Numerisk modellering
I inledningen till detta kapitel om matematiska modeller beskrevs möjligheten att välja numeriska modeller som beräkningsmetod.
I inledningen till detta kapitel om matematiska modeller beskrevs möjligheten att välja numeriska modeller som beräkningsmetod.
Det kan alltså vara den metod man utgår ifrån oavsett problemställningens komplexitet. Antingen är det för att det inte går att beskriva problemet med homogena egenskaper och enkla geometrier eller så är det ett medvetet val även vid relativt enkla problemställningar, ibland för att kunna jämföra med resultat från analytiska beräkningar.
Det finns många fall där det innebär stora fördelar att gripa sig an sitt problem med hjälp av numerisk modellering. Ett exempel som kan vara värt att nämna är vid varierande hydrauliska gradienter (till exempel en täkt i en sluttning) vilket kan ge genomströmning genom täktområdet, eller inströmning i ena delen av schakten men utströmning i en annan. Ett annat exempel kan vara att åskådliggöra hur vattendelare kan tänkas flyttas, till exempel i takt med att en materialtäkt fortskrider i brytningsriktningen. Det går ofta att hitta fler exempel på komplexa förhållanden i samband med geotekniska problem som kräver ingenjörsgeologiska lösningar med tätande sponter inom vissa delar av en schakt och infiltration inom andra delar. Det finns alltså tydliga fördelar med numerisk modellering om man är osäker på sin konceptuella modell och hur randvillkoren fungerar. Olika tolkningar kan ställas mot varandra. Det händer att arbetet med modelluppsättning och kalibrering stärker övertygelsen att den ena tolkningen är riktig.
Numeriska modeller kan anpassas till konceptuella modeller av varierande komplexitet. Denna handledning utgör inte någon uttömmande genomgång av modelleringsteori och numeriska metoder, det finns utförliga läroböcker för detta. Vi vill i alla fall ge några handfasta råd som kan vara bra att följa vid upprättandet av numeriska grundvattenmodeller.
Slutligen vill SGU framföra att det är viktigt att redovisa numeriska modeller på ett tydligt sätt. Det bör framgå hur och var man ansatt sina egenskaper (konduktiviteter med mera) och vilka randvillkor som använts och hur dessa är definierade. Gridstruktur och modellutbredning bör redovisas i både plan och profil. De största osäkerheterna bör redovisas och hur dessa påverkar resultaten. Ett sätt att visa osäkerheternas påverkan är att redovisa resultaten (exempelvis inläckage och influensområde) både för troligaste fallet och för ytterligheterna i ett osäkerhetsintervall. En diskussion om osäkerheter och sannolikheten för olika fall bör medfölja osäkerhetsredovisningen. Denna kan bland annat bygga på resultat från känslighetsanalys och kalibrering sammanvägt med expertbedömningar.
Senast ändrad 2019-10-04