Torvbildning
Torvmarker har i Sverige bildats kontinuerligt alltsedan istidens slut fram till i våra dagar. Den vanligaste bildningsprocessen har varit att skogsmark försumpats. Denna process har reglerats av de klimatsvängningar som skett efter den senaste istiden.
Vid tiden kring sekelskiftet pågick en intensiv debatt bland forskarna huruvida den svenska skogsmarken hotades av tilltagande försumpning, vilket man tyckte sig kunna konstatera. Emellertid enades man så småningom om att denna fara var obetydlig. Argumentet var att man med hjälp pollenanalys kunnat datera ett antal tunna torvtäcken och konstatera att dessa var flera tusen år gamla. Idag är dock återigen meningarna delade om skogsmarkens naturliga försumpning.
Vanliga torvslag som utbildats i torvmarker bildade genom försumpning av fastmark är måttligt humifierad ganska blöt starrvitmosstorv eller skogsmosstorv när inslaget av träd och vedrester ökar. Det senare är ofta vanligt i myrarnas bottenlager.
En annan vanligt förekommande typ av torvmarksbildning är igenväxning av grunda vattensamlingar eller andra små stagnanta vattendrag. Ofta har torvmarksbildningen initierats av igenväxning, som sedan följts av försumpning av den omgivande fastmarken.
Igenväxningen inleds med sedimentation av en oftast ljus till mörkgrön gyttja, vars mäktighet kan variera från några få centimeter upp till flera meter. Gyttjan består huvudsakligen av rester från alger och andra vattenlevande organismer. Den egentliga torvbildningen inleds med avsättning av ett tunt lager av en nästan svart, ofta gyttjeinblandad höghumifierad fräkentorv. Fräkentorven följs ofta av ett lager ljusgul vasstorv, som representerar den tidigare sjöns grunda strandzon. Vasstorven kan sedan vara överlagrad av ett mäktigt skikt av medel- till höghumifierad starrtorv. I södra Sverige innehåller detta torvslag ofta rikligt med mjuka vedrester av björk, al och kallas då lövkärrtorv. Den kolloidala bruna till svarta mellanmassan i detta normalt höghumifierade torvslag är nedbrytningsrester av de växter, starr, brunmossor och mer näringskrävande vitmossor som byggde upp det ursprungliga kärrets yta. De enda för ögat synliga växtresterna förutom ved är ofta de mycket fina rottrådarna från starr. Dessa lager övergår i ett visst skede av torvmarksbildningen till mosstorv. Uppträdandet av mossetorven, som består av växtrester som kräver näringsfattigt vatten, orsakas ofta av att myrytan uppnått en nivå där grundvattnets inflytande avbryts och myrens vattenförsörjning enbart sker från nederbörden. Över kärrtorven uppträder ofta ett skikt av höghumifierad mörk vitmosstorv. Detta lager, som sällan är mer än en meter mäktigt, innehåller ibland lager av fibrer från tuvdunets basalslidor, vilka är mycket motståndskraftiga mot nedbrytning.
De ytligaste lagren i en mosse består vanligen av ett högst 2 till 3 meter mäktigt lager av ljusgul låghumifierad vitmosstorv. Denna ofta mycket skarpa övergång från höghumifierad till låghumifierad vitmosstorv brukar tolkas som ett resultat av den klimatförsämring som skedde i bronsålderns slutskede några århundraden f. Kr. med ökad nederbörd och höjda grundvattennivåer. Den låghumifierade vitmosstorven är ofta förvånansvärt fri från rester av de växter som idag är vanliga på mosseytan. Ibland förekommer dock tunna mörka höghumifierade skikt i den för övrigt av nedbrytningen opåverkade torven. Dessa tunna skikt avspeglar tidigare höljor och ibland längre tidsperioder med torrare och varmare klimat.
Ibland förekommer torvmarksmarksbildning på de nya markområden som bildats som ett resultat av landhöjningen. Denna process har varit och är relativt vanlig längs Bottenvikskusten och i de låglänta områdena i Mellansverige som ligger under högsta kustlinjen. De utbildade torvslagen är mycket lika de som beskrivs ovan. Men eftersom denna typ av torvmarksbildning är vanligast i östra delen av Syd- och Mellansverige är mer näringskrävande torvslag förhållandevis vanliga.
Dela med andra: