Uppsalas geologi under två miljarder år
Vulkaner, istider och alptoppar är väl knappast det första man kommer att tänka på vid ett besök i Uppsalatrakten. Men genom att studera berggrunden och jordtäcket kan man se spår av miljöer som helt skiljer sig från dagens förhållanden. Här ger vi tips på lokaler där du kan få en glimt av den dramatiska utveckling som format det uppländska landskapet.
För nästan två miljarder år sedan täcktes vad som idag är Uppsala av ett stort hav. Det blir utgångspunkt för vår resa.
Vulkanisk bakgrund
Från jordens inre vällde enorma mängder lava upp på botten av havet, och med tiden byggdes vulkanöar upp. Askan och lavan från vulkanerna gav upphov till flera olika bergarter. Runt vulkanerna hettades dessutom grundvattnet upp och sattes i rörelse. Det heta, metallmättade grundvattnet trycktes fram i sprickor och genom avlagringar, som omvandlades och anrikades på metallerna. När vattnet nådde upp till havsbottnen och ut i det kalla havsvattnet, fälldes resten av metallerna ut och bildade olika metallansamlingar och mineral.
De sediment som också avsattes på havsbotten runt vulkanen omvandlades under senare processer till bergarter, exempelvis till kalksten. När dessa bergarter pressades ännu längre ned i jordskorpan omvandlades kalkstenen till marmor.
På flera platser runt Uppsala finns hällar där du kan se de bergarter som bildades av vulkaner. De metaller som en gång föll ut på havsbottnen blev till de malmer, som idag finns kring Vattholma. Där finns flera gamla gruvhål värda att besöka. Vid Lenabergs kalkbrott utvanns kalksten och vid Strömhagsgruvan järnmalm.
Det alpina Uppsala
Tiden gick och i kontinenternas kollisioner trycktes vulkanerna och bottensedimenten ihop, veckades, och bildade med tiden en mäktig bergskedja, lik Alperna eller Himalaya. Djupt ned i denna bergskedja steg magmor upp och stelnade till granit och andra kristallina bergarter. Genom årmiljonerna kom bergskedjan att nötas ner av väder, floder och glaciärer. För några hundra miljoner år sedan hade den flacka bergyta som idag kännetecknar Uppland bildats – en bergyta som låter oss se de bergarter som en gång bildats djupt ned i jordskorpan.
På många platser kan vi idag se de graniter som en gång bildats djupt ned i berget. I Stadsskogen i Uppsala har graniten brutits och används som gatsten i staden.
Isen äntrar isen
Den plana bergytan kom tidvis att täckas av hav och tidvis utgöras av land. För drygt två miljoner år sedan blev jordens klimat kallare och inlandsisar började periodvis täcka Uppsalatrakten. Isarna rörde sig över berget och slipade till de rundhällar vi kan se på många platser, till exempel vid fornlämningen Hågahögen (Kung Björns hög). Inlandsisen bröt loss och förflyttade stenar och block från berggrunden. Vid Lagga och Trollberget har det sönderbrutna berget bildat klippgryt (små blockgrottor). Inlandsisen förmådde förflytta stora block – den gigantiska Myggstenen är ett exempel på de krafter isen besatt.
Det jordtäcke vi idag ser runt Uppsala bildades huvudsakligen strax innan och efter den senaste inlandsisens avsmältning. Smältvatten från den smältande isen forsade fram under isen och bildade en jättelik isälv. På botten av denna älv samlades sten, grus och sand och byggde upp den rullstensås, Uppsalaåsen, på vilken Uppsala domkyrka och Uppsala slott ligger. På flera platser bakades klumpar av is in i rullstensåsen. Dessa blev till djupa gropar, dödisgropar, i åsen, när det inbäddade isblocket smälte bort. Sådana finns det gott om i Kungshamn-Morga. Det här hände för ca 11 000 år sedan, ett litet ögonblick i det geologiska perspektivet.
Landet höjer sig
När isen försvunnit var Uppsalatrakten helt nedpressad under Östersjöns yta. Befriad från isens ofantliga tyngd började landmassan att höja sig och efter några tusen år stack ensamma små kobbar upp ur havet. Vid stormar slog stora vågor in mot dessa kobbar och skär. På toppen av Uppsalaåsen, vid Viksta stentorg finns ett klapperstensfält där du kan se spåren av dessa stormar.
Lerhavet runt Uppsala
När Uppsala var täckt av vatten avsattes stora packar lera på botten. Leran fyllde ut dalgångar i berget – vid Svandammen i Uppsala är lerlagren nästan 100 meter tjocka. Leran har både använts som bördig jordbruksmark och för att tillverka det tegel som finns i många av Uppsalas byggnader. Från Stångby hällar kan du blicka ut över den bördiga lerslätten.
Geologin händer alltjämt
Än idag förändrar de geologiska processerna landskapet. Jumkilsån gnager sig ner genom de leror som en gång avsatts på Östersjöns botten och bildar en vacker dalgång. De sjöar som finns runt Uppsala fylls långsamt igen med sediment och torv, och kommer slutligen att övergå till kärr och mossar. Den lilla Svartsjön är det enda som återstår av en större sjö som idag nästan vuxit igen. Kungshamns mosse var tidigare en liten sjö som nu är helt försvunnen.
Vår geologi händer alltjämt. Den går att uppleva i realtid, när vattnet pumpar fram i källorna men också via de spår den lämnar efter sig. Vi befinner oss mitt i denna ständiga, och mestadels långsamma, förvandling och vi har anpassat oss efter de förutsättningar vår geologi har gett oss. Vi bor där geologin har anvisat oss, dricker där den förser oss med vatten och tar råvaror där de geologiska processerna har tillhandhållit metaller, grus och mineraler. Vi är närmare förbundna med vår geologi än vi kanske är medvetna om.
Dela med andra: