Namnets ursprung

Ursprunget till namnet vismut kan möjligen härledas till Sankt Georgen in der Wiesen i tyska Erzgebirge, i kombination med ordet muten (inmuta), det vill säga metallfyndigheter som inmutats i Wiesen där ordet Wiesemutung finns belagt år 1472. Vid den här tidpunkten skilde man inte på metallerna bly, vismut och tenn. De ansågs vara olika former av bly på väg att omvandlas till silver där den vitglänsande vismuten ansågs ha nått längst i denna process. En anledning till detta var att man ofta fann silvermalm under vismutmalm. Agricola lade grunden till kunskapen om utvinningen av metallen i sitt Opus Magnum De Re Metallica under 1500-talet men det var tysken Caspar Neuman (1683–1737) som bestämt hävdade att vismut är en unik metall.

Tyngsta stabila grundämnet

Bild på Vimutglans från BatsnäsBilden visar grå metallglänsande fibrig vismutglans från Bastnäs. Stuffen är cirka fem centimeter bred.
Foto Carl-Erik Alnavik, SGU.

Vismut har flera ovanliga egenskaper. Det är det tyngsta naturligt förekommande grundämnet och finns som en stabil isotop med masstalet 209. Låga halter av tyngre isotoper finns dock i radioaktiva mineral. Vismut är en tung, spröd, grovkristallin metall med låg smält- och kokpunkt som utvidgar sig då den stelnar (jämför vatten– is). Färgen är glänsande vit med en bronsaktig nyans. Metallen har mycket låg värmeledningsförmåga samt låg absorptionsförmåga för termiska neutroner. Flytande vismut leder elektrisk ström bättre än fast metall. Vismut absorberar liksom bly även röntgenstrålning och radioaktiv strålning. Vismut är inte särskilt kemiskt reaktiv. Dock legeras den lätt med andra metaller så som bly, koppar och tenn. Vismutlegeringar med alkalimetaller är supraledande vid låga temperaturer.

Vismut används i form av lättsmälta legeringar till anordningar för brandsläckning och vid lödning. Egenskapen att utvidgas vid stelning gör att man använder vismut för att gjuta klichéer och modeller med stora krav på exakt form, samt för vakuumtätning. Tunna rör kan böjas utan att deformeras om de fylls med vismutlegering som efteråt kan avlägsnas i smält form. Det räcker att doppa röret i varmt vatten. Vismutlegeringar används också medicinskt som skydd vid strålbehandling. Eftersom vismut är diamagnetiskt används det även för avskärmning av elektronisk utrustning. Tillsats av vismut till gjutjärn, stål och aluminium underlättar bearbetning av dessa. Vismut har tidigare använts till läkemedel. Fler användningsområden är kosmetika (nagellack), katalysatorer, termoelektrisk utrustning för kylning av IR-detektorer och till pigment. Vismut kan på grund av lägre toxicitet ersätta bly i vattenledningsrör och utrustning för matproduktion, samt blyhagel vid fågeljakt. Det ersätter även giftigt blykromat i form av gult vismutvanadat som pigment.

Vismut i Sverige och världen

De största vismutfyndigheterna finns i Peru och Bolivia som tillsammans har cirka 24  procent av världens samlade tillgångar. Ytterligare fyndigheter finns i Japan, Australien, Mexiko, Kanada, USA, Kina, Tadjikistan och Sydkorea. I Europa hittas vismut framför allt i Tyskland och Spanien. Vismut återfinns i fyra distinkta olika miljöer i svensk berggrund: det finns i granitiska pegmatiter, till exempel vid Lilla Älgsjöbrottet i Kolmården, och det finns i skarnförekomster såsom Bastnäs vid Riddarhyttan och Sörbergshöjden väster om Ludvika. Vidare förekommer vismut i sulfidmalmer, där Bolidenmalmen och delar av Falu koppargruva var särskilt rika på vismutföreningar. Vismut förekommer även i hydrotermala gångförekomster i exempelvis Björkdalsgruvan i Skelleftefältet och i Glava i sydvästra Värmland. Noterbart är att vismutföreningar ofta är associerade med guldrika malmer och mineraliseringar, som i de tre sist nämnda svenska malmtyperna (ej i pegmatittypen).

Föreningar med vismut

Vismuts mineralogi utgörs framför allt av föreningar med svavel och tellur, som vismutglans respektive tellurobismutit. Dessutom finns det mer ovanliga föreningar med ädelmetaller och tellur som volynskit, samt kombinationer med tellur, selen och svavel såsom tetradymit, kawazulit och laitakarit. Vismut är relativt vanligt i metallisk form som små inneslutningar, främst i sulfidmalm och skarn. Lokalt finns gedigen vismut även i pegmatiter. Dessutom finner vi så kallade sulfosalter (metall, vismut och svavel) i ett flertal svenska sulfidmalmer. Wittichenit, emplektit, cosalit och galenobismutit hör till de mest frekventa av dessa. Mer ovanligt är vismutoxykarbonatet bismutit.

Källor: Nationalencyklopedin och Enghag, P., 2004. Encyclopedia of the Elements. Wiley-VCH, Verlag 1243 s.