När levnadsstandarden för miljarder människor ökar i allt snabbare takt växer också behovet av mineralråvaror snabbt. Konsumtionen av koppar per capita är i utvecklingsländerna 2,5 kilo per år, medan motsvarande siffra i industriländer är fyra till fem gånger högre. Snabb tillväxt i utvecklingsländer leder inte bara till ökad efterfrågan på råvaror för vägar, hus och infrastruktur, utan även till ökat behov av de metaller som krävs för en koldioxidfri energiproduktion.

Mineral i vinden

Alla är överens om att andelen förnybar energi måste öka. EU:s målsättning är att tjugo procent av den totala energitillförseln inom unionen ska komma från förnyelsebar energi senast 2020, men mycket talar för att andelen blir betydligt högre än så. I praktiken kan dessa mål endast uppfyllas om tillgången till en mängd olika mineral ökas och säkras. Några exempel på materialbehovet för att få ut en megawatt ur havsbaserade vindkraftverk är 132 ton stål, 370 kilo aluminium, 10 ton koppar, 111 kilo nickel, 6,7 ton bly, 124 kilo neodym och 22 kilo dysprosium. Världsproduktionen av dysprosium, en de mest sällsynta och eftertraktade jordartsmetallerna, är för närvarande cirka 1350 ton per år,  vilket bara räcker till ett begränsat antal vindkraftverk eftersom metallen också används i annan innovationsteknik.  För moderna solceller krävs på samma sätt aluminium, kol, koppar, gallium, indium, järn, bly, tellur och titan.

En ny grönare materialförsörjning omfattar också en mer hållbar tillgång till råvaror för infrastruktur och byggande. Bättre planering av lokal materialförsörjning och en mer resurseffektiv användning av exempelvis gruvavfall och entreprenadberg, det vill säga bergmaterial från exempelvis tunnelbyggen, skulle minska antalet tunga transporter. För att ta exemplet vindkraftsparker skulle detta öppna för en mer hållbar logistik av de stora mängder bergmaterial som behövs för vindkraftverkens fundament.

Grönt skifte kräver utvinning från både primära och sekundära källor

Det är ingen tvekan om att en ökad återvinning av metaller och andra mineral är nödvändig i framtiden. Men efterfrågan är långt större än den mängd metallskrot som idag finns i omlopp. Detta leder till att övergången till en grönare energiproduktion hotas om inte prospektering och gruvproduktion tillåts öka.

Det finns egentligen gott om de metaller som krävs för ett grönt teknikskifte. Men förekomsterna är ojämnt fördelade på jorden, vilket leder till ekonomiska, miljömässiga och politiska utmaningar. Som exempel konsumerar Europa mer än tjugo procent av den globala metallproduktionen, samtidigt som mindre än 1,5 procent av allt järn och aluminium, samt sex procent av världens koppar, kommer från europeiska gruvor.

Många möjligheter i vår region

Den Nordiska berggrunden är rik på framtidens metaller och mineral. Sverige är till exempel Europas i särklass största järnmalmsproducent, och har även en stor andel av produktionen av koppar och guld. I norra delen, både i Sverige och Norge, finns också mycket stora förekomster av grafit, råvaran i framtidsmaterialet grafen. Här finns dessutom några av Europas mest lovande fynd av sällsynta jordartsmetaller. En eventuell framtida utvinning av dessa skulle kunna bryta Kinas monopolställning på dessa strategiskt mycket viktiga material.

Mot den här bakgrunden måste vi – i tillägg till en ökad återvinning av metallskrot – hitta nya fyndigheter och starta nya gruvor också i vår egen region. Det första steget måste då vara att inventera de områden där informationen om berggrunden fortfarande är knapphändig. Bättre underlag för mineralnäringen skapar värden på kort och lång sikt. Ur en hållbar och livskraftig mineralsektor ser vi också att nya och mer miljövänliga värdekedjor kan utvecklas. Det skulle kunna bli en ny grön stenålder.

Lena Söderberg, Generaldirektör, Sveriges geologiska undersökning

Morten Smelror, Direktør, Norges geologiske undersøkelse  

Artikeln är publicerad i något redigerad form i Dagens Industri den 4/1.