Sedan den 1 mars 2014 är det tillåtet med geologisk lagring av koldioxid i Sverige. För att få tillstånd att lagra koldioxid krävs en prövning av mark- och miljödomstolen enligt miljöbalken och även regeringens godkännande krävs. Sannolikt kommer endast ett fåtal platser på svenskt territorium bli aktuella som lagringsplatser, samtliga under havsbotten. Den verksamhetsutövare som får tillstånd att lagra koldioxid ska bedöma platsens lämplighet. Denna lämplighetsbedömning ska bland annat innehålla en modell av den geologiska platsen samt en bedömning och beskrivning av risker, exponering och effekter av eventuellt läckage från lagringen. Det krävs även att det finns en övervakningsplan och ekonomisk säkerhet. I förordning (2014:21) om geologisk lagring av koldioxid kan du läsa om vad lämplighetsbedömningen måste innehålla.

Den 15 juli 2014 blir SGU tillsynsmyndighet över all geologisk lagring av koldioxid. Det fastslås i miljötillsynsförordningen (2011:13) 2 kapitlet, paragraf 26 a. SGU har den geologiska kompetens som behövs för tillsynen och är sedan tidigare tillsynsmyndighet över lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Eftersom de platser som tros vara bäst lämpade för koldioxidlagring är under havsbotten kommer det även krävas en tillståndsprövning enligt lagen om kontinentalsockeln. Det finns fördelar med att det är samma myndighet som utövar tillsyn enligt både miljöbalken och lagen om kontinentalsockeln för geologisk lagring av koldioxid.

Förordning (2014:21) om geologisk lagring av koldioxid (öppnas i nytt fönster)

Miljötillsynsförordning (2011:13) 2 kap. 26 a § (öppnas i nytt fönster)