Här får du veta mer om vad en ansökan om tillstånd enligt kontinentalsockellagen för kabelnedläggning till havs ska innehålla.
En ansökan om tillstånd enligt kontinentalsockellagen för kabelnedläggning till havs ska ges in till regeringen och innehålla följande:
(4 § kontinentalsockelförordningen (1966:315))
Nedan utvecklas vilket underlag SGU önskar ta del av inför bedömningen av om tillstånd till kabelnedläggning till havs kan meddelas. Informationen är endast vägledande, varje ärende går igenom en unik bedömning och ställer krav på olika utredningar.
För att få tillstånd till kabelnedläggning krävs det att man genomfört tillräckliga bottenundersökningar i det aktuella verksamhetsområdet, vilket kräver undersökningstillstånd som SGU är prövningsmyndighet för. Nedan beskrivs hur bottenundersökningar bör ha genomförts innan tillstånd för kabelnedläggning söks. Vissa kompletterande undersökningar kan dock rymmas inom ramen för ett kabeltillstånd, se ovan under tillståndets omfattning.
Bottenundersökningar inleds i de flesta fall med geofysiska mätningar följt av sedimentprover för att identifiera ackumulationsbottnar. Skulle ackumulationsbottnar påträffas i området bör miljöprovtagning ske i dessa till det berörda djupet för verksamheten ovanför gränsen för glacial lera. Miljöprover behöver inte tas under lagerföljden för glacial lera eftersom risken för att dessa sediment innehåller miljöföroreningar är försumbar. Transportbottnar och erosionsbottnar behöver inte provtas för miljöanalys, förutsatt att man har baserat tolkningen av havsbottentyp på geofysiska mätningar tillsammans med sedimentprover för att säkerställa tolkningen. Geofysiska mätningar och sedimentprovtagning krävs för ett komplett geologiskt underlag inför miljöbedömning av kabelnedläggning. Om ansökan avser förläggning av exportkabel (kabelkorridorer) ska samtliga undersökningar genomföras.
Identifiering av ackumulationsbottnar och översikt av projektområdets geologi görs genom hydroakustiska sjömätningar. SGU:s öppna ytsubstratkartor är generella och baserade på mätningar som inte är av den detaljeringsgrad som krävs för att bedöma havsbottentyp. Flera olika mätmetoder krävs i tillräcklig upplösning för att kunna säkerställa bedömning av havsbottentyp.
Nedan listas undersökningar som rekommenderas att genomföras inför ansökan:
Undersökningarna och resultaten ska beskrivas och styrkas genom underlag i ansökan. Det handlar exempelvis om geofysiska och geotekniska resultat i rapportform från utföraren och underlag som visar provtagningspunkter i förhållande till tolkade ytsubstrat samt provtagningsprotokoll.
Multibeam echosounder (multistråle-ekolod) är en metod som sänder ut flera ljudstrålar i en solfjädersform under fartyget. Med hjälp av tiden det tar för ljudpulserna att reflekteras från botten och sedan färdas tillbaka till fartyget kan man skapa en detaljerad djupkarta över havsbotten. Styrkan däremot på den reflektion av ljudvågor som studsar tillbaka från botten till instrumentet kallas för backscatter. Backscatter ger en indikation på havsbottens sammansättning och struktur. Det är ett sätt att uppskatta bottenmaterialets egenskaper, såsom om det är löst, mjukt eller hårt. Därefter kan man med geologisk expertis tolka om botten är exempelvis sandig, lerig, stenig eller blockig. Resultat och tolkningar av multibeam undersökningar kan vara användbart för att identifiera områdets morfologi eller om större vrak finns i området.
Side scan sonar (sidosökande sonar) ger en högre detaljerad information om bottenstrukturer i jämförelse med MBES. SSS är en bättre metod för att identifiera objekt eller formationer på havsbotten, som vrak, undervattensberg, sandvågor eller andra strukturer. Liksom med MBES kan backscatter från SSS användas för att analysera bottenmaterialets sammansättning och för att undvika objekt eller lämningar som kan skadas av verksamheten.
Sedimentekolod är en metod som använder en ljudstråle med lägre frekvens än övriga ekolod, som penetrerar havsbottens sedimentlager. Metoden ger detaljerad information om de underliggande sedimentlagren, tjocklek, akustiska egenskaper och hur de förändras med djupet. Sådan information kan med geologisk/geofysisk expertis ge en tolkning av sedimenttyper (exempelvis sand, lera, silt) och deras geotekniska egenskaper samt potentiella geologiska formationer som finns under havsbotten, såsom sandbankar, gravar, glaciala avlagringar med mera. En sådan tolkning är särskilt användbar för att identifiera ackumulationsbottnar, vilka kan innehålla miljögifter och är särskilt viktiga att kartlägga inför arbeten som omfattar nedspolning av kablar och andra arbeten som kan innebära risk för spridning av sediment.
Sedimentprover är viktiga att ta efter sjömätning med hydroakustisk utrustning, eftersom proverna gör det möjligt att säkerställa eller justera de geologiska tolkningar som baserats på den data som samlats in. Hydroakustiska mätningar (som de tre ovanstående metoderna) kan påverkas av faktorer som vattnets temperatur, salthalt och turbiditet (grumlighet). Genom att ta sedimentprover kan man bekräfta att den geologiska tolkningen stämmer överens med de faktiska sedimentegenskaperna på botten, vilket förbättrar noggrannheten i kartläggningen av havsbotten. Antalet prover bör ge en representativ bild av områdets substratfördelning, och proverna bör fördelas proportionellt beroende på bottenarten.
Vid provtagning av sediment för miljökemisk analys av föroreningsinnehåll är det viktigt att prover tas i ackumulationsbottnar, såsom ler- och siltbottnar, på relevant djup i postglaciala sediment. SGU rekommenderar att miljöprovtagning görs baserat på tolkningar från hydroakustiska undersökningar tillsammans med sedimentprover, det vill säga att prover för miljökemisk analys av föroreningsinnehåll tas från bekräftade ackumulationsbottnar.
Erosions- och transportbottnar kännetecknas av att finkornigt sediment inte ackumuleras utan i stället eroderas eller transporteras vidare från platsen. Detta beror på att till exempel starka strömmar, branta lutningar eller hög vågaktivitet förhindrar att fina partiklar sedimenterar. Ofta utgörs dessa bottentyper av grövre substrat som sand eller grus vilka därför tenderar att ha låga halter av föroreningar. Därför ger prover från dessa bottnar inte en rättvisande bild av vilka föroreningsnivåer som kan förekomma och används därför sällan i miljöbedömningar
Antalet miljöprover bör ge en representativ bild av områdets föroreningsstatus. För att säkerställa tillförlitlig föroreningsanalys är det viktigt att använda lämplig provtagningsmetod, såsom rörprovtagare (exempelvis GEMAX eller motsvarande) eller lådprovtagare (exempelvis Ekman eller motsvarande). Utöver detta bör man fotografera, dokumentera position, djup och beskriva provet så detaljerat som möjligt. Samlingsprov bör tas från samma substratenhet för att få rättvisande resultat, exempelvis undvika att föroreningshalter späds ut.
När man analyserar halter av miljöföroreningar i sediment jämförs resultaten med bedömningsgrunder som tar hänsyn till mängden organiskt kol. Eftersom kol påverkar hur föroreningar binds ska de uppmätta halterna alltid justeras (normaliseras) mot halten organiskt kol, även om denna halt understiger 5 procent. Detta bör följas för att jämförelsen blir rättvis och resultaten går att tolka på samma sätt mellan olika platser.
I både Östersjön och Västerhavet finns riskområden för oexploderad ammunition (OXA). Innan kabelnedläggning eller annan verksamhet som utgör ingrepp på havsbotten genomförs i dessa riskområden bör en OXA-utredning genomföras med SSS eller magnetometer, i vissa fall kan även dyk med remotely operated vehicles (ROV) genomföras för att verifiera potentiell OXA. Vid planering av verksamhet inom riskområden finns information att tillhandahålla från Försvarsmakten och Kustbevakningen.
Det krävs vissa beskrivningar av miljöpåverkan för att bedöma påverkan vid kabelnedläggningen eller de undersökningar som krävs inför nedläggandet av kablarna eller i samband med sedvanligt underhåll och kontroll av kabelförbanden. Följande redovisningar är oftast nödvändiga för att kunna bedöma verksamhetens påverkan.
Sedimentspridningsmodeller är viktiga att redogöra för vid miljöbedömning av kabelnedläggning till havs eftersom de ger en indikation på hur spridning och uppgrumling av sediment kan påverka bottenmiljön under och efter installationsarbetet. Genom att förstå hur sediment kan spridas och omplaceras under själva kabelnedläggningen och dess efterföljande effekter, kan man bättre bedöma potentiella konsekvenser för marina ekosystem, inklusive påverkan på bottenfauna och vattenkvalitet. Modellerna hjälper också att identifiera känsliga områden som kan behöva särskilda åtgärder för att minimera miljöpåverkan för att säkerställa en hållbar nedläggning.
Modellen behöver förutsätta aktuell eller representativ kornstorleksfördelning till berört sedimentdjup. Hydrografiska indata bör vara tagna från en lokal övervakningsstation där data från vår/sommar samt höst/vinter inkluderats. Pålagringen av sediment ska redogöras för i beslutsunderlaget för att bedöma risken för påverkan på exempelvis bentiska arter och rev.
Frekvenser upp till 200 kHz ligger inom marina arters hörselomfång, vilket innebär att det kan krävas skyddsåtgärder vid användning av utrustning som genererar ljud med sådana frekvenser. Seismiska undersökningar kan kräva bullermodellering, särskilt om ljudnivåer kan påverka marina däggdjur (exempelvis tumlare, säl) och fisk som ingår i bevarandeplan inom/nära Natura 2000 områden. Om ljudalstrande undersökningar genomförs i marina miljöer som anses vara skyddsvärda kan det vara nödvändigt att modellera avstånd för temporär hörselnedsättning (TTS), permanent hörselnedsättning (PTS) och beteendeförändring, för att bedöma potentiella risker för marina arter som tumlare, säl och fisk eller andra arter som ingår i områdets aktuella bevarandeplan. Dessa modeller används för att förutsäga hur ljudet sprider sig i vattnet och vilka arter som kan påverkas.
Vid seismiska undersökningar, se Havs- och vattenmyndighetens rapport om skyddsåtgärder vid seismiska undersökningar. (Havs- och vattenmyndigheten. (2024). Skyddsåtgärder vid seismiska undersökningar: Vägledning för att förhindra att seismiska undersökningar orsakar skadligt impulsivt buller med negativa effekter på marina däggdjur. Havs- och vattenmyndigheten, rapport 2023:4.)
För information om akustisk påverkan från pålning för havsbaserad vindkraft, se rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut. (Andersson, M. H., Carlsson, J., Thörn, F., Östberg, M. (2025). Beräkning av akustisk påverkan från pålning för havsbaserad vindkraft. Totalförsvarets forskningsinstitut FOI-R--5730--SE, Stockholm, Sverige.)
Innebär tillfällig hörselnedsättning efter exponering för höga ljudnivåer. Individen behöver högre ljud för att höra vissa frekvenser, men hörseln återställs efter en tid, ofta inom några timmar eller dagar. TTS kan uppstå hos marina däggdjur och fiskar vid exponering för ljud från till exempel sonarsystem, sprängning och fartyg.
Innebär permanent hörselnedsättning som inte går att återställa. Det sker vid extrem ljudexponering, som från explosiva ljud eller impulsivt buller. För marina däggdjur kan PTS allvarligt påverka deras kommunikation, navigation och jakt, vilket kan hota olika arters populationsutveckling.
Innebär förändring i beteende efter exponering för störande undervattensbuller. Beteendeförändringar för tumlare innefattar bland annat störningar i jakt och sociala interaktioner, och potentiell åtskiljning av hona och kalv vid flykt. Beteendeförändringar för fisk kan innefatta avbruten lek.
Sökande behöver göra en bedömning av kumulativa effekter baserat på verksamhetens påverkan och en sammantagen bedömning av närliggande verksamheters påverkan.
Om kabelnedläggningen planeras inom eller angränsande till ett Natura 2000-område behövs en redogörelse för potentiell påverkan på de naturtyper och/eller arter som ingår i bevarandeplanen för området. Notera att det kan krävas ett så kallat Natura 2000-tillstånd för undersökningar inom eller angränsande till ett Natura 2000-område, vilket ansöks om hos den länsstyrelse i det län där det berörda området finns.
För mer information om Natura 2000 se bland annat Naturvårdsverkets handbok om förutsättningar för prövningar och tillsyn i Natura 2000-områden. (Naturvårdsverket (2017) Handbok 2017:1, utgåva 1 december 2017 Förutsättningar för prövningar och tillsyn i Natura 2000-områden)
Ansökan behöver innehålla en kulturmiljöutredning. Detta innebär att sökanden undersöker om det finns historiska, arkeologiska eller kulturella objekt eller platser som kan påverkas av kabelnedläggningen. Genom att identifiera dessa värden kan man förhindra skador på viktiga kulturarv och säkerställa att verksamheten genomförs på ett sätt som bevarar kulturmiljön. Kulturmiljöutredningen är en viktig del av miljöbedömningen för att uppfylla lagstiftning och skydda värdefulla kulturarvsområden.
Kulturmiljölagen (1988:950) gäller till och med angränsande zon. I den ekonomiska zonen är kulturmiljölagen inte tillämplig. Vad gäller påverkan på kulturmiljön i den ekonomiska zonen är skyddet knutet till 2 kap. miljöbalken, hänsynsreglerna.
Inför en ansökan om tillstånd till kabelnedläggning (till exempel internkabelnät och exportkabel) krävs en marinarkeologisk utredning som är utformad så att den kan ligga till grund för en bedömning av verksamhetens påverkan på kulturmiljön i området. Det räcker normalt sett inte med litteraturstudier för att kunna göra en bedömning av områdets lämplighet. SGU kräver med stöd av expertmyndigheterna på området en marinarkeologisk utredning som utgår från genomförda geofysiska undersökningar inom projektområdet. Tolkningar av undersökningarna bör grundas på marinarkeologisk expertis.
För ytterligare information hänvisas till länsstyrelsen i det län där verksamheten eller åtgärden ska vidtas. Expertmyndigheterna avseende kulturmiljöer i havet är berörd länsstyrelse och Riksantikvarieämbetet.
Senast ändrad 2025-12-22