makroporer, vilka kan utgöras av till exempel maskhål, sprickor och rotkanaler som kan leda till mycket snabb spridning [2].

Aktiva ämnen i bekämpningsmedel kan genomgå kemiska reaktioner och mikrobiologiska nedbrytningsprocesser i mark och grundvatten, det är därför även vanligt att påträffa metaboliter (nedbrytnings- och reaktionsprodukter) till bekämpningsmedel i grundvatten. Nedbrytning sker framför allt i de övre jordlagren, och när bekämpningsmedel och metaboliter väl nått den mättade grundvattenzonen så sker nedbrytningsprocesser generellt mycket långsamt och ämnena kan finnas kvar under lång tid [3]. En metabolit som uppmärksammats på senare tid på grund av omfattande fynd i grundvatten är N,N-dimetylsulfamid (DMS). DMS är en nedbrytningsprodukt till fungiciden tolylfluanid som varit förbjuden i Sverige sedan 2007, samt till fungiciden cyazofamid som användes för svampbekämpning i potatisodlingar fram till 2023.

Ett stort antal bekämpningsmedel har påträffats i svenska grundvatten, både godkända ämnen och sedan länge förbjudna substanser som är långlivade i miljön. Det är inte helt ovanligt att halter av bekämpningsmedel överskrider gränsvärden för dricksvatten i både kommunala grundvattentäkter och enskilda brunnar. Screeningar i bland annat Skåne har visat att bekämpningsmedel även påträffats inom ett stort antal vattenskyddsområden till grundvattentäkter [4]. Bekämpningsmedel är också en av de huvudsakliga föroreningarna som orsakar otillfredsställande kemisk status bland Sveriges grundvattenförekomster.

Långtidsexponering av betydande halter av vissa bekämpningsmedel kan bland annat leda till skador på organ och immunförsvar samt hormonstörningar och cancer [5]. Livsmedelsverket bedömer dock att exponeringen av bekämpningsmedel från livsmedel och dricksvatten generellt inte innebär en risk för människors hälsa i Sverige [6]. Ekotoxiciteten varierar mycket bland olika bekämpningsmedel, men är särskilt hög för bland annat vissa klorerade pesticider och insekticider inom grupperna pyretroider och neonikotinoider. Många bekämpningsmedel regleras med ekotoxicitetsbaserade gränsvärden i ytvatten inom EU och i Sverige, där gränsvärden för olika ämnen kan variera stort (se Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2019:25) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten).

Försäljningsstatistik för bekämpningsmedel i Sverige

Enligt Kemikalieinspektionens statistik från 2022 fanns 1245 godkända bekämpningsmedel i Sverige. Flera verksamma ämnen förekommer dock i ett flertal av dessa produkter i olika kombinationer och beredningsformer, och vissa verksamma ämnen förekommer i både biocid- och växtskyddsmedelsprodukter.

De grupper av bekämpningsmedel som stod för flest antal godkända verksamma ämnen år 2022 var insektsmedel/insekticider (59 stycken), ogräsmedel/herbicider (58 stycken) och svampmedel/fungicider (50 stycken) vilka samtliga främst används inom jordbruket. Under 2022 såldes nästan 12 000 ton verksamma ämnen, och jordbruket stod för cirka 2 000 ton, varav främst ogräsmedel (nästan 1 600 ton). Glyfosat är det mest använda växtskyddsmedlet inom jordbruket med cirka 850 ton försåld mängd. Industrin stod för cirka 9 300 ton bekämpningsmedel, där den största posten var tryck- och vakuumimpregneringsmedel, vilket bland annat används som träskyddsmedel för olika typer av träprodukter. Större delen av de bekämpningsmedel som säljs och används i Sverige är alltså biocider som används industriellt, sett till vikten aktiv substans. Förutom jordbruk och industri, stod hushåll stod för cirka 420 ton, frukt- och trädgårdsodling för cirka 50 ton, och skogsbruk för cirka 14 ton [1].

 

Metaboliter till bekämpningsmedel – relevanta eller icke-relevanta?

I vissa fall behåller metaboliter, nedbrytnings- och reaktionsprodukter till bekämpningsmedel samma toxiska verkningsmekanismer som modermolekylen. Om så är fallet, eller om de har andra allvarligt toxiska verkningsmekanismer, definieras de som relevanta metaboliter enligt EU-gemensamma vägledningsdokument, Sanco/221/2000 – rev. 11, som används vid godkännande av bekämpningsmedel [7]. Andra metaboliter kan klassas antingen som icke-relevanta eller metabolites of no concern. Icke-relevanta innebär i detta sammanhang att de inte delar den aktiva substansens egenskaper och inte heller är allvarligt toxiska (genotoxiska, reproduktionstoxiska eller cancerogena), men att de fortfarande kan vara skadliga för miljö eller människa. De särskiljs därigenom från metabolites of no concern som omfattar slutnedbrytningsprodukter som koldioxid eller enkla alifatiska kolväten. Klassningen av de metaboliter som uppstår kan påverka om ett bekämpningsmedel godkänns för användning eller inte.

Diskussioner om metaboliter till bekämpningsmedel pågår inom EU (2024), där det lagts fram förslag om separata regleringar och gränsvärden för olika typer av metaboliter i grundvatten baserat på riskbild. I dagsläget finns ingen sådan separation i Bedömningsgrunder för grundvatten eller vattenförvaltningsarbetet avseende grundvatten.

 

Senast ändrad 2024-01-29

Skriv ut