
Árni Saeberg. (Bilden är något beskuren.)
Bardarbunga och vulkanismen på Island
Jordbävningar och nya sprickor i berget har gjort att den slumrande vulkanen Bardarbunga på Island kan få ett större utbrott. Vulkanen är täckt av Islands största glaciär Vatnajökull, och om lavaströmmarna från utbrottet kommer i kontakt med smältvatten från glaciären kan förloppet bli våldsamt.
Island ligger rakt över, och är en del av, den så kallade Mittatlantiska ryggen. Ryggen byggs upp av vulkaniska bergarter som bildas av magma (smält berg) som väller upp ur jordens inre där de euroasiatiska och nordamerikanska litosfärsplattorna glider ifrån varandra på grund av storskaliga rörelser inne i planeten. Rörelsen sker med en hastighet av ett par centimeter per år.
Den dominerande vulkanismen på Island utgörs av relativt ”snällt” utrinnande lavor (magman kallas lava när den hamnar upp på jordytan) med basaltisk sammansättning. De basaltiska lavorna orsakar oftast bara förstörelse på just de platser där de rinner fram.
Illustration som visar hur litosfärplattorna glider isär på Island.
Island ligger på den Mittatlantiska ryggen. Här samverkar en så kallad hot spot med spridningszonen, vilket ger oss ett utmärkt tillfälle att faktiskt kunna se med blotta ögat hur litosfärplattorna glider isär. Västra Island, som hör till den Nordamerikanska plattan, skiljs med i medeltal 1–2 cm per år från östra Island, som hör till den Eurasiatiska plattan.
Ett problem är dock att det på flera platser på Island finns vulkankratrar och sprickor längs vilka magma tränger upp som är belägna under en glaciär. Den nu aktuella Bardarbunga under Vatnajökull är ett exempel på en sådan krater. Värmen från magman eller lavan får isen i glaciären att smälta till vatten. En del av detta vatten kan rinna ut under glaciären och en del börjar koka och ångar bort. Men en del ånga hinner inte ”pysa iväg” utan man får en ångexplosion (ett freatomagmatiskt utbrott enligt vulkanologer). Eftersom det kan handla om mycket energi från vulkanismen och mycket vatten i glaciären, kan en sådan ångexplosion ha förödande stor sprängkraft, vilket gör att bitar av magman eller lavan samt omkringliggande berg och jord kan slungas iväg högt upp i luften och långt bort.
Ett annat och ännu värre hot är att det på vissa ställen, som i exemplet med Eyjafjallajökull för några år sedan, finns magmor med annan sammansättning än basalt. Dessa magmor är mer kiselsyrarika och mycket trögflytande. Att de är trögflytande innebär att eventuella gaser inne i magman har svårt att lämna den. Om magman av någon anledning stiger upp genom jordskorpan, till exempel på grund av ett jordskalv, lättar omgivande tryck och de i magman lösta gaserna bildar bubblor som växer och blir större ju lägre omgivande tryck är. Till slut expanderar gasbubblorna i ett explosivt förlopp och man får ett klassiskt vulkanutbrott med aska som flyger högt upp i atmosfären. Förutom askan kommer även de gaser som fanns i magman i vissa fall att lägga sig över omgivningarna vilket kan förgifta och kväva levande varelser.
Mer information:
Krisinformation (nytt fönster)
Nordic Volcanological Center (nytt fönster)